söndag 30 november 2014

Tekniken JÄVLA värld..

Ett stort problem med att leva i en värld som är så beroende av teknik är när man sitter med två datorer, en stationär och en bärbar, och båda två håller på att gå sönder. Den stationära datorn är trots allt den viktigaste och självklart vill vi ha något ordentligt nästa gång vi köper en, tyvärr är det rätt akut med att köpa en ny och den vi tittar på är mer än vad vi har råd med just nu.

Att ha låg ekonomi eftersom jag studerar och mannen endast är timanställd gör att vi får rensa ur saker i vårt hem som vi egentligen inte vill göra oss av med. Bara för att vi måste ha en dator när det gäller att betala räkningar och mina skolarbeten. När man hamnar i denna situationen önskar man sig lite tillbaka i tiden då det inte behövdes datorer för att klara av det mesta i vardagen, eller att man vid det här laget hade ett arbete så att man kanske hade råd att slänga ut så mycket pengar.

Känner sig så maktlös och samtidigt desperat att få tag i pengarna, vi funderar och funderar över vad vi kan göra för att få tag i pengarna vi behöver. Ska försöka bli av med allt vi rensat och dessutom rensa ur ännu mer saker som kanske är värda lite mer. Gör allt för att få detta att fungera, även att vissa saker känns jobbiga just nu.. Just nu hatar jag tekniken och känner mig allmänt deppig, är redan nere i en dålig period och så ska detta hända som gör att jag åker ner ännu mer.. Faaaan!

Förebild genom många år..

Linda Skugge är en krönikör och författare som jag sedan jag var tolv år har beundrat väldigt mycket. Hennes sätt att skriva fångande och tänkvärda texter med ett språk som var som en käftsmäll fick mig att från första raderna jag läste av henne, vilja bli lika bra som henne. Under högstadiet producerade jag många texter både hemma och i skolan som var mycket lika hennes, som mina lärare gav mig mycket beröm för. Tyvärr så försvann den glöden att skriva någonstans på vägen och alla tankar stannade istället i mitt huvud eller kom ut i samtal med vänner

Jag gör allt för att hitta tillbaka till mitt älskade skrivande eftersom att jag vet att det är då jag mår bäst, det är då jag har lättast att förklara mig själv och allt inuti mig. Har märkt att det sakta kommer tillbaka men det gäller att hålla fast vid det utan att det blir tvångsmässigt. Jag vill skriva för att jag älskar det, inte för att jag måste. Fast det är inte alltid det finns tid att skriva när orden flödar och jag kommer på jätte bra saker att skriva om. Även att jag skriver ner det på ett papper för att skriva senare så blir det inte bra om jag tvingar mig när tiden finns.

Det viktigaste är att jag i alla fall fortsätter, att jag inte ger upp helt bara för att det går trögt vissa dagar. För jag vet från tidigare erfarenheter hur jag mår när jag inte skriver alls. När jag får mitt skrivande att flöda och det kommer ut naturligt så blir det som bäst, men sedan gäller det även för mig att ibland försöka att tvinga ur det lite för att komma igång. Är jag inte så hård emot mig själv utan bara skriver vad jag verkligen tänker och känner så vet jag att i alla fall någon uppskattar det. Att det för mig är perfekt är trots allt inte det viktigaste utan att det kommer ut något som kanske kan beröra någon eller lysa upp någons dag är det som i slutänden betyder mest.

Att mina texter påverkar någon som läser den är vad jag alltid velat lyckas med. När jag skrev i skolan var det klasskamrater eller lärare som blev berörda och då kom inte mina texter ut på det sättet som de jag skriver på min blogg gör. Fast med tanke på att jag inte får så många kommentarer undrar jag ibland om det är någon alls som läser min blogg. Jag skriver inte ofta det vet jag, men när jag väl skriver så brukar det bli ett antal texter på samma dag.

Under en tid så skrev jag texter i massor och la dom på kö efter varandra så det kom under dagar som jag kanske inte hade lika mycket inspiration och om jag en dag producerar massor med texter för att min inspiration flödar så lägger jag ut det på olika dagar eftersom att det inte ska bli allt på en och samma dag och tomt på andra. Det kanske gör min blogg lite roligare att läsa och det känns lite grann som att jag producerar oftare och inte bara massor i perioder.

För att återgå till min förebild så har hon under de senaste åren förändrats men jag har fortfarande alla gamla böcker som jag älskade kvar i min bokhylla och alla texter jag läst via internet ligger sparade på hårddisken för att jag ska kunna läsa och drömma tillbaka, eller hitta ny inspiration. Hon kommer alltid vara stor för mig och hennes texter kommer alltid att beröra mig på ett eller annat sätt.


lördag 29 november 2014

Drömmar och personligt..

