söndag 28 juli 2013

Det sista av sommaren.

Jag vet inte ens om det är några andra än mina vänner och min familj som läser min blogg. Men jag fortsätter skriva när det finns tid och inspiration ändå.

Den senaste tiden har det varit mycket att styra med. Hemmet ska skötas, dottern vill leka allt mer och jag njuter av det sista av sommaren. Den 8 augusti börjar lär skola in dottern på dagis och den 19 börjar jag skolan. Så jag njuter så mycket jag kan av den sista mammaledigheten och att få hela dagarna med dottern och den sista tiden utan att behöva bry sig om läxor och annat. Så jag lyssnar på ljudbok efter ljudbok i appen storytel och sysslar med allt det viktiga samtidigt och ibland ligger jag bara i soffan och njuter eller sitter ute på balkongen.

Dessutom tar jag sköna långa promenader när vädret tillåter och verkligen försöker göra det mesta av denna sommaren. Just idag är det tyvärr grått och regnigt, så jag njuter av livet inomhus. Och passar på att skriva lite här nu.

torsdag 25 juli 2013

Morgon tea på balkongen!

Skönt att sitta tidigt ute med en kopp tea, ljudbok i Storytel som jag testar via Buzzador och bara i en t-shirt och trosor. Utan av frysa utan att det bara är behagligt. Bra start på morgonen.

tisdag 23 juli 2013

Gamla texter.

Hittade en gammal pärm ifrån när jag gick Omvårdnadsprogrammet på gymnasiet och kollade igenom det. Några texter var inte bara om tråkiga saker som hade med skolan att göra, utan några var riktigt bra texter. Så när jag orkar och har tid tänkte jag sätta mig och skriva av allt, har tyvärr inte dom texterna kvar på datorn, eftersom jag sedan dess bytt både stationär dator och laptop, så det verkar som att jag har rensat bort gamla grejer som hade med skolarbete att göra. Tyvärr brydde jag mig antagligen inte ens om att kolla vad det var texter, kanske ska vara lite mer försiktig nästa gång så inget bra försvinner helt.

lördag 20 juli 2013

Två veckor kvar!

Nu börjar det verkligen närma sig. Idag är det bara två veckor kvar tills jag gifter mig med allra finaste. Det känns så overkligt, men samtidigt så jävla underbart. Kan verkligen inte bärga mig, men vill samtidigt inte att det ska gå för fort dit nu eftersom jag börjar bli rätt nervös och det är lite saker kvar att fixa.

I Torsdags var vi i alla fall och träffade prästen, övade och valde musik inför vigseln. Så nu är det klart, men att gå fram där bredvid min kärlek kändes så rätt, det kändes så underbart i hela kroppen och nu ska vi bara göra det på riktigt och säga allt det fina och ingå äktenskap. KÄRLEK!!!!

måndag 15 juli 2013

Räknar ner.

I Lördags var det endast tre veckor kvar tills jag går fram till altaret med mannen i mitt liv och säger JA(!!!!) till honom. Kan knappt bärga mig att få ändra överallt att jag är gift med min andra halva eller ändra mitt efternamn till Kapstad. Dock tycker jag fortfarande det är lite tråkigt att ta bort mitt efternamn, Sommansson, efter mina morföräldrar. Jag är den sista i vår familj som har det som man räknar bort dom, så det känns lite vemodigt att ta bort det eftersom dom var så glada när jag tog det efter att jag fyllt 18. Dock kommer jag nog att tatuera in det, eftersom att jag föddes till en liten Sommansson och tog tillbaka det, så det känns som att det är en del av mig jag inte vill ska försvinna, så att tatuera in det så kommer jag alltid ha det kvar.

Våra förlovningsringar är i alla fall inlämnade för att putsas upp och nästa vecka ska vi hämta ut dom igen, tillsammans med våra vigselringar. Då kommer jag att prova båda och det kommer kännas så underbart, pirrar i magen när jag tänker på det. Dessutom har vi skaffat kläder till den fina brudgummen och jag jag kan ärligt säga att han var så vacker att jag fick tårar i ögonen när han provade kläderna, både i affären och hemma. Hatar killar i kostym, det är något av det fulaste jag vet och kan inte med det. Fast min kära fästman var så vacker att han hade fått gå i det varje dag utan att jag hade brytt mig och hade älskat honom som tusan ändå.

