fredag 30 november 2012

Världen häftigaste människa..

med ADD!!

ADD..

Jag vill inte skrämmas men jag vägrar också skämmas för den människa jag var och den jag är.

Jag hatar hett och älskar fritt. Av och på och svart och vitt. Kanske är jag sjuk, vad vet väl jag?
Mitt diagnosalternativ är att jag faktiskt är vid liv. Och ifall detta retar så är ordet som du letar efter...

ADD...

Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel. Elektriska extaser och pulserande panik.


Ur låten ADHD av Loke
(ändrade ADHD till ADD)
ADHD…
Stämpla mig i pannan så att var och en kan se. Kalla det för sjukdom eller skadat DNA det finns ändå inget botemedel det är lika bra

Läs Hela: http://svenskalyrics.se/loke-nyberg-adhd/#ixzz2DitaFbWP

Familjen.

mina två favoriter

tisdag 27 november 2012

quotes

ADD, min gåva!

Behind the diagnoses of ADD is a tremendous gift of creativity, inginuity and fearlessness that most people do not have. Embrace the gift and use it to your benefit."
- Brad Worthley 


Ibland känner jag verkligen att min ADD är en gåva, inte en sjukdom. Speciellt när min älskade fästman säger till mig att han tycker om att jag har min sjukdom, för att annars hade jag inte varit den människa jag är idag. Den udda och väldigt speciella människa jag är idag, extremt tokig men tydligen väldigt underbar. Så när han säger det till mig, även att han stör sig på många saker med min sjukdom, känner jag att min sjukdom är kanske inte en sjukdom utan det är en gåva. En av de gåvor jag fått att leva med.

Jag har levt hela livet med min ADD och klarat det ganska bra, men sedan jag fick diagnosen och fick reda på varför vissa saker är så svåra för mig och försökt ändra det har det blivit lite svårare. Att försöka få upp ett sätt att komma ihåg att städa ordentligt och verkligen göra allt som behövs. Det ska göra vardagen enklare, fast till en början är det krångligare.

Jag satt igår och skrev en lista vad jag ska göra när det är min städdag, allt som står på den listan ska hinnas med under en dag. När jag läser listan efter att ha skrivit den känner jag bara hopplöshet, jag kommer aldrig klara det. Men samtidigt känner jag att kan jag läsa exakt allt jag måste göra och hinna med, kanske det ändå blir lite lättare. Det är upp till bevis i morgon hur det går.

Sedan i samma veva gjorde jag en lista vad som ska göras en gång i månaden, mycket kortare men minst lika viktigt. Skrev vilka dagar jag ska bada Zoe, för tyvärr är det en av de saker jag glömmer allt för lätt. Och när jag ska vattna blommorna. De två sistnämnda sakerna ska upp på tavlan när den kommer till denna lägenhet och på den kommer det också stå att varje onsdag är min städdag.

"Om du sätter din egen charm och karisma i centrum för ditt eget liv - och dessutom lär dig att verkligen tala för dina övriga ADHD-relaterade egenskaper - kommer du att bana vägen för en genomgående omvandling" 
- Ur boken ADHD/ADD som vuxen

 
Jag försöker varje dag att vända det mesta med min ADD till något positivt, försöker att se det ljusa med alla min problem istället för att kräva ner mig i en slags grå dimma av att jag inte är helt perfekt. Men ingen är perfekt och jag har mina fel och brister eftersom att jag har ett neuropsykiatrisk funktionsnedsättning eller som i folkmun kallas bokstavsdiagnos. Jag har inte gjort något för att få detta, utan jag föddes med det och får leva med det hela mitt liv. Jag kan göra vissa saker för att det ska bli lättare, men det kommer alltid finnas där och vara som ett "problem" för mig. Även om jag gör det mesta till något positivt får jag varje dag kämpa!

måndag 26 november 2012

Världen sötaste granne!

Tidigare idag stängde jag på vattenkokaren för att göra tea, det ringer på dörren och där står grannen. Hon frågar vad jag gör och jag säger att jag precis skulle göra tea, då skrattar hon till och säger att det var ju komiskt. Så ber hon mig blunda för hon har en överraskning till mig, i min hand ställer hon en present paket med en mugg som det står hot tea på, en teasil och ett grönt tea. Snacka om läglig och väldigt gulligt, det blev att dricka tea i min nya mugg.

Videos om ADD/ADHD


söndag 25 november 2012

Bok för vuxna med ADHD/ADD

Just nu läser jag ADHD/ADD som vuxen. Denna underbara bok är full med tips och andra saker för vuxna med ADHD/ADD. Jag har bara kommit halvvägs, men redan har jag fått så mycket tips och insett så mycket mer om mig och min sjukdom. Saker jag läser känns så mitt i prick och jag känner att är det därför vissa saker är si eller så i mitt liv.

Just nu läser jag om relationer och föräldraskap och jag känner bara att det är så mycket tips och jag känner igen mig i så mycket av det som står. Vissa saker jag gjort i mitt liv när det gäller relationer har jag alltid funderat över varför, men jag har fått en hel del svar i boken. Personer som har ADHD/ADD har svårt att ha långa fasta förhållande, för dom blir lätt uttråkade och vill ha mer spänning. Så nu förstår jag varför det har varit rätt svårt för mig.

När det kommer till att vara förälder ska man försöka att vända det negativa till positiva saker, man ska försöka att göra det som man verkligen tycker om med sitt barn. Man ska också försöka att till viss mån göra saker barnet också klarar av, även om man tycker det är svårt och lätt blir rastlös. Så  vi får hoppas att jag kan vända detta och bli en riktigt bra mamma och att Zoe uppskattar det jag gör med henne, även att jag inte kan göra vissa saker med henne för att det är för långsamt.

Jag tycker verkligen att ni som har fått er diagnos i vuxen ålder borde ta er en titt på boken, kanske inte läsa alla kapitel, men dom ni känner skriker efter er uppmärksamhet. Vem vet, ni kanske också får en massa bra tips trots att ni levt med sjukdomen i halva era liv.

Jag tycker även att ni borde ta er en titt på Är jag normal, mamma? Det är en mamma som skriver om sin dotter med ADD. Jag läste den knappt ett halvår efter att jag fått min diagnos och jag känner att den hjälpte mig mycket. Den fick mig att förstå mer om ADD, som är lite annorlunda än ADHD. Dessutom känner jag att jag efter att ha läst den boken, både förstod mig själv bättre och även förstod hur jag skulle göra för att lättare kunna leva med mitt handikapp.

Ointressanta saker.