Drömmen om att sitta på ett litet mysigt café med en stor varm kopp tea, då jag har med mig en tjock spännande pocketbok att försvinna i. Den sitter fortfarande djupt rotad i mig trots att jag nu vet att det aldrig kommer bli en del av mitt liv, tyvärr.

Har sedan tonåren alltid drömt om att komma till en ny stad där inte många känner mig, hitta ett mysigt café där jag kan sätta mig och bara vara. Eftersom att jag började gymnasiet i en välbekant stad där jag hade vänner och gamla ex sedan innan blev det aldrig så där. När jag väl hoppade av gymnasiet sista gången flyttade jag ihop med min man så det blev aldrig drömmen om en egen lägenhet heller. Fast allt blir ju inte som man tänkt sig och drömmar förändras, men en del finns fortfarande kvar under min hud och gnager.

Jag saknar mycket av sådant jag hade i mitt liv under tiden jag bodde hemma, när jag hade mitt stökiga tonårsrum. Där jag hade alla mina personliga saker och hade saker precis som jag ville utan att behöva ta hänsyn till någon annan. På ett sätt saknar jag den kaotiska miljö jag levde i och det är inte de dåliga under mina dystra år jag saknar, utan det är det som faktiskt var ljust i mitt liv och det som var min passion och som jag älskade.

Visst är det skönt att ha en stor lägenheten som jag inreder exakt som jag vill, att ha en dotter som gör varje dag speciell och fylld av lycka. Det är inget jag skulle vilja byta bort, men mycket av det som var personligt för mig är borta av olika skäl. Jag vill finna den där jag långt in i själen är, inreda lägenheten på det sättet jag trivs med som jag har nu, men blanda in det personliga med mig. Jag vill ha många av mina fotografier utskrivna i olika storlekar och göra en vägg med bara de, sedan ha lite olika bilder att kunna byta ut med om jag känner för det. Jag vill att personer som kommer hit ska se en bit av mig, se en del av det som betyder så mycket för mig och som genom alla år har varit en trygghet och kärlek för mig.

Jag vill leta upp många av mina bästa dikter och texter, skriva ut de och hänga upp i någon ram som jag gjort om till en slags anslagstavla som är personlig och på det sättet visa upp vad jag är stolt över. Jag vill få in allt det personliga som jag hade förr, utan att det blir för mycket eller för rörigt som jag hade det förr. Att få in sådana små saker och höra vad andra tycker om det skulle lyfta min självkänsla otroligt mycket. Att även visa mina dotter att det man brinner för är en viktig del av ens liv och trots att det inte finns lika mycket i mitt liv nu som förr, så är det fortfarande viktigt för mig.

Att få ha mina egna bilder och texter på väggen här hemma skulle göra det speciellt och personligt, ingen annan har ju likadana bilder eller texter. Men att förverkliga detta är inte det lättaste, det kostar lite att skicka efter mina bilder på fint fotopapper och beroende på storlek kostar det olika mycket. Att skriva ut texterna går inte för tillfället eftersom vi inte har en skrivare, men det står en hemma hos mina föräldrar och väntar på färg. Jag vet att denna dröm är något som går att förverkliga om jag verkligen lägger ner tid, pengar och energi på det.

Vid nyår ska jag sätta upp detta som ett mål för nästa år, bara för att det kanske ska göra det lättare för mig att få det gjort. För lägger jag lite varje månad åt detta så kommer jag till slut kanske ha den dröm jag har framför mig. Drömmen om att sitta på ett café kanske inte fanns där under min tonår eller ens nu, men kanske när min dotter är större och jag har en ledig stund att det kan bli mer än vara en dröm

fredag 14 november 2014

Att känna sig lugn.

Sedan jag flyttade in i denna lägenheten har jag känt att sovrummet inte riktigt varit en plats att trivas i. Mycket har barit pga tapeterna eftersom vi med de orangea inte har lyckats få det så mysigt som vi velat. Men nu efter att det blivit omgjort med nya tapeter och nytt golv och vi fått in alla möbler och inredning så känner man ett behagligt lugn så fort man gå in i sovrummet och man vill lägga sig ner och vila ett läsa en bok och koppla av.