Så nu räknar vi ner ordentligt, för nu går tiden riktigt fort, näst nästa vecka gifter jag mig! Det är helt galet och jag är världens lyckligaste kvinna!


onsdag 10 juli 2013

Shut the fuck up!

Varför är man egentligen så påverkad av vad andra säger om en? Vi är till och med oroliga hela tiden för vad folk ska tycka om oss. Vi vet att alla inte kan tycka om oss, att det finns några få som kommer tycka om oss ytligt och sedan finns det dom som kommer in på djupet. Även att vi har dom som verkligen vet vem man är med både brister, fel och allt det underbara, så snackar vi hela tiden om vad folk kommer tycka om oss om vi gör si eller så. Varför kan vi inte bara skita i det eller i alla fall tänka mindre på det och ta itu med sådant skit när det kastas i ansiktet på oss. Varför kan vi inte bara leva livet som vi själva vill och låta alla andra take care of their own problems. Jag vet att det är svårt för jag gör samma misstag så fort jag ska ut genom dörren, men jag vill verkligen slippa denna skiten att göra saker för att andra ska tycka bra om mig. Förr var jag lite mer jävlar anamma och vågade skita i vad andra tycker och bara vara mig själv. Jag tror att man kan ändra på detta lite smått varje dag genom att "kasta bort" dessa tankar när dom kommer till en och bara njuta av att man är vacker som man är, insidan på en människa kommer alltid att vara det vackraste, så låt oss spegla våran insida utåt.

Respekt för din tuffhet? Skulle inte tro det!

Hur ofta hör du killar skrika snälla ord i korridorerna? Inte ofta, eller hur. Det är för att killar en tendens att verka tuffa inför alla andra. Men hur tufft är det egentligen att skrika fula ord till allt och alla.

När du går igenom korridorerna i skolan, hör du minst en gång om dagen, en kille som skriker något fult ord av någon form. Killar försöker få folks uppmärksamhet och respekt, men får man verkligen så mycket respekt av att göra dessa saker. Får man respekt igenom att bete sig som en idiot, en person som klankar ner på alla andra.

Jag ger ingen uppmärksamhet till personer som är taskiga mot andra eller som skriker för att andra ska se, för att andra ska märka en. Dessa människor får ingen respekt från mig. Jag tycker bara dom är barnsliga.

Jag tycker killar ska visa mer ömhet och inte vara så jävla hårda och tuffa. Det är inte tufft att klanka ner på en annan människa, det är tufft att bry sig om och värna om andra och ta hand om dom man verkligen bryr sig om. Istället för att skrika hora, säg att personen ser bra ut idag eller skrik sötnos, polarn eller något annat som kan göra din vän eller flickan du är intresserad av glad istället.

Hur många finns det inte som mobbar också, för att verka större och tuffare än alla andra. Vad är det för tufft med att få en annan människa att må dåligt? Det är inte ens en liten gnutta tufft i det. Det är bara elakt och egoistiskt. Du gör en annan människas liv till ett helvete, för att du ska få respekt i killgänget eller tjejgänget du tillhör. Du trycker ner någons självförtroende och får en person att hata sitt liv, du kanske till och med är orsaken till att någon tar sitt liv. Lämnar denna jorden för att du skulle vinna respekt.

Respekt för att göra någon annan illa är sjukt, det är den sortens respekt som är ful, äcklig och otroligt onödig. Jag skulle aldrig vilja vara orsaken till att någon annan far illa, att någon annan lämnar jorden alldeles för tidigt.

Jag har varit mobbad, jag har varit den personen som varit utsatt för personer som vill vinna den dåliga respekten, den dåliga tuffheten. Jag har försökt att ta mitt liv för att slippa andras elaka ord, blickar och knuffar. Detta är mitt sätt att säga "fuck you" till dom som mobbade mig, till dom som mobbar andra.

