fredag 31 oktober 2014

Att älska någon med ADD!

Det är helt klart inte enkelt att älska någon som har ADHD eller ADD. För du vet aldrig riktigt vad du ska säga. Varje ord som blir fel kan orsaka ett vredesutbrott.
Men det är inte så konstigt. Allt är så mycket svårare för de som har detta än för människor utan diagnos. Allt blir mycket intensivare. Allt förstoras upp. Dessa personer är ofta begåvade, men också för att de alltid måste tänka, skapa och utveckla. De får aldrig vila. Hur skulle du känna dig om det bara gick på högvarv i hjärnan hela tiden och det aldrig tog slut?


ADD är en typ av ADHD. ADD är som ADHD men utan överaktiviteten. Man blir fortfarande lätt distraherad och tappar uppmärksamheten. Men man kan också ha svårt att komma igång med saker. Fast det blir också ännu svårare att få dem att sluta. Det är vanligare att flickor och kvinnor har add, och eftersom ADD inte syns lika mycket utåt kan det ta lång tid innan det upptäcks och det kan därmed dröja länge innan man får den hjälp man behöver.

Äkta kärlek är ovillkorlig men älskar du någon med ADD prövas detta verkligen. Det spelar ingen roll om det är ditt barn, din pojkvän, flickvän, sambo, make/maka eller en sann vän. Ni behöver båda tänka annorlunda för att kunna hantera vardagen.

Genom att förstå någon med ADD kan du bli mer förstående och det kan hjälpa dig in din relation.
Den här listan från Lifehack visar vad som händer i huvudet för någon med ADD/ADHD.

1. De har en hjärna som går på högvarv.
ADD slutar aldrig. Det går aldrig att stänga av och säga stopp. Det är något man måste lära sig att hantera.
 
2. De lyssnar men allt går inte in.
En person med ADD kommer att titta på dig, höra dina ord, se dina läppar röras, men efter de första orden är deras hjärna redan på en annan resa. De kanske hör dig tala men deras tankar kan fortfarande vara ute i rymden. De kanske tänker på hur ditt hår rör sig eller på dina läppar.
 
3. De har svårt att klara hela uppgiften.
I stället för att hålla fokus på det som väntar dem är det för människor med ADD som att gå genom en labyrint. De börjar röra sig i en riktning, men ändrar riktningar för att finna vägen ut.
 
4. De blir lätt oroliga.
De är som djupa tänkare, de är känsliga för vad som händer omkring dem. Att vara i en bullrig restaurang kan låta som att stå längst fram på en hårdrockskonsert. En deppig nyhet kan låta som slutet på världen.

5. De kan inte koncentrera sig när de är känslomässiga.
Om det är något på gång som oroar dem eller gör dem upprörda så kan de inte tänka på någonting annat. Det gör att koncentration på arbete, konversation och sociala situationer blir nästan omöjligt.
 
6. De koncentrerar sig FÖR intensivt
När dörrarna till något öppnas dyker personen med ADD ner i det som en djuphavsdykare hoppar rakt ner i havet.
 
7. De har svårt att stoppa en uppgift när de är inne i den.
När de väl hoppat ner i det där havet så stannar de där. Länge. Även när syret börjar ta slut. De kommer inte upp förrän det är helt slut.
 
8. De kan inte styra sina känslor.
Känslorna för en person med ADD flyger vilt och kan inte bemästras. Det är som trassliga sladdar i deras hjärnor som gör tankar och känslor svårbearbetade. De behöver extra tid för att få igång sina system ordentligt.
 
9. De har verbala utbrott.
Deras intensiva känslor är så svåra att bemästra. De kommer impulsivt säga vad de tycker, och ofta säger de saker som de senare ångrar. Men det är nästan omöjligt för dem att ändra sina ord innan de säger dem.
 
10. De har social ångest
Människor med ADD är ofta obekväma i sociala situationer. De är rädda att de kommer att säga något dumt eller reagera olämpligt. Att hålla sig i bakgrunden känns tryggare.
 
11. De är djupt intuitiva.
För personer med ADD är ytan något osynligt som de penetrerar. De ser bortom allt vanligt. Detta är den bästa aspekten av ADD. Det är ett inspirerande drag som skapar kreativa genier. Uppfinnare, konstnärer, musiker och författare har ofta ADD.
 
12. De tycker annorlunda.
Det är en annan fantastisk aspekt av ADD. De tycker ofta annorlunda eftersom deras abstrakta tankar ser lösningar på problem som vi vanliga människor inte kan se.
 
13. De är otåliga och rastlösa.
De blir lätt irriterade, vill att saker ska hända omedelbart. De leker ständigt med sina telefoner, tvinnar med håret eller så studsar deras ben upp och ner. En person med ADD behöver ständig rörelse. Det är faktiskt en lugnande aktivitet för dem.
 
14. De är fysiskt känsliga.
Pennor kan kännas tunga i handen. Fibrer i tyg som de flesta människor inte skulle känna kan klia. Sängar är ojämna. Livsmedel kan kännas konstiga. Prinsessan på ärten, hon hade säkert ADD.
 
15. De är oorganiserade.
Högar är deras favoritmetod för att organisera. När en uppgift är klar går papperet in i den högen tills den växer högt. Ända tills en person med ADD blir frustrerad och rensar upp. Människor med ADD måste vara försiktiga för att inte bli samlare. Det är svårt för en person med ADD att hålla saker i ordning eftersom hjärnan inte fungerar på ett ordnat sätt.
 
16. De behöver utrymme för att röra sig.
Människor med ADD tänker bättre när de är i rörelse. När de pratar i telefon eller har en konversation vill de gärna röra på sig. Det gör dem lugnare och att de tänker klarare.
 
17. De undviker uppgifter.
Att fatta beslut eller slutföra uppgifter i tid är en kamp. Inte för att de är lata eller oansvariga, utan för att deras hjärna är fulla av andra alternativ. Att välja en kan kännas problematiskt. Det är lätt att undvika att fatta beslut eftersom de tänker för mycket.
 
 18. De kan inte komma ihåg enkla uppgifter.
Ett annat paradoxalt drag från ADD är minnet. Människor med ADD kan inte komma ihåg enkla saker. Som att plocka upp sina kläder, handla mjölk i affären, eller komma ihåg möten. Men å andra sidan: de kommer ihåg alla kommentarer, citat, och telefonnummer de hört under dagen. Synliga artiklar är lättare att komma ihåg. Det är därför de har femton fönster öppna på skrivbordet.
 
19. De har många uppgifter på gång samtidigt.
På grund av en ständig aktivitet deras hjärna vill de gå vidare till nästa uppgift så även fast de inte stängt ner den förra. Ju mer som händer på en gång, desto bättre. Multi-tasking är en favoritaktivitet.
 
20. De är passionerade i allt de gör.
Känslor, tankar, ord och beröring är kraftfulla hos en person med ADD. Allting är förstorat. Det är en välsignelse när det kanaliseras på rätt sätt. När en person med ADD gör något gör de det med hela sin själ och hjärta. De ger allt de har. Denna kvalitet är det som gör en person med ADD så älskvärd.

 
I grund och botten har en person med ADD svårt att kontrollera sina impulser. De har grymma egenskaper som du kommer att njuta av när du förstår hur de tänker och känner.
 
Ja, människor med ADD / ADHD är svåra att älska ibland. Men när du förstår den börda de bär, kommer ditt hjärta att öppnas upp. Kärlek och medkänsla kommer ta över platsen för ilska. Du kommer att se in i deras goda hjärta.

Text tagen härifrån!

torsdag 30 oktober 2014

Ångestdagar..

Denna kväll sitter jag och lyssnar på Fronda som när jag var yngre. Tankarna far runt och känslor från förr far omkring i min kropp. Jag minns hur mitt liv var ett helvete och det enda som hjälpte var att skada mig själv för att ångesten var så jävla jobbig. Ibland känner jag att jag kommer tillbaka till ett känslomässigt plan som liknar det jag var i förr, då måste jag lyssna på musik från förr. Jag måste känna hur ont det gör, jag vill som förr gå runt i mörkret på gator jag knappt känner till och bara lyssna på musik. Gå och gå tills jag känner att jag inte orkar mer, för det brukade funka. Men jag inte bara kliva ut genom dörren på höstkvällar längre när ångesten knackar på min hud, även fast att jag vet att det skulle vara så bra för mig.