Det händer inte så mycket om dagarna här hos lilla mig och familjen. Det mesta lunkar på som vanligt, vi är förkylda och mår allmänt kass. Lille trollungen har feber som går som en berg och dalbana, är gnällig och har svårt att sova på dagarna. Vi misstänker att det är små tänder på väg, så vi får trösta henne mycket för det verkar göra ont. Jag spenderar mycket av min vakna tid åt henne och sitter inte så mycket vid datorn längre så det blir lite tyst här.

Sitter och längtar efter julen mest, letar runt lite överallt efter julklappat och handlat in en del till diverse personer, det mesta är självklart till Zoe.

Igår var mina föräldrar, min syster och mormor här och det var väldigt mysigt. Vi var uppe på Retro (en second hand butik) och kollade runt lite eftersom dom plockat fram jul sakerna. På onsdag kommer mamma och mormor tillbaka med lite saker jag beställt från Cellbes via mormor och dom ska hjälpa mig sätte upp gardiner och julbelysning. Så jag tjuvstartar lite då, fast att jag skulle ha börjat först till helgen med det. Men vissa saker klarar jag inte av att göra själv.

Så det är rätt livlöst och tråkigt i bloggen eftersom jag inte har orken att sitta vid datorn och jag har noll grejer att skriva om. Lite tips kanske?

fredag 23 november 2012

Empty head!

Det känns lite tråkigt att jag den senaste veckan inte har haft så mycket att skriva om eller inspiration till inlägg så jag kan lägga på kö. Hade det ett tag och det kändes skönt, men nu senaste dagarna har det varit dåligt med det och jag känner lite ångest över det. Tycker om när det händer mycket på min blogg och när jag har inlägg i kö så att jag vet att om jag inte kan prestera något eller har en dålig dag finns det ändå inlägg som kommer ut.

Får se till att få till några under helgen så att det blir lite fart igen. Men just nu är dottern sjuk, har feber så det blir inte mycket tid över till datorn.

torsdag 22 november 2012

Motivation quotes

Medicin för ADD

Jag äter concerta för min ADD och det hjälper jätte bra, fast eftersom jag lätt glömmer bort saker så är det även svårt att glömma medicinen. Det är en liten nackdel med hela mitt handikapp, jag måste ta tabletter för att må bra och ha lättare att komma ihåg, men jag har svårt att glömma medicinen som jag måste ta.

När jag äter min medicin känner jag mig lugn i mig själv, jag blir inte tjurig lika lätt och det mesta i min vardag blir lite lättare att hantera. Jag får lättare att komma ihåg och jag får mer energi att göra saker. Så jag behöver verkligen min medicin. Dessutom minskar min ångest av den och jag mår helt enkelt mycket bättre psykiskt.

Äter inte jag min medicin är jag som ett litet monster, jag kan hugga vem som helst, när som helst, för vad som helst. Utan att jag kan göra något åt det, det bara blir så. Jag handlar innan jag tänker, vilket är väldigt negativt eftersom ångesten som kommer efter nästan tar kål på mig. Min hjärna är som ett enda kaos och det finns ingenting som verkar vettigt där inne. Så utan min medicin är allt katastrof helt enkelt.

Så för att fungera normalt måste jag äta min medicin, som jag ofta glömmer bort att ta, även att jag har larm på telefonen. Det är ganska jobbigt, eftersom att jag vet hur dåligt jag fungerar utan den. Jag vill komma ihåg den, men det är inte lätt. Fast efter att ha ätit den ett tag fungerar det bra. Måste bara komma så långt att det är en rutin att ta den.

onsdag 21 november 2012

Onsdag = Städa!

Efter att ha läst tipset om att ha en veckotavla i ett inlägg från Alexandra så har jag äntligen efter lite letande hittat en tavla som jag antingen ska köpa hem själv eller som jag skickade till mamma för att få i julklapp. Dock vet jag inte om det är så smart att vänta med att få den till jul, utan att jag kanske borde köpa hem den så fort som möjligt så att jag kan börja planera in saker.

Som exempel har jag bestämt att jag ska ha en städdag i veckan, också efter att ha läst hennes inlägg. Först kände jag att Torsdagar blir ju bra, dock är jag på öppna förskolan mellan 13:30 och 15:30 denna dag, så det försvinner en hel del tid. Så då fick det bli onsdagar, vilket är idag. Så idag börjar min första städdag som sedan ska vara min städdag varje onsdag framöver, förutom att jag ska dammsuga oftare än så.

Just nu sitter jag här och skriver, kanske slösar lite tid eftersom jag läst bloggar innan dess, men det är så att älskade fästmannen vilar lite eftersom han har din lunginflammation och inte är helt pigg och dottern är vaken och gillar inte att jag springer runt utan är i samma rum som henne, så det återstår att börja städningen när dottern somnat till eller fästmannen har vaknat.

Så nu ska jag styra upp lite mer saker i mitt liv och hoppas att detta gör så att jag kan hålla lite mer ordning runt omkring mig och känna att det kan vara ordentligt städat i lägenheten. Vi har problemet att vi måste dammsuga 4-5 gånger efter varandra i hela lägenheten och skura minst 2 gånger, för att det ska se ordentligt rent ut och allt ska vara borta. Detta beror dels på att golven är så mörka att man lätt missar och sedan har vi som sagt 1 hund och 2 katter, det avger en hel del pälstussar.

Så nu får vi se hur det blir med tavlan, men när den kommer hem blir nog en hel del lättare för mig och det kommer nog bli lite mer ordning i mitt liv.

tisdag 20 november 2012

Kära mormor.

Jag önskar att du kunde leva för alltid. För den dagen du dör kommer jag att gå sönder. Du har lärt mig så mycket och du är en så underbar människa, vill inte leva en sekund utan dig. Trots att du är så pass gammal dom du är, så är du fortfarande pigg och orkar med mycket. Även att det ibland märks med små saker att du inte längre är ung, att åldern börjar ta sin rätt.

Sedan jag flyttade hemifrån har det inte blivit lika mycket tid hemma hos dig och morfar och ibland får jag dåligt samvete över det. För jag vet att det kanske inte är så mycket tid kvar, det kan gå fort även att man inte vill. Så jag önskar att jag kunde få mer tid med dig, kunna åka till dig oftare och spendera mer tid med både dig och morfar.

Ni två har verkligen funnits där sedan jag var liten, jag visste att du alltid fanns där om jag behövde komma bort lite, behövde lite lugn och ro. Jag kan alltid vända mig till dig om det är något, om jag bara behöver prata så finns du ett telefon samtal ifrån.

Fast mest av allt önskar jag att du kunde finnas kvar bredvid mig i hela mitt liv, eller i alla fall många år till. Jag kommer aldrig vara redo att släppa taget om dig, kommer aldrig vara beredd på att låta dig lämna mig. Det kvittar hur mycket jag önskar det, eller hur mycket jag skriver det. Jag kan inte ändra det ödet som väntar oss alla.