Jag ger all in respekt och all min uppmärksamhet till er som vågar vara snälla istället för att spela ett tuffhet eller respekt spel som gör någon illa. Ser du en person som sitter ensam, sätt dig bredvid och prata. Ser du någon som blir mobbad eller utsatt för våld, säg ifrån. Är personerna som är taskiga fler än dig, hämta folk du känner eller lärare och sätt stopp för det.

Texten är skriven någon gång under 2010, när jag gick media!

tisdag 9 juli 2013

Mitt gamla liv, vem är jag?

Jag saknar mitt gamla liv, men inte det destruktiva eller mörka. Utan det ljusa livet, det jag levde den mesta delen av mina tre år i högstadiet. Jag saknar de vänner jag hade då, som gjorde mig till den jag var, till den jag vill vara. Jag har tappat bort mina vänner från förr och därför också tappat bort mig själv. Jag hade vänner som gjorde att jag hittade mig själv, jag hade vänner som var bättre än många andra, de var unika och speciella. De färgade min värld med de mest vackraste och magiska färgerna, de gjorde varje vaken sekund till glädje. Visst fanns det dagar då jag hellre hade legat i en grav, men de dagarna klarade jag av tack vare de som stod mig nära. Jag levde lyckligt då, jag hade något som jag kallade mig själv och min identitet. Jag har tappat fästet om min egen identitet och min egen värld, min egen uppfattning av vad mitt liv har att erbjuda mig tynar sakta bort. Jag längtar varje dag efter att en underbar människa ur mitt förflutna ska komma och rädda, ska ta mig ut all denna ovisshet och ensamhet bland tankar om mig själv. Jag är trött på att gå omkring och undra vem jag är och varför jag inte längre har orka till mitt liv, ork att stiga upp och fortsätta det liv jag påbörjat. Vart har min existens tagit vägen, den jag var tills nu. Försvann den med mina vänner, men klängde kvar ett litet tag till, för att se om den åter igen fick fäste i mitt liv. Jag vill ha tillbaka min identitet, den jag var och den jag är menad att vara. Jag vill kunna visa världen vem jag är, men det är svårt när man själv inte vet vem man är. Jag sitter ofta i tankar om vart jag tog världen, den människa som såg det vackra i omgivningen. Jag ser inte längre glädje med att våren kommer, för jag vet att dem människorna jag brukade dela vår glädjen med inte längre finns vid min sida, jag vill kunna dela denna glädjen med vänner. Jag vill ha mina vänner nära mig, Jag hade en underbar vän som heter Kamilla, hon och jag delade det mesta och vi trivdes ihop, henne saknar jag mest av allt. Det var så mycket av mitt liv som jag delade med henne och så mycket glädje, men också mörker som vi delade. Hon och jag skulle göra mycket tillsammans, men allt blev inte av. Hon och jag ville röka vattenpipa tillsammans, nu har jag skaffat mig en vattenpipa, men jag har ingen älskad Kamilla att dela den glädjen och upplevelsen med. Jag önskade mig ett bättre liv ett tag, men jag fick inget bättre liv. Jag fick något som fått mig att tvivla på mycket i mitt liv, som fått mig att stanna upp och fråga mig själv: ”Vem är jag och vart försvann den jag är”.


Jag hade många omkring mig som fick mig att älska den jag var. Fick mig att våga leva ut den jag är och som älskade mig för den jag var. Men vem var jag egentligen? Jag kan titta på bilder från förr, jag kan sitta i flera timmar och glo mig galen på bilderna. Det ända bilderna säger mig är vad för sorts kläder jag gillade då och vad jag tyckte om för saker, det som fanns runt mig. Men det får mig inte att förstå vem jag egentligen var och vad jag egentligen tyckte var så bra med mitt liv och det jag hade. Jag kan heller inte genom att titta på bilder från förr, förstå varför jag lät allt som var jag försvinna, lät allt det trygga gå förlorat och ersätta det med ett helt nytt liv. Jag flydde från det jag trodde var dåligt, men här står jag ensam och det har inte blivit bättre, mitt liv försvann under sommaren efter nian. Allt runt omkring mig försvann och med det försvann den jag är. Jag har fortfarande många minner i mitt huvud och det finns många saker jag skulle vilja uppleva en gång till. Det finns människor som jag mött som jag skulle vilja kunnat lära mer än vad jag gjorde. Dem lämnade ett vackert avtryck i mitt liv. När jag nu för tiden går omkring på stan kan jag möta personer jag en gång hade i mitt liv, de kan gå förbi mig utan att hälsa och det gör så otroligt ont. Jag vill få kontakt med vänner från förr igen, men jag vet inte hur jag ska bete mig. Hur får man vänner tillbaka, som valt att inte längre umgås med mig. Jag vill kunna möta deras ansikten och få ett leende och ett ”hej” tillbaka. Jag vet bara inte hur jag ska bete mig för att få tillbaka deras vänskap när jag inte längre vet vem jag själv är och hur jag ska hitta mig själv. Jag försöker varje dag att söka mig själv genom att åter igen försöka få kontakt med gamla vänner. Dock lyckas jag inte så väldigt bra, men för varje dag jag hittar något från mitt gamla liv, hittar jag en liten bit av mig själv.

Hej! Jag är en MÄNNISKA!

Jag har igen hela min barndom hört folk säga att jag är en pojkflicka, jag har aldrig direkt gillat grejer som är tjejiga, men inte heller direkt det som är killigt. Jag har varit någonstans i mitten, jag har gillat sådan som tilltalat mig, jag har inte direkt sett det på sätter att det här brukar killar göra och det är brukar tjejer göra, utan jag har mer känt att detta är något för mig. Detta finner jag intressant och detta vill jag lägga ner tid på. Jag har alltid kommit bättre överens med killar och alltid haft flest killkompisar, endast ett få tjejkompisar. Jag behandlade alla lika oavsett vilket kön dom hade och var lika avslappnad med båda, även att jag hade lättare att ha det roligt med killar så fanns det dom få tjejer som jag umgicks med som jag hade lika roligt med. Det jag inte har gillat med att vara med tjejer är att det är så mycket skitsnack och så mycket tävling emellan alla, så det blir så svårt att bara släppa loss och vara sig själv, tjejer är mer pryda så man kan inte direkt prata om vad som helst. Det finns likadana grejer med killar jag umgåtts med, dom ser mig som svagare eftersom jag är tjej och vissa saker kanske jag enligt dom inte kan gör för att jag är tjej, men jag kanske känner själv att jag klarar detta, herregud jag är tjej eller kvinna men jag kan ändå göra detta. Det finns dock en vän jag haft i flera år, en killkompis som funnits där för mig mycket och som aldrig sett ner på mig för att jag är tjej, han har alltid trott på mig och att jag kan klara allt jag ger mig in på, han har inte sett mig via mitt kön utan som en människa och jag är honom evig tacksam för allt han gjort för mig och hur mycket han stöttat och trott på mig i alla lägen.

Jag har läst och läser många böcker om genus och feminism, inte för att jag vill predika om det så fort jag möter en kille som är negativ mot att jag är tjej eller något sådant, utan för att jag finner det intressant. För att jag under hela mitt liv alltit sett mig som tjej, jag är tjej och kommer alltid vara, eller kvinna kanske är rätt ord inför framtiden, jag har inga tvivel om vad jag identifierar mig som. Det är bara det att jag inte förstår hur en så modern värld som vi lever i, fortfarande ser så svart och vitt på kön och vad människor relaterar med olika kön. Det finns hur många kvinnor i världen som är bra på det som män tydligen är skapta att göra och det finns många män som är duktiga på att göra det som tydligen kvinnor är skapta att göra. Varför kan vi inte bara försöka lära oss att se förbi dom ramarna som är uppsatta, varför kan vi inte förstå att alla kan göra allt, bara man är tillräckligt driven och lägger ner allt energi man har, lägger ner sitt liv på något man brinner för, oavsett vad man har mellan benen..

Jag fick inte lära mig något av det jag läst i skolan, jag fick inte veta att även att jag inte var som tjejerna i min klass eller på min skola så var jag minst lika normal som dom, jag var minst lika mycket värd som alla andra även att jag kanske inte tyckte om att göra det är tjej "ska" göra.. Jag tycker att skolorna i vårat Sverige, vårat så kallade moderna Sverige, är alldeles för inne i alla dessa könsroller, dom borde snarare lära ut att det finns saker som är lika normalt och lika bra som det som samhället lär oss är "rätt"..

Jag vill inte att folk i resten av mitt liv ska säga att jag har min pojkflicka kvar i kroppen sedan barnsben, att jag är väldigt killig eller manlig av mig, jag vill inte höra det. Jag vill inte heller behöva leka maskerad och spela kvinnlig, jag vill kunna klä mig som jag vill, göra det jag vill och säga vad jag vill utan att folk ska lägga mig i ett fack. Jag vill bara vara den människa jag är född till, jag är kvinna mellan benen och jag gör saker som jag brinner för, jag skiter i om det är kvinnligt eller manligt.. Jag är en MÄNNISKA och jag gör som jag själv känner för!

måndag 8 juli 2013

Uppväxten med ADD

Jag minns inte så mycket av min barndom och det jag minns är små fragment av en väldigt glad och lekfull sådan. Jag minns att jag sprang runt mycket, jag var alltid igång. Jag minns att jag och andra tjejer, däribland min lillasyster, brukade gunga så högt det bara gick och sedan hoppa ifrån dom och se vem som kunde hoppa längst, jag kommer ihåg att jag älskade det och jag hoppade längre än dom andra många gånger. Jag minns också att jag ofta hamnade i bråk med dom andra, jag minns att jag ofta lekte själv. Jag trivdes nästan bäst att vara själv, då fick jag leka som jag ville och jag kunde bestämma alla regler själv.

Jag bodde i en liten stad som heter Silverdalen, som ligger några mil ifrån Hultsfred fram tills lite mindre än en månad innan jag fyllde nio. Mycket av min barndom spenderade jag i Lönneberga, som ligger 2 kilometer ifrån Silverdalen, hos mina morföräldrar. Detta var inte för att mina föräldrar jobbade mycket, för att jag var jobbig eller något sådant, utan det var för att jag trivdes där. Dom hade en stor trädgård jag kunde springa omkring i, det kändes mer fritt hemma hos dom och jag kunde vara mig själv utan att bry mig om andra barn såg mig. Jag älskade att springa runt bland alla blommor och växter, jag sprang ofta ner i skogen som låg precis nedanför deras hus. Jag älskade att vara i naturen och följde gärna med min mormor ut i den stora skogen för att plocka både bär och svamp. Det var något av det bästa jag visste, att få gå runt med mormor i en skog med en liten bunke och plocka blåbär. Visserligen åt jag upp säkert hälften av det jag plockade, men jag brukade ofta få ihop en hel liter själv och jag kände mig alltid lika stolt när jag visade för mormor hur duktig jag var och hur mycket fina bär jag hittat. Jag var också med och plockade lingon och svamp med henne, ibland var min moster med och då kände jag inte att jag hörde hemma där. Jag ville ha mormor för mig själv i skogen. Dels för att mormor alltid tog hänsyn till att jag gick i min egen takt, att jag var lite slö och gärna gick runt och plockade med lite extra tanke bakom varje rörelse. När min moster var med så tyckte jag det gick för fort, jag kände mig stressad och kände att jag behövde prestera mera på kortare tid. Jag har ingenting emot min moster, det har jag aldrig haft och kommer aldrig ha, hon är en jätte fin människa och hon pratar alltid med visdom i rösten. Det var bara så jag kände det när vi var en extra person i skogen.

Ibland satt jag med henne när blad och annat skräp skulle rensas bort. Jag fann det väldigt avslappnande, men jag kunde inte hålla på så länge som mormor, för jag tröttnade snabbt på det. Fast ändå försökte jag alltid att hålla på så länge det bara gick varje gång jag var med. Jag ville visa att jag också kunde, att jag minsann klarade av att rensa lingon. Jag antar att allt jag gjorde med vuxna gick ut på att bevisa att jag var duktig, att jag kunde. Jag behövde aldrig anstränga mig för mormor, jag visste att hon tyckte jag gjorde bra ifrån mig och jag visste att hon tyckte om mig hur mycket eller lite jag än plockade eller hjälpte till.


Jag pratade ofta med mig själv, lekte med mig själv och hade låtsas vänner. Jag tyckte inte det var något fel i det och jag älskade ju att vara själv, så det kunde ju inte vara fel det jag gjorde. Det jag inte såg då var att dom flesta i min ålder umgicks med andra, lekte lekar med andra och inte låtsas vänner. Jag ansåg inte att jag behövde umgås med andra, jag tyckte inte att det var lika roligt eller underhållande. När jag väl umgicks med andra blev det ofta att jag började bråka eller tjafsa med dom. Jag kom inte överens med vad dom ville göra, så jag kunde aldrig leka en längre stund med andra barn, andra flickor. Med pojkar var det en helt annan sak, det gick lättare att umgås med dom, det var inte för mycket regler för mig att hålla koll på, det var inte mycket jag behövde tänka på. Lekarna var enkla och med lite mer fart i, fast det var ändå problem för dom ibland att jag var tjej. Jag tålde inte lika mycket som dom och jag var inte lika stark. Det jag var duktigare än dom på var att springa, jag sprang fortare och orkade längre, men det ansåg dom antagligen som en nackdel eftersom dom inte gillade att bli slagen av en tjej, det var nog pinsamt för dom.

Nu när jag tänker efter på min barndom så var jag inte som andra barn. Jag gjorde inte som andra gjorde och jag var inte som andra barn. Jag var hellre hemma eller hos mina morföräldrar än att vara ute och leka med vänner. Jag minns att jag älskade att sitta med mormor och morfar och titta på bingolotto och ha en egen lott som jag fick dutta på, jag älskade pennorna som mormor hade till det, dom fick att bli lugn i hela kroppen. Jag minns att varje sommar brukade jag sitta med dom på kvällen och se Allsång på Skansen och när det var slut gick jag ut på deras farstutrappa och kollade när solen gick ner, innan jag gick och la mig. Jag brukade vakna upp runt åtta tiden på morgonen av att mormor kom med frukost lagom till det att sommarlovsmorgon skulle börja. Jag älskade att spendera nästan hela mitt sommarlov hos mormor och morfar och brydde mig inte om att jag inte hade någon att umgås med. Ibland när jag var hos dom brukade jag leka med en kille i min ålder, jag trivdes jätte bra med honom och vi hade det alltid jätte roligt ihop.


Ända sedan jag var liten har jag kommit bättre överens med killar än med tjejer, oftast har dom varit äldre än mig, men en del har varit i samma ålder. Jag har alltid haft mer killkompisar än tjejkompisar och jag har inte sett några problem med det. Jag gillade inte dom mjuka lekarna så jätte mycket, jag ville ha lite mer motstånd och lite mer tuffhet när jag lekte.

Let's compare scars, I'll tell you whose is worse.

Jag har varit med om rätt mycket igenom mitt liv, jag har gjort mycket dumt som jag ångrar, men det finns också stunder i mitt liv jag inte skulle byta mot något annat. Jag vet att det finns folk som har det värre än mig eller har haft det värre än mig. Har ofta hört från folk att jag inte ska klaga på mitt liv eller att jag ska sluta älta runt med mina problem. Fast hur ska någon annan kunna lära känna mig ordentligt om jag inte berättar om mitt förflutna, hur ska någon annan kunna förstå varför jag är som jag är och varför jag inte klarar av vissa saker, är rädd för vissa saker, om de inte vet hur jag kom dit jag är idag och hur dom rädslorna uppkom. Jag tror inte man kan förstå en annan människa fullt ut om man inte får reda på saker från människans bakgrund, om man inte får reda på hur jobbigt eller inte personen har haft det, vