De fingeravtryck vi lämnar på världen är unika.

Klickade mig in på SvD Kultur och slogs av att en människa, en gammal dam har lämnat jordelivet. Kollade igenom artikeln och förundrades av att jag aldrig hört om henne. Cordelia Edvarson, "flickan från Auschwitz blev journalisten som vägrade ge upp. Hon levde för att skriva, hon skrev för att orka leva. Nu har hon stängt av sin dator för sista gången.", hur kan man ha missat en sådan person? När jag sedan utan att ha läst färdigt, klickar mig vidare till en sida där en av hennes krönikor finns så förundras jag över att jag missat en sådan bra krönikör. Jag läser och varenda ord går djupt in i min själ.

"De fingeravtryck vi lämnar på världen är unika.", skriver hon och jag tänker att det finns vissa som lämnar mer tydliga fingeravtryck än andra. Denna kvinna har lämnat efter sig ett väldigt tydligt fingeravtryck. Hon har skrivit i många år och har publicerat mycket som folk har läst. Hon kommer att bli ihågkommen länge. Sedan finns det dom som försvinner som inte märks, som inte syns. Deras fingeravtryck är nästintill osynliga. Fast hur mycket våra fingeravtryck än syns, så är dom alltid unika.

Hon skriver också "Vad skall det bli av min kaffe-kopp, av mormors fina, gamla stolar, vem skall le åt de minnen som vissa föremål framkallar hos mig? Jag har gett tingen en själ, men den försvinner med mig. Kanske kan någon annan ge dem en annorlunda, en ny själ?", och det är en sak jag många gånger har funderat över även att jag ännu är så ung. När jag försvinner, vart ska alla min saker ta vägen? Allt som jag känner lite extra för och som jag värderar mycket. Allt som jag samlat på mig, ärvt från personer jag har minnen med. Allt försvinner ju med mig och det känns väldigt jobbigt, svårt och sorgligt. Jag vill inte tänka på det, men ibland så går det inte att låta bli.


När sedan läser vidare Hon brydde sig till sista andetaget, finns det några stycken som gör att det känns otroligt orättvist att hon försvann. Alla måste dö, det förstår jag. Fast en del personer önskar man verkligen kunde finnas i all evighet, eller i alla fall lite längre. Jag hade velat läsa mer av henne, hade velat hitta hennes krönikor tidigare. Fast bättre sent, än aldrig.

"Med fingertopparna gled Cordelia Edvardson över livets blindskrift, satte ord på det vi inte vill se, förklarade det vi har svårt att förstå, förenklade det komplicerade men kunde också fördjupa det till synes ytliga, när så behövdes. Hon kände livets skiftningar, visste att inget är svart eller vitt."

En gammal dam som fick vara med om mycket har gått ur tiden, hon har tagit sitt sista andetag. Fast hon har inte lämnat världen oberörd. Hon sörjs av många, och har berört många. Hennes ord rörde mitt hjärta och tanken på allt hon varit med om sticker till i mitt bröst.