Jag skulle absolut inte vilja byta ut det liv jag har nu med världen finaste dotter och familj, men på ett sätt var det lättare förut när jag kunde gå som jag ville och bara försvinna in i mig egen värld med hörlurarna i öronen och ligga och blunda eller titta upp i taket. För det var min medicin förut, tillsammans med mina promenader om kvällarna. Jag mådde verkligen bra av det och jag fick ett helt annat lugn i mig av att gå ut och gå en eller två timmar, utan mål eller utan tanke. Jag bara gick tills jag kände att det var dags att gå hem.

Nu lyssnar jag i alla fall på musiken från förr, jag låter allt gammalt flöda igenom mig och tillåter mig att känna allt det svart som fanns då. Det finns fortfarande en liten del av mig som är så nattsvart, den kommer aldrig försvinna och det vet jag. Har dessutom en period som är extremt jobbig och jag har en hel del ångest men jag försöker ta mig igenom den på bästa sätt, även att känslor och tankar som förr var vanliga kommer. Även att jag har dagar då det är så jobbigt att jag tänker att det vore lätt att göra av med ångesten på samma sätt som förr, men då gör jag allt för att distrahera mig och allt för att komma på andra sätt att bli av med det. Vissa dagar är riktigt svåra.

Jag vet att det finns vissa som kommer läsa detta och tänka att jag har valt fel yrke med tanke på hur jag själv mår. Men under de veckorna jag jobbade där uppe på Psyk så mådde jag bra, jag kände att jag verkligen var på rätt väg i mitt liv och att det var det jag i alla år drömt om att jobba med. Men i samband med att jag fick motgångar där uppe tack vare att min handledare verkade tycka illa om mig och sedan blev problem i skolan så kastade det ner mig i ett hål.

Några personer som jobbade där uppe såg såklart mina armar och de ärr jag har sedan förr. Och utan att fråga mig så drog dom sina egna slutsatser om varför jag hade dom och tyckte att jag kanske borde jobba med mig själv innan jag börjar jobba där uppe. Anledningen till att jag började skära mig själv var på grund utav mobbning, det var att jag varje dag i skolan blev kränkt och kallad saker. Jag orkade inte med smärtan inuti så jag kände en dag att eftersom dom anser att jag inte är en bra person och behandlade mig illa så kunde väl jag med behandla mig själv illa för jag var ju inte värd bättre. När jag berättade det för en av cheferna där uppe så bad hon om ursäkt om hur hon hade sagt att jag inte kunde jobba där nu, hon visste ju inte att jag hade den bakgrunden för ingen hade frågat mig varför jag skadat mig eller hur länge sedan jag sist gjorde det.

I över tio år var jag mobbad och det är tre-fyra år sedan jag sist skadade mig. Så innan ni dömer, fråga personen direkt istället...

tisdag 21 oktober 2014

Låg motivation, stanna upp!

Jag läste precis ett underbart och tänkvärt inlägg om säsongsmotivation skrivet av fina och inspirerande Ejies.

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft perioder då jag är tröttare, får mindre gjort och oftast slutar med saker som jag egentligen tycker om endast för att min motivation är låg eller överhuvudtaget inte existerar. När jag läste detta inlägg hon skrivit om just det där att låta oss ha våra perioder där vi är mindre produktiva och istället lyssna på kroppen och låta oss ha den här perioden där vi inte gör så mycket. Jag håller med om att jag tror att det skulle påverka oss människor på ett väldigt positivt sätt, i alla fall om jag tänker på mina egna erfarenheter så tror jag att jag kommer må mycket bättre om jag följer detta.

De perioder då jag varit nere på botten när det gäller energi och motivation har jag alltid undra varför och hur jag ska undvika detta. Ingenting jag har försökt tidigare har lyckats något vidare utan det har bara gjort så att det blivit tusen gånger mer kaos i mitt liv. Jag har aldrig insett att det kanske är mening att jag ska ha dessa neråt vändningar ibland, att alla vi människor kanske har dom av en anledning. Att vi inte ger oss själva tillräckligt med tid att ta hand om oss själva och bara ta det lugnt i vardagen är inget nytt. Så kanske borde vi se dessa låga perioder som ett tecken på att det är då vi ska lugna ner oss, kanske sätta undan lite av tiden vi vanligtvis ger åt annat till oss själv.

Att ta en vecka utan träning, utan stress i den mån det går och sedan ta det mer lugnt för vår egen skull. Jag tänker i alla fall börja göra det i den mån det går i mitt liv, jag tänker ta mina låga perioder som en chans och ett tecken på att jag ska ta det lite lugnare och bry mig lite mer om mig själv. Gör det du också!

onsdag 15 oktober 2014

Bubblan..

Idag är en sådan dag då jag önskar att jag precis hade fått pengar, för jag vill köpa hem massor med nya böcker. Känner att det var länge sedan jag la ner pengar på bara böcker, det gjorde jag nästan varje månad under min tonår. Jag älskar böcker och nu när jag återigen kommit igång med att läsa mycket så vill jag uppgradera min bokhylla. Dels för att jag vill ha böcker inför den gråa hösten som kommit, men även inför hela den långa vintern som kommer. Att få krypa upp varje kväll när mörkret fallit, tända ljus och sedan bara lägga mig och läsa en stund. Min egentid är som bäst när jag får ha det så, och med en kopp varmt tea såklart.

När jag öppnar en bok och börjar läsa så får jag för en liten stund lämna mitt liv som mamma och fru, jag får gå in i en annan värld och bara vara där inne en stund. Inte behöva tänka på en massa måsten eller ansvar, då kan jag känna att jag är tillbaka i min 15åriga kropp hemma i mitt barnrum när jag kunde stänga in mig och bara ligga och läsa hur länge jag ville. Jag saknar verkligen den tiden när jag inte hade en massa krav eller saker som jag var tvungen att göra hemma. Då jag bara fick vara mig själv och göra det som jag älskade att göra. När jag kunde ligga en hel dag i sängen och bara läsa eftersom en bok var så pass bra att den inte gick lägga ifrån sig den, när jag kunde läsa ut en bok på ett dygn eller två.

Fast självklart så måste man växa upp och inse att livet innehåller mer ansvar än så. Men de dagar då jag är nere på botten, hade jag velat låsa in mig i sovrummet med en bok och sedan låta världen utanför rulla på under den tiden dottern är på dagis.. Att min älskade man kunde ta hand om att få henne till och från dagis och sedan bara låta mig vara under några timmar i min egen bubbla.

För jag har verkligen dagar som är hemska,då jag egentligen knappt orkar andas för att det gör så ont i mig. Ångesten kryper fram som i vågor och jag vill bara ligga under täcket och låtsas att jag inte ens existerar. Mina svarta dagar så jag längtar hem till mina föräldrar, att dom kan ta hand om mig som när jag var yngre och mådde dåligt. Att min älskade mor kunde komma in med maten eller göra mig en kopp tea och inte behöva göra något alls. Fast de dagarna när min dotter kommer hem med ett stort leende och slänger sig i sängen med sin underbara lilla kropp så blir allt bättre, självklart försvinner inte allt men hon gör allt värt att kämpa igenom.

När jag har mina dåliga perioder så är min dotter min livskraft, jag orkar med allt det nattsvarta och smärtsamma bara för att hennes leende och allt med henne får mig att orka med. Visst är det inte lätt dessa perioder eftersom jag knappt orkar ta hand om mig själv, att samtidigt ta hand om min dotter. Men då går allt med henne i första hand och jag och hemmet kommer i andra. Men jag vet från min tonår att hade jag inte haft henne hade jag legat kvar i sängen i flera dagar, kanske gått upp och ätit lite men absolut inte lämnat hemmet. Så hon är absolut en skatt värd allt och mycket mer.

Varje dag går jag upp och fortsätter att kämpa igenom det jobbiga för att jag är skyldig min dotter det. För att jag vill framåt ännu mer än vad jag redan är. Jag vill absolut inte att någon som läser detta ska se ner på mig eller tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. Utan det är för att påpeka att ett livet liv som man själv skapat, kan göra sådan under i ett liv där det alltid varit knas och fortfarande är. Men jag låter inte det besegra mig och varje dag finner jag nya sidor med mig själv som är starka, även att jag är mycket svag ibland.

Nu utmynnade detta inlägg i något helt annat än vad det var tänkt från början, men det var skönt!

måndag 13 oktober 2014

Självmord och självmordförsök..

Hade detta hemska men ändå viktiga ämne i skolan idag. Det är ju en sak som ligger mig nära av flera anledningar.. Dels att min syster flera gånger försökt, att jag för åtta år sedan försökte och att ett ex och vän till min syster för cirka en månad sedan tog sitt liv. Jag har under mitt liv varit väldigt nära döden på flera sätt, men att själv ha försökt ta sitt liv och sedan flera år efter läsa om det för att det hör ihop med det jag ska jobba med är lite jobbigt. 

Efter mitt försök att ta mitt eget liv så vaknade jag upp och insåg att jag för ingenting i världen ville dö. Har aldrig efter det försökt att ta mitt liv eller ens kommer att försöka, skulle aldrig lämna min dotter på det sättet. Allt som jag har varit med om under min tonår har stärkt mig otroligt och även att de uppe på avdelningen där jag hade praktik tack vare allt detta tyckte att det var för nära mig själv så jag får vänta tills nästa sommar med jobb, så kan jag ärlig säga att jag vet att det inte är för nära mig.

Allt detta ligger flera år bak i tiden och jag har kommit över det. Visst har jag känslan av att skada mig när det blir jobbigt eller jag har riktig hemsk ångest, men jag gör ingenting emot mig själv för jag har andra medel att ta till. Bara hålla om min dotter och få henne att skratta är perfekt. Att dom dessutom nämnde att jag inte är där för att göra mig själv friskt gjorde mig både arg och ledsen. Jag mår bra sedan ett antal år tillbaka och jag vet väl för i helvete att jag inte kan göra mig själv friskt genom att jobba inom psykiatrin. 

Anledningen till att jag valt detta yrket och inriktningen är för att jag vill hjälpa andra. För att detta är vad jag brinner för och det som ligger nära mitt hjärta. Ingenting är för min egen skull utan för att jag hittat det jag skulle kunna jobba med, det jag trivs med. Men det sårar extremt att tack vare att jag haft en hemsk skoltid och tonår där jag skadat mig själv på flera sätt, försökt ta livet av mig och varit mobbad under 9-10 år och sedan få det beskedet när allt verkat så bra. Det slänger ner mig igen till den tiden då jag ansåg att jag inte dög till något, det fick mig att tvivla på att jag klarar ett jobb alls.. Så det minsta lilla kan sänka en människa, om dom inte vet om hela bakgrunden utan bara dömer efter det dom kan se.. Mina ärr på armarna!

lördag 4 oktober 2014

Att leva med ADD!

När jag var 18 år fick jag diagnosen ADD. Då hade jag gått alla mina år i skolan och undrat vad det var som gjorde att jag inte var som alla andra. Jag hade under min tonår inte varit som alla andra, jag kände mig annorlunda.

Jag var tvungen att ha mina saker på rätt ställe, på det sättet som kändes rätt för mig hur rörigt det än såg ut för andra. Det var alltid något som for runt i mitt huvud och den ena tanken ledde till en annan. Jag glömde alltid bort viktiga saker som papper son skulle med tillbaka till skolan. Nycklar, telefon och andra viktiga saker slarvade jag alltid bort. Jag var aggressiv och våldsam emot de som var mig närmast, slogs och skrek. Det blev så extremt vid ett tillfälle att jag knivhotade en kille för att han dumpade mig. Det är dock det värsta som hänt.

När jag fick min diagnos våren 2011 var det en lättnad och allt föll på plats, det blev glasklart varför jag var så speciell. Självklart försvann inte alla problem eller svårigheter, men det blev helt okej att jag hade dom.

Än idag glömmer jag saker och tappar bort allt möjligt. Jag kan även blir förbannad, men inte mer än att jag skriker och skäller.

Jag började med Concerta och det var början på ett helt nytt liv. Min vardag blev mycket lättare även om det inte löste allt. Jag hittar dagligen saker som förenklar min vardag och gör livet lättare att leva.
Men det finns mycket mer till diagnosen ADD än svårigheter och problem.

Jag har en kreativitet utan dess like. Att fotografera och skriva är mitt sätt att få ut mig det jobbiga och kunna få ordning på alla mina tankar. Dessutom är mina känslor något som inte existerar i ord, det är knappt att dom får plats inuti mig. Det finns en underbar text som förklarar det jätte bra.


Sedan hittade jag för några dagar sedan en video som verkligen förklarar hur jobbigt det är för mig som har ADD. Så det är inte bara frustrerande för er som är nära mig, det är tusen gånger värre för mig.