Det är verkligen så stor skillnad sedan innan och jag trivs extremt mycket i sovrummet nu och det är verkligen ett sovrum man bara vill ta det lugnt och sova i. Trodde aldrig att det kunde kännas så avslappnande bara för att man ändrat tapeter och golv, men det är verkligen så som jag alltid velat att det ska vara där inne. Mysigt och lugnt!

Resten av lägenheten har blivit ljusare och det gör också stor skillnad för man vill hålla det rent och inte ha allt för mycket saker någonstans för att man lättare ska kunna hålla det fint. Just nu är det dock rörigt i ett antal rum men det tar ju sin lilla tid att få allt i ordning, men på det här sättet har vi fått rensa ur ännu mer och verkligen få den ordning vi velat ha. Ska fortsätta få allt på plats även att det ska lägga nya golv i kök och hall nästa onsdag och torsdag. Men får jag det i ordning nu blir det inte lika mycket att få tillbaka när allt faktiskt är färdigt.

Är i alla fall sjukt nöjd med hur allt har blivit nu och för första gången sedan jag flyttade hit så känner manhur vacker vår längehet är och jag trivs något ofantligt mycket här!

lördag 1 november 2014

Gråa dystra dagar..

Idag är en sådan typisk grå och trist höstdag och precis som det är utanför fönstret idag är jag på insidan denna dag. Jag känner tomhet och ångest utan någon direkt anledning. Springer omkring och gör det jag måste göra utan att jag egentligen orkar, vill bara ligga ner i min säng och läsa idag. Är verkligen ingen speciellt bra dag att känna såhär på, för vädret utanför bidrar inte till någon som helst hjälp emot det dystra på min insida.

Att ha min dotter i min famn gör det i alla fall bättre, men när hon är på sitt hemska trotshumör så orkar jag knappt med. Jag vill bara låsa in mig på toaletten eller springa ut i skogen då för dessa jobbiga dagar med en trotsig dotter tar kål på mig. När jag knappt orkar med något annat utan tvingar mig till mig det så ska hon skrika och vara allmänt jävlig. Hon gör allt för att reta upp mig, och hon lyssnar inte på något man säger.

Dessutom är idag en sådan dag jag inte känner någon som helst lust att äta, bara tanken på mat gör att jag mår illa. Men jag måste ställa mig och laga mat när krafterna inte räcker till, när jag känner att jag bara vill falla ihop framför spisen för att det är så extremt ansträngande att stå där. Eftersom jag ändå inte vill äta eftersom det kommer kännas som att maten bara växer och växer i min mun så är det inte direkt roligt att stå och laga mat heller. Ibland är det tur att jag har något som drar mig ur sängen och tvingar mig att göra saker, men vissa dagar vill jag bara få vara utan att behöva anstränga mig speciellt mycket.

Jag vill ta mina lugnande tabletter och ligga i en dimma med serier eller en bok, kanske sova lite mitt på dagen för att hoppas att det blir lite bättre. Är i alla fall glad över att dessa dagar oftast inträffar när jag är ledig ifrån skolan eller inte har några viktiga möten, för annars hade jag nog inte klarat av det speciellt länge. Som förr när jag hade skola varje dag, det fanns ingen chans att jag orkade med det. Däremot vet jag att jag skulle klara av att jobba där jag hade praktik, för det fick upp mitt humör extremt och dessa dagar existerade inte alls under de få veckorna jag var där. När man av olika anledningar inte får jobba med det man vill trots massor av beröm och folk runt omkring mig säger att jag passar precis där jag är, då åker man också ner i en dyster period.

Problemet med mig är ju att jag tror alltid att det är mig det är fel på när sådana saker händer, visst på ett sätt kanske det var mitt fel eftersom jag inte tog eget initiativ eller i alla fall att min handledare aldrig verkade märka att jag gjorde det. För när hon lämnade mig att stå och glo som en idiot gick jag till andra och frågade om jag kunde hjälpa till eller andra saker. Då tog jag initiativ och hon missade det och därför påstod att jag ej gjorde det. När detta händer och man varit mobbad i så många år kickar det gamla tankemönstret in.. Jag är värdelös, kan ingenting, är ingen bra människa, är ingen bra skötare, kommer aldrig klara av att jobba, värdelös värdelös värdelös.. Även att jag innerst inne egentligen vet att det ej är sant så är det svårt att bara kasta ifrån sig dessa tankar.

När detta hände så var det som ett stort nederlag för mig, med tanke på hur bra jag tyckte det gått och hur positiva alla andra var emot mig. Det gjorde ont lågt inuti mig och det tog en halv dag innan jag slutade gråta och var normal. Det kändes nästan som en hård jävla käftsmäll..