Men mormor, jag kommer alltid älska dig och jag hoppas att du alltid kommer att gå bredvid mig, även att det inte är fysiskt.

måndag 19 november 2012

Never stop dreaming

Varje dag funderar jag över vad jag vill jobba med i framtiden, vad jag drömmer om att jobba med. Det är ett bra tag innan jag kommer dit, eftersom jag har till Juli nästa år kvar att vara mammaledig och sedan ska jag plugga upp mina gymnasiebetyg i ett år. Så det är långt kvar, men jag vill ändå ha funderat ut vad jag vill jobba med innan dess.

Jag har skrivit innan att jag drömmer om att få jobba med att skriva, eller så vill jag jobba med fotografering. Dock vet jag inte om jag klarar det beroende på min mage eller om jag ens kan lyckas med det. Men jag kommer alltid drömma om det.

Sedan har jag funderat på att jobba med barn, på ett dagis helst. Fast jag vet inte längre om jag vill det eftersom närmare utbildning ligger på ett rätt långt pendlingsavstånd och jag vill helst plugga så nära Eksjö som möjligt så jag slipper vara ifrån min familj alldeles för mycket.

Men jag kommer aldrig slut att drömma om dom jobben jag verkligen vill jobba med, det jag egentligen vill ägna mitt liv åt. Sedan om det kommer förbi drömmar, eller en dag blir verklighet, det återstår bara att vänta och se.

Det enda misslyckandet är att inte försöka

Som jag skrivit lite om innan så har jag problem med min mage. Hittills har dom inte hittat något fel, men efter att jag en kväll för några veckor sedan fick åka in med ambulans för att jag hade sådana kramper, verkar dom ta mig mer seriöst. Så den 29:de November ska dom kolla tarmarna med kamera och den 4:de December ska jag till en överläkare på Mag och Tarm här i Eksjö.

Min vardag är väldigt präglad av detta och det är mycket som förstörs tack vare min mage. Jag kan inte gör spontana saker eftersom min mage reagerar, jag har ibland svårt att ta mig till affären (som jag ändå varit i så många gånger) utan ett toa besök innan. Min mage är kaos och det förstör så pass att jag även mår psykiskt dåligt av det.

Jag vill ha en vardag som fungerar bättre än så här, jag vill kunna leva mer normalt än vad jag idag gör. Fast det enda misslyckandet jag kan göra är att inte försöka. Så jag försöker till sådan mån det går att leva normalt och inte låt magen styra allt för mycket, fast jag kan inte alltid ignorera den. Eftersom det inte sitter i mitt psyke, utan verkligen är något fel går det inte bara tänka bort det, även att jag skulle vilja det.

Så jag försöker varje dag att leva så normalt jag bara kan, göra saker jag vill och hitta på nya saker. Även att det är svårt och ofta tar stopp innan jag hinner utanför dörren, så försöker jag alltid. Varje gång det inte fungerar så deppar jag ner mig, självklart. Men jag låter det inte stoppa mig, utan jag försöker igen och någon gång så går det alltid.

Men jag hoppas nu att dom hittar felet, eller i alla fall att dom väljer att fortsätta tills det inte går eller tills dom hittar något. För det finns tarmsjukdomar i släkten och jag vet att det finns en chans att det är något sådant. Men jag lever hellre med att ha det, att äta fler tabletter i hela mitt liv, än att leva så som jag gör nu.

söndag 18 november 2012

Turn up the volume and let´s blow up the speakers!

För att höras i detta samhälle måste man skrika riktigt högt och för att synas måste man vara riktigt udda och speciell, ha något alldeles extra. Jag vill höras och jag vill synas, men jag förstår inte riktigt hur man ska bete sig. Jag vill bara vara mig själv, jag vill inte göra mig till eller förstora mig själv på något sätt.

Ända sedan jag var yngre och läste Linda Skugges krönikor har jag alltid velat vara lik henne, lika öppen och ärlig, lika stark. Jag ville skriva krönikor för en tidning, kvittade hur stor eller lite bara folk läste mina texter. Jag gick media ett år, sedan hoppade jag av. Inte för att jag vantrivdes eller inte längre kände att det var något jag ville jobba med, utan för att jag träffade mannen i mitt liv.

Jag har alltid älskat att skriva, alltid velat att det ska ta mig någonstans. Alltid fått beröm i skolan och av folk omkring mig att jag skriver bra, att jag borde syssla med det. Men jag kommer ingenstans, jag har bara bloggen som mitt verktyg.

För jag vill inte bli journalist, jag vill inte intervjua folk och skriva om tråkiga saker. Jag vill skriva om tankar och känslor, jag vill vara personlig och jävligt grym. Jag vill skrika så högt att folk hör, att samhället lägger märke till mig. Jag vill vara så udda att jag syns och märks, jag vill att folk ska veta vem jag är. Men jag tvivlar på mig själv, att jag ens kommer lyckas.

Om man inte har tillräckligt mycket kraft och luft i sina lungor, om man inte klarar av att skrika tillräckligt högt. Kan man då använda sig av ett hjälpmedel, vrida upp volymen så pass mycket att man spränger högtalarna..

lördag 17 november 2012

Jag ger djävulen en rejäl omgång regelbundet

Om djävulen står för allt det mörka, allt det jobbiga. Så kan jag säga att jag ger honom en rejäl omgång regelbundet, i princip varje dag. För nästan varje dag har jag ångest, nästa varje dag har jag en liten period av mörker och elände. Nästan varje dag finns en liten sekund då jag känner mig värdelös och hemsk. Min hjärna vill inte alltid som jag vill, jag mår bra i mig själv nu. Inte som förr när jag varje dag hatade mig själv, men jag är inte helt över det där med att inte tycka illa om sig själv.

Om alla har en god sida, så har man också en ond och mörk sida, en sida av sig själv där man har en egen liten djävul som styr och ställer, som vill få dig att falla av dig själv. Jag försöker varje gång han kommer fram i huvudet, slå honom så hårt att han en dag inte ska finnas kvar. För varje gång jag ger honom en rejäl omgång igenom att istället tänka positiva tankar så blir han lite mindre hotfull för varje gång. Men än har han inte försvunnit helt, än så finns han där inne och vill ha min uppmärksamhet.

Han vill få mig att falla tillbaka i gamla vanor, till ett gammalt liv. Ge honom mer plats och ge honom mer makt, fast jag tillåter inte det längre. Jag vill må bra och jag vill ha ett bra liv, inte förstöra det. Så jag ger djävulen en rejäl omgång ofta, tillräckligt mycket för att han en dag ska vara helt borta. Om det blir i morgon eller om flera år, det kan ingen säga, inte ens jag.

I don´t want to be like you

Ibland kollar på bilder av personer och känner att jag vill ha den stilen, jag vill vara lika vacker. Jag funderar nästan ibland på varför jag inte är så häftig, utan bara tråkig. När jag läser andras bloggar förundras jag över att många är så bra på att skriva, på att uttrycka sig. Funderar över vad jag kan göra bättre, skriva om för att vara intressantare.

Jag önskar ibland att jag var någon annan, någon som var mer intressant och hade häftigare stil. Vissa dagar tycker jag att jag är så förbannat tråkig att jag inte kan förstå att någon ens vill vara i närheten av mig, att jag ens sitter och skriver mina patetiska blogginlägg nästan varje dag.

Fast samtidigt vill jag inte vara någon annan, bara mig själv. Bara vara lite mer intressant och lite mer häftig. Ha ett mer intressant liv som är roligare att läsa om, lite fler bilder på mig att visa upp så att andra kan tycka att jag är bra och att jag är häftig. Men jag vill inte vara som någon annan, bara mig själv.

Det kan vara lite rörigt i mitt huvud ibland, eftersom jag har så mycket tankar och så mycket jag vill ändra på när det kommer till mig själv. Jag vill ha lite mer av mig, vara lite bättre. Fast samtidigt vill jag inte bli som alla andra, blandas ihop med alla och bara bli en sådan där cool och häftig människa som folk inspireras av. Jag vill vara lite extra, lite mer udda och speciell. Vill ha min egna stil både på bloggen, innehållet och hur jag ser ut. Fast det säger väl dom flesta.

torsdag 15 november 2012

Glömmer gör man aldrig

Ibland känner jag mig skyldig att jag är lycklig, att jag inte tänker på dig oftare. För det blir mer och mer sällan mina tankar vandrar till dig, till tiden vi hade tillsammans, till när du lämnade jorden och allt blev så otroligt jobbigt. Jag känner ibland att jag har inte rätt att vara lycklig, rätt att ha det så bra när du inte ens fick leva ditt liv färdigt, du han knappt börja det.

Fast jag glömmer aldrig, kommer alltid ha minnena kvar, se ditt ansikte framför mig när jag tänker på dig. När jag ser filmer eller serier ser jag ibland drag ifrån hur du var som person, hur ditt sätt att röra dig på var. Då fylls hela jag med saknad och samtidigt en värme som är oändligt stor.

Älskade vän, även att jag känner skuld för att jag finns kvar och får vara lycklig, så gör jag allt för båda oss. Jag lever som att du skulle vara bredvid mig hela tiden och se allt, njuta av allt som jag får uppleva. Jag önskar att jag kunde ge lite av mitt liv till dig, några dagar eller någon månad bara. Så att du i alla fall kunde få träffa min dotter, få se hur underbar hon är och att hon kunde får träffa dig.

Underbara underbara ängel, även att jag inte alltid tänker på dig så finns du alltid i mitt hjärta, jag bär med dig vart jag än går. Du försvinner aldrig därifrån, hur lång tid det än går och hur gammal jag än blir. Ingen kommer ersätta din plats och ingen kommer att vara lika underbar och vacker vän som du var för mig. Vi delade så mycket och vi gick igenom så mycket tillsammans.

Jag glömmer aldrig och jag slutar aldrig att älska!

1år sedan..

.. vi fick reda på att du skulle komma till världen, att du fanns och växte i min mage. Älskade dotter, att det är så länge sedan vi fick reda på att vi skulle blir föräldrar, att jag skulle bli mamma. Jag var överlycklig över att du fanns där inne. Nu är du här ute med oss och vi älskar dig oändligt och mer.

När jag första gången fick höra att vi skulle få dig, så började tårarna rinna. Jag hade aldrig känt en sådan glädje innan, det var det bästa besked jag kunde få. Jag hade haft ont i magen, ungefär som mensvärk, men ingen mens hade kommit. Så jag gick för att kolla upp det och vi fick det positiva beskedet. Det var ingen tvekan om att jag skulle behålla dig, att jag skulle ge dig liv.

Nu ett år senare så är jag en otroligt lycklig mamma till dig underbara Zoe, till världens finaste lilla dotter. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig detta underbara liv med dig. Jag var överlycklig över att du existerade i min mage, men att jag skulle ha så här mycket känslor för en så liten individ som dig trodde jag aldrig. Kärleken till dig min dotter är oändlig och större än så. Du är finaste och viktigaste i mitt liv, du är som luften i mina lungor. Skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dig nu.

Zoe Milla Kapstad, älskade underbara finaste dotter. Mamma älskar dig nu och för alltid!

Fina Alexandra!

Fina gulliga Alexandra skrev ett lång inlägg till mig om hur hennes sjukdom visar sig och hur hennes liv ser ut med grov ADHD. Satt som fastklistrad och läste och vissa saker kändes som att hon skrev om mig, så likt. Sedan hade hon väl vissa saker lite olika, men jag kände ändå att någon kan verkligen ha det lika jobbigt som mig och kämpa med vardagliga saker så mycket.

Hon hade vissa tips när det gäller att få saker gjort som jag absolut inte hade tänkt på: "Jag lever fortfarande i papperslappar, memos på mobilen, uppskrivna saker i almenackorna som sitter på väggarna (3 st) en veckokalender, städchema, tvättdagar, städdagar, lappar så sakerna hamnar på rätt plats. DET MÅSTE vara på rätt plats. Var sak har sin plats" Hon har mer koll på städningen, vilket jag inte har något direkt schema över, utan det kan ta lång tid för mig att städa hela lägenheten och när jag väl är klar är det bara börja om.

Så om denna söta lilla människa inte säger emot så skulle jag vilja sno lite idéer ifrån henne och testa och se om min vardags kan bli ytterligare lite enklare. Visst det kan vara svårt att ha en städdag i veckan när man har en liten dotter på 4 månader, men jag tror ändå det skulle fungera bättre. Så ett försök kan man ge det. Sedan en veckokalender måste jag köpa hem, eller önska mig till jul/födelsedagen, så kanske jag kan få ännu mer ordning.

Men tack Alexandra för att jag fick ta del av din berättelse om hur du har det och jag hoppas inte det gjorde något att jag gör ett inlägg om dig och detta så att andra kan få läsa och kanske också får lite tips, eller i alla fall får läsa en helt otrolig historia. Dessutom att du bor i min gamla hemstad där mina föräldrar bor kvar, känns bara ännu bättre för då kanske man kan träffas IRL om du inte hade misstyckt. Alltid roligt med nya vänner, speciellt folk med liknande liv som jag, har extremt få av dom.

onsdag 14 november 2012

Vad är det för väder ute? Rosa kalsonger är fina!

Ni kanske tror att jag har fått något fel i mitt tea idag eftersom att rubriken låter som en påtänd anka har skrivit. Men så är inte fallet! Det är nämligen så att min fästman tyckte att jag skulle skriva ett inlägg på en lite komisk sak som har med min ADD att göra. Nämligen det att jag ibland kan svara helt och hållet weird på saker, alltså jag svarar på något helt annat än det personen frågar mig om.

Till exempel kan han fråga mig hur många grader det är ute och jag säger att det är ju i alla fall solig ute. Alltså svarar jag om vädret, men inte det som han frågar om. Jag kan svara ännu värre än så och det har tydligen med min sjukdom att göra. Ibland kan det vara riktigt jobbigt, men min fästman tycker att det är lika roligt varje dag.

Han brukar dessutom driva med mig och säga saker som liknar det jag brukar göra, som min rubrik ungefär. Jag känner mig ibland jätte dum eftersom det är ingenting jag kan rå för, utan det är bara så att jag omformulerar frågan i huvudet och svarar sedan på det min hjärna tror att jag ska svara på. Alltså kan det många gånger bli helt och hållet fel.

Så det är väl en sak som är väldigt jobbig med min sjukdom, men som inte direkt påverkar mig så mycket. Däremot får min älskade fästman sig ett gott skratt väldigt ofta och får upprepa frågan några gånger innan jag svarar rätt. Så ibland kan min ADD göra så att jag är extremt rolig utan att jag tänker på det.

En snygg jacka

En sak till som är jobbig med min sjukdom, det är att jag lätt hakar upp mig eller fastnar i något. Som exempel så köpte jag en riktigt snygg jacka igår på Family House, jag provade den innan jag köpte och den satt relativt bra. När jag kommer hem och provar ingen och ska röra armarna märker jag att den sitter lite för tajt. Så jag måste åka tillbaka och antingen byta den eller få pengarna tillbaka.

Jag ska självklart fråga om dom har en större storlek, men det verkade som dom inte hade det. Vilket är väldigt synd eftersom att jag är riktigt fäst vid denna jacka och är väldigt kräsen. Har ingen vinterjacka som jag kan ha i år och blev så glad när jag hittade denna. Har kollat igenom nätet och försökt hitta den någon annanstans, men det fungerar inte.

Det jobbigaste med detta är att jag känner att jag inte kommer kunna hitta någon annan jacka jag tycker tillräckligt mycket om innan det bli kallt. Vilket känns rätt frustrerande! Nu är jag fast vid denna jackan och vill inte ha någon annan (jag vet att det låter barnsligt, men är sådan). Så vi får se hur det går med detta.

Har även kollar igenom många sidor efter någon annan jacka jag skulle kunna tänka mig och inte hittat någon, dels för att jag jämför med denna jacka (den är verkligen skitsnygg) och sedan är dom som skulle fungera alldeles för dyra. Så det återstår helt enkelt att fortsätta leta och hoppas på att jag hittar något.

(bild kommer senare)

Hur kommer man ihåg, när man lätt glömmer?

Varje dag så slåss jag med min ADD, med allt som är jobbigt för mig. Jag har saker jag måste komma ihåg, som jag väldigt ofta glömmer. Min medicin är en av dom, jag måste ha min medicin för att fungera, men jag har svårt att komma ihåg att ta den.

Jag måste komma ihåg att min dotter ska ha mat runt 12 tiden och runt 16 tiden. Jag ska komma ihåg att hunden ska ut och gå, att hunden ska ha mat. Allt detta med att komma ihåg är extremt jobbigt för mig, min sjukdom gör att jag lätt glömmer små saker, ibland dagliga saker också just för att det till slut börjar bli en rutin. När denna rutin inte riktigt har satt sig ännu, när jag inte har saker planerade om dagarna, så blir allt svårare.

Mitt tips till er som har detta problemet och inte vet hur ni ska göra är att sätta larm på telefonen, det gör så att jag för det mesta kommer ihåg det. Det är inte alltid det fungerar heller, speciellt inte när jag har haft det tillräckligt länge. Då stänger jag bara av larmet och glömmer det lika snabbt, men då kan man försöka att byta signal till alarmet så att det blir något nytt. Jag har inte bytt på ett tag, men kanske borde testa det och se om det blir lättare för ett tag.

Sedan har jag svårt att komma ihåg möten och annat som händer framöver, oftast har jag så mycket att det är svårt att komma ihåg allt i huvudet. Jag har en tid varje månad som jag ska till Psyk, en gång i månaden är det möte med soc och en gång i månaden är det BVC. Sedan är det självklart saker utöver detta som kommer in, som inte är regelbundna. Så att komma ihåg detta i huvudet med ADD är stört omöjligt.

För att komma ihåg detta har jag almanacka som sitter bredvid dörren på väg ut från sovrummet, man ser den varje gång man går ut därifrån och jag tittar på den minst en gång om dagen. Jag försöker att så snabbt som möjligt skriva ner saker när jag får lappar om det och sedan kollar jag ju ofta för att inte glömma.

Sedan finns det ju vissa ställen som skickar ut påminnelser dagen innan, som BVC här i Eksjö gör i alla fall. Då får jag dagen innan ett mess om att jag har tid dagen efter och kommer då ihåg det lättare. Visst händer det att jag kan glömma saker även att jag gör detta, fast detta är något underlättar mycket i min vardag.

Så det var lite små tips ifrån mig, fast att jag kanske skrev det lita rörigt. Kommer dock att återkomma till detta flera gånger antar jag, eftersom att jag hela tiden kommer på nya saker, märker lite saker jag kan ändra med det gamla och så vidare. Jag hoppas att någon får nytta av det jag skriver och kan få lite hjälp med vardagen som jag får.

tisdag 13 november 2012

Inte bara ord utan tankar

När jag skriver så brukar det oftast vara mer än bara ord, det är oftast tankar som jag har funderat över ett tag eller något som bara kommer upp i huvudet. Sitter jag vid datorn så skriver jag ett inlägg om det direkt, eller i alla fall det jag tänkt på så att jag senare ska kunna fortsätta. Är jag någonstans där jag inte kan sätta mig vid en dator och skriva ner det, skriver antingen i anteckningar på mobilen eller så har jag något block i närheten. Jag är oftast rätt dåligt på att ta med mig ett block, eftersom jag lätt glömmer tack vare min ADD.

Fast har jag bestämt att jag ska leta upp ett utav alla min block som ligger tomma i en låda och väntar på att bli använda och ha det med mig vart jag än går. Dom flesta är rätt stora så dom är ju jobbigt att ha med sig, de minsta jag har skriver jag dikter i så det är redan upptaget. Att köpa ett nytt känns rätt onödigt eftersom att jag redan har massor.

Jag tänker väldigt ofta, överallt. Ibland kan det vara små meningslösa tankar som inte ens är värda ett inlägg, men ibland kan det vara stora saker. Eftersom att jag inte ska behöva gå runt och ha allt i huvudet, jag behöver få ut det, så skriver jag inlägg. Jag har min blogg för att resan huvudet, för att får ut allt jag inombords.

Jag har bestämt att jag ska försöka att skriva lite mer om min ADD, lite mer om att vara mamma och rätt mycket tankar. Men samtidigt vill jag ha med saker jag reagerar över, saker jag läser om som får mig att tänka. Jag vill att folk ska läsa det jag skriver och inspireras, få tips och förstå lite hur det är för mig. Hur mitt liv ser ut med en bokstavssjukdom. Därför är det jag skriver oftast rätt djupt, rätt mycket tankar som sagt.

Ända sedan jag fick min diagnos har dessutom tankar varit fler, eftersom jag ofta får tänka på hur jag ska göra saker lättare i vardagen. Sedan funderar jag mycket över min sjukdom eller min ångest. Mina tankar vill gärna ut. Så i min blogg är det inte bara ord, utan tankar!

Var sak har sin plats

Jag har svårt att hålla reda på vissa saker, speciellt sådana som är jätte lätt att tappa bort. Jag vet inte hur många gånger jag har slarvat bort min nycklar, lagt mobilen någonstans och sedan letat i evigheter eller råkat gömma plånboken på ett jätte bra gömställe som till och med jag har svårt att hitta. Så därför måste jag försöka att alltid lägga saker och ting på samma plats.

Till exempel har jag en korg (som egentligen är för pennor) som står på hallmöbeln för nycklar och annat sådan småplock och plånboken ska ha sin plats på bordet emot ena kanten egentligen, men oftast hamnar båda dessa saker på andra ställen. Oftast ligger dom kvar i väskan eller jackfickan, vilket gör att när jag tar det andra som den inte ligger i glömmer jag det mesta hemma. Så jag försöker att vara noga med att lägga dessa saker på rätt plats så att när jag ska gå någonstans så hamnar det i vad jag nu har med mig då.

Jag också problemet med att hitta saker i skåpen om det inte står som det brukar. Jag har fått ändra om i alla skåpen för att det ska underlätta för mig. Jag måste ha muggarna och glasen på ett visst sätt och alla min teamuggar står i ett separat skåp för att inte blandas ihop med kaffemuggar och andra muggar. Eftersom det oftast bara är jag som dricker tea ur dessa muggar, så är det i princip min muggar. Därför är det extra noga att dom står som dom ska och att dom inte blandas med några andra muggar. Mina tea muggar är endast till för tea.

Sedan är det såklart så att det mesta med maten har speciella platser både i skåpen, kylskåpet och frysen. Allt för att underlätta för mig. Eftersom jag äter vegetarisk mat måste detta har ett separat fack i frysen, allt kött ligger i en och sedan alla grönsaker i en. Sedan är allt annat lite uppdelat. Dessutom har jag laktosfria produkter och dessa har såklart en egen plats i kylskåpet också, allt för att jag ska hitta mina saker så snabbt som möjligt.

Det mesta i lägenheten har jag fixat och donat med, för är saker inte i sin ordning så har jag det jobbigt. Då får jag leta och det tar extra tid och energi, vilket kan vara extremt jobbigt. Än så länge så har inte allt fått sin plats och vissa ställen är riktigt röriga, jag vill fixa det men orkar inte riktigt. Fast för att min vardag ska fungera måste jag har ordning, så allt tar din egen tid och allt kommer inom sin tid få en egen plats.

Så för att underlätta vardagen och simpla saker i vardagen måste en person med ADD, i alla fall jag. Ha ordning på mina saker och ha varje sak på sin plats. Det mesta måste vara i ordning och får inte stå en millimeter fel utan att allt känns fel. Så ibland kan det vara riktigt jobbigt att ha en bokstavssjukdom, men ibland så kan det vara positivt eftersom man håller reda på sina saker utan att man behöver anstränga sig. Dock tappar man lätt bort saker också, vilket är frustrerande.

måndag 12 november 2012

She's got a tongue like a razor blade, intoxicated by her hairspray

För så sminkade jag mig varje dag, alltid svart. Jag hade nästan alltid hårspray eftersom att jag fixade till håret på ett eller annat sätt. Jag tyckte om att tuppera mitt hår och har det fluffigt, det var något som jag tycket jag passade i. Jag var alternativ i flera år och kände att jag hade verkligen hittat mig själv. Det var den människan jag verkligen var. Udda och jävligt cool enligt mig själv, även om jag inte sa det högt utan snarare visade utåt att jag avskydde mig själv. Fast innerst inne så älskade jag mycket med mig själv, älskade min stil och mitt utseende. Weird, men det är helt sant.

Sedan jag blev tillsammans med min fästman så har mycket av det ytliga försvunnit, dels för att jag känner att jag behöver inte klä upp mig varje dag för han älskar mig precis som jag är. Men också för att jag inte längre orkar det. Ännu mindre har det blivit sedan jag fick barn. Som jag skrivit innan så saknar jag mycket med mig själv.

Mycket av det alternativa finns fortfarande kvar inuti mig, men jag vill också att det ska synas utåt. Jag vill ha tillbaka i alla fall en del av den jag var förut. Men jag vet inte hur. Så jag vänder mig till er som är föräldrar, vilken stil ni än må ha. Hur håller ni uppe er stil, hur gör ni för att varje dag orka klä er som ni vill, orka hålla den ytliga fasaden uppe och fräsch?

Så som rubriken lyder, även att den kanske verkar lite udda. Så vill jag vara den alternativa flickan igen, som man kan skriva så grymma saker om.

Lite gamla bilder på mig:

quotes

Dåligt samvete göder depression, och jag matar hellre inspiration

För det första så snodde jag rubriken från den underbara och fantastiska Em!

Jag får ofta dåligt samvete när jag gör något fel, eller när någon klagar på mig. Då kommer ångesten över mig som en stor våg och nästan sköljer omkull mig. Min ADD gör så att jag ofta får dåligt samvete över något och då kommer ångesten nästan direkt. Jag är ofta rädd att göra fel och är hellre tyst när det gäller saker, än att göra bort sig och må dåligt över det. För gör jag bort mig så får jag ont i hela magen, ont i bröstet.

Min ADD ger mig ofta dåligt samvete över små meningslösa saker som egentligen inte spelar någon roll. Som jag egentligen bara kan göra om hur snabbt som helst, det är liksom ingen big deal. Fast för mig känns det som att det är livviktigt, min hjärna får mig att tro att något extremt hemskt ska hända om jag inte gör det rätt.

Så när jag får detta dåliga samvete så kan jag må dåligt länge efteråt, jag blir nedstämd och känner mig rätt värdelös. Jag göder min egen ångest igenom att tillåta mig att det blir så, jag göder allt det som jag kämpar emot varje dag. När jag gör detta så blir det så att varje gång jag gör det lilla felet, känns det större än vad det är. Skulle jag däremot säga till mig själv att det inte är så farligt, så skulle det nog bli lättare för varje gång.

Fast när jag istället gör något som jag mår bra av, något som min sjukdom gör att jag är bra på. Något som min ADD gör mig unik för, eller kanske inte unik, men på mitt sätt. Då känns allt så underbart, då vill jag bara dansa igenom lägenheten av lycka och all ångest känns som flera mil bort. När göder min egen inspiration, min kreativitet så mår jag som bäst. När jag får göra vad jag älskar, vad jag mår bra av. Då kan ingen ångest nå mig på flera timmar, ibland tar det några dagar innan den slår till.

Så jag göder hellre min kreativitet än min ångest!

Those things you hate about yourself

Det finns saker jag avskyr med mig själv, som alla andra. När jag i för första gången fick höra att jag hade ADD så kände jag nästan att det kan inte stämma. Fast när jag efter ett tag funderade över det hela så föll allting på plats. Allt som hade varit jobbigt för mig under min uppväxt, allt jag hade haft svårt med i skolan. Allting fick en förklaring och jag kunde inte känna mig mer lättat än så.

Fast sedan var det hela att lära sig leva med det, att leva med en diagnos. Jag hade hela mitt liv levt med det utan att veta om det och då var det ingenting jag kunde göra åt saker och ting, för jag visste inte hur. Innan var det ingenting jag behövde ta itu med. Nu var det helt plötsligt så att jag kunde ändra på saker och ting, jag kunde få mitt liv att fungera bättre. Fast jag var tvungen att kämpa, börja om från ruta ett.

Vissa dagar hatar jag min sjukdom, hatar allt med den som gör att jag är den jag är. Dom dagarna är när jag känner att min ADD bara ställer till med problem och är i vägen. Dessa dagar känner jag att jag skulle vilja ha en bättre medicin än concerta, som tar bort det jobbiga ännu mer. Fast jag vet att det inte går. Så jag får bara hålla fast vid verkligheten och kämpa mig igenom det jobbiga, lära mig att lyckas bättre nästa gång.

Min ADD gör många saker jobbiga, gör att det finns många saker med mig själv som jag hatar till och från. Även att jag har lärt mig att acceptera det bättre och att leva med det. Ibland älskar jag saker som har med min sjukdom att göra, vissa drag från min ADD älskar jag varje dag. Men jag kan inget annat säga än att det är äckligt jobbigt att leva med en diagnos som detta.

Att jag sedan vissa dagar även känner mig som en dålig mamma till Zoe eftersom hon kommer få leva med mig och min sjukdom hela sitt liv. Just nu lider hon inte speciellt mycket, men jag vet och är orolig över hur det blir när hon börjar dagis och skola sedan. Allt jag måste hålla reda på att hon ska ha med sig, hålla koll på att hon gör läxor, att lappar kommer tillbaka till skolan. Det får mig att känna mig panikslagen, jag är så rädd att hon ska behöva lida för att jag glömmer saker lätt. För att jag har svårt med saker för att jag har ADD.

Såklart har jag min älskade fästman som kan hjälpa mig med att hålla koll på saker, påminna mig om det är något. Men bara tanken på att någon behöver göra det är ledsam. Jag får ofta höra att jag är en bra mamma, att jag söker jätte bra och ger henne mycket kärlek och närhet. Klart jag gör det eftersom hon är det bästa som hänt mig, jag vill att hon ska vara så lycklig som det bara går. Fast jag känner ändå ibland att jag är hemsk som utsätter henne för den jag är, allt det jobbiga med mig.

När hon sedan blir större och jag måste förklara allting vet jag inte hur jag ska göra det. Förklara att mamma har en sjukdom som gör att hon har svårt för vissa saker och att mamma dessutom har ångest som gör att hon ibland mår dåligt utan anledning. Hon kommer ju se mig när jag får mina ångestattacker och hon kommer ju undra vad som är fel, om det är hennes fel. Och jag är så satans rädd för allt detta, så jag njuter till fullo nu när hon är liten och ingenting märker. Så får vi se hur det går sedan, hur jag löser det framöver.

söndag 11 november 2012

Söta Zoe

Busungen är i full fart, hon tyckte tydligen om att rulla in sig i täcket.

EFiT 10/11-12

Hej (o)normal!

När man lever med ADD är det inte lätt att kalla sig själv normal. Jag är inte direkt onormal som rubriken säger, men jag är udda. Ibland kanske jag känner mig onormal, men på ett positivt sätt. Jag har saker som gör att min vardag inte är lika enkel som andras och dessutom är vissa saker med min lite lustiga.

Eftersom jag har levt hela livet med den jag är, med min sjukdom, även att jag bara vetat om att jag har den i 1½år. Så har jag sedan länge accepterat att jag inte är som alla andra. Att vara udda är något jag älskar och har gjort i flera år, men att sedan få reda på att man har ADD och lära sig leva med det gjorde det mesta svårare. Jag tappade mig själv ett tag och har inte riktigt hittat tillbaka.

Fast att vara onormal är inget jag ser som negativ, det är något jag älskar. Eftersom det gör mig till den person jag faktiskt är så skulle jag inte vilja ta bort det. Jag vet att folk där ute dömer mig, väldigt ofta. Det är jobbigt att vara med om det, men man lär sig med tiden, lär sig att det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker. Dom som accepterar mig som jag är, det är dom som gör att jag fortfarande vill vara den jag är.

När människor runt omkring mig pekar ut det udda med mig och säger bra saker om det så sträcker jag lite mer på mig och känner mig stolt. Stolt över att vara den jag är, att ha dessa människor runt omkring mig och jag är absolut stolt över att vara udda, onormal!

Födelsedag!

Idag fyller min kära fästman 37år. Det firades med att jag och Zoe gav honom frukost på sängen när han hade vaknat. Han fick dessutom få ett kort som jag har gjort. Hans present har han redan fått, vilket var en Samsung Galaxy W.

Han fick lite extra mys igår då jag masserade hans rygg, tog scrub och lotion på hans fötter och sedan hade vi det bara allmänt mys framför en film. Idag ska han få wok med kyckling och nudlar till middag, eftersom han älskar när jag gör wok till honom.

Sedan får vi se vad som mer händer idag, något trevligt ska jag nog alltid hitta på. Dock blir det ingen tårta, för har ingen ork att baka det. Men kanske slänger ihop en god äppelpaj om jag orkar.

Patetiska skitbloggar

En sak jag aldrig har förstått mig på är personer som bloggar om extremt meningslösa saker. Det finns både stora och små sådana bloggar. Dom skriver om sina egna små sminktips, skriver om att dom har fikat med en kompis (vad dom har fikat) och typ månadens/veckans/dagens sötaste/snyggaste/finaste/coolaste tjej eller kille. Dessa bloggar har jag mycket svårt för.

Visst, alla har rätt att skriva om vad dom vill. Men det känns som att det kanske är något som mer hör hemma på ens facebook sida enligt mig. Det jag mest av allt inte förstår är att en blogg kan bli stor med detta innehåll. Jag har kollat igenom ett flertal bloggar där det bara handlar om ytligheter och småsaker enligt mig. Dessa så kallade vardagsbloggar tycker jag är rätt meningslösa.

Visst, jag har en vardagsblogg med tankar (som jag ser det), men min vardags handlar mer om min dotter och mitt liv med ADD. Visst kan jag skriva om något som hänt under dagen, men tycker inte jag det är tillräckligt viktigt att skriva om kommer det inte upp, alltså skriver jag inte småsaker som inte har något värde.

Jag har skrivit någon gång om att jag städa, men då brukar det oftast handla om något mer än bara städningen. Kanske att jag ska få besöka av någon eller något annat. Jag försökte en gång i tiden att skriva en "normal" vardagsblogg, men jag blev så trött på mig själv att jag ville spy. Jag kände att dom småsaker som hände var verkligen helt patetiskt att skriva om. Så jag ändrade stilen och skrev om mina tankar.

Ibland kunde jag skriva om något jag varit med om under dagen och blanda i mina tankar och åsikter om det hela, men det var allt. Sedan jag blev gravid och sedan mamma har jag känt att det kanske är rätt trevligt att skriva om min vardag. Dels eftersom jag är ung mamma, men också för att jag har en bokstavssjukdom och ångest som gör att allt inte är lika enkelt för mig.

Så jag tänker helt öppet och ärligt dissa alla dessa jävla skitbloggar som bloggar om små meningslösa saker som känns så jävla patetiskt att skriva om. Ni som har en sådan blogg och läser detta får gärna hata och tycka illa om mig, men detta är min åsikt. Jag väljer att läsa vettiga bloggar med innehåll som får en att tänka och reagera. Thats it!

lördag 10 november 2012

You'll never make it, if you cant speak for yourself

Jag är väldigt blyg och detta gör att jag inte direkt tar kontakt om jag är någonstans. Jag sitter mest för mig själv och hoppas att andra ska kontakt. Ibland vill jag bara vara själv, vill inte prata med någon. Men vilket det än gäller så är det väldigt jobbigt. För att jag kan inte alltid förvänta mig att andra ska ta kontakt, utan jag måste själv våga ibland.

För om jag aldrig lär mig att prata själv, oberoende av vilken situation det är. Hur ska jag någonsin klara av något här i livet och hur ska Zoe lära sig att ta plats och prata med andra. Hon härmar ju mig, och jag måste ju vara en bra förebild för henne. Då måste jag helt enkelt lära mig att våga prata med andra.

Fast när man är så blyg som jag är så är det inte alltid lätt, men jag försöker så gott det går. Jag försöker prata med andra när jag är ute någonstans, men ibland tar det emot. Då får jag försöka att slå bort tankarna om att jag kanske säger något fel, utan istället tänka att skulle jag säga fel så är det ingen stor grej. Det är bara att försöka igen, för försöker jag aldrig så kan det ju aldrig bli bra.

Jag kommer aldrig ta mig någonstans om jag inte kan prata för mig själv och ingen annan kan någonsin förstå mig då. Så nu måste jag ta tag i mig själv och bli bättre, nu ska jag tala för mig själv.

Döm inte en person..

.. efter hur många gånger den faller, utan hur många gånger den reser sig och försöker igen! Har jag många gånger läst på folks sidor eller på min egen. Jag vill inte bli dömd för allt dåligt jag har gjort i mitt liv, utan för det som faktiskt gott bra. Jag vill inte att folk ska kolla snett på mig när dom ser ärr på mina armar för att jag en gång i tiden mådde så dåligt att jag skadade mig själv. Mitt förflutna är en del av mig, som har format mig till den jag är idag. Fast det är inte det enda som finns utav mig.

Vi dömer andra alldeles för lätt idag, vi ger dom inte alltid en ärlig chans utan dömer ifrån vad vi ser och vad vi kanske hört. Ibland dömer vi folk efter hur vi minns dom från förr och ger inte en andra chans att låta människan visa hur den är idag. Vi har svårt att glömma det förflutna och se bakom sådant som har skett för länge sedan.

Jag många gånger blivit dömd för hur jag var förr och blir fortfarande av en del personer. Vissa minns som jag var då och vill inte se hur jag är idag. Många som förr var elaka mot mig för att dom hört rykten eller någon hade sagt något om är än idag likadana mot mig. Jag får ingen andra chans och dom lyssnar fortfarande mer på rykten. Visst dom är inte värda mig, men jag tycker ändå att det är dålig stil.

För även om jag kanske har kvar samma stil som jag hade då, är jag en helt annan människa på insidan. Jag har inte förändrats helt och hållet, men mycket av det som nu finns på insidan är sådant som inte fanns då. Jag är en annan människa, men jag blir fortfarade dömd för alla gånger jag har fallit, inte hur många gånger jag faktiskt har rest mig upp och gått vidare. 



”Jag är hellre hatad för den jag är, än älskad för den jag inte är.”

fredag 9 november 2012

Sitt inte där med drömmar om en bättre dag

Att sitta och vänta på att ens liv ska bli mer spännande kommer inte ta dig någonstans. Du kommer att bli fast där du är och för varje dag som du väntar med att ta dig ut och göra något för att förändra ditt liv, desto svårare kommer det att bli. För att få det liv du vill ha, måste du själv förändra det. Du själv måste ta tag i att hitta på något som kan förändra allt, göra ditt liv lite bättre.

Jag har många gånger suttit och väntat på att saker ska hända i mitt liv, att det ska bli lite mer spännande. Fast det har inte hänt något eftersom jag själv inte har tagit tag i det. Att vänta på att något ska hända i mitt liv utan att jag själv gör något, är helt meninglöst. Ingenting kommer att förändras och jag kommer stå på samma ställe och trampa hela tiden.

Att ta sig ut och förändra sitt eget liv är det enda som kommer få en att komma framåt, kommer ge en ett lite mer intressant liv. Sitter man hemma och väntar på att något ska ske för att man är rädd att det ska bli fel, kan man lika gärna sluta hoppas på att det ska bli bättre. För att kunna hitta saker som får en att må bra och vara nöjd med sig själv, eller hitta nya vänner. Måste man misslyckas eller göra fel, för att verkligen hitta det som är rätt.



"Vänta inte på att saker skall bli lättare, bestäm dig för att du skall bli bättre. Utmana din komfortzon lite varje dag."
bild tagen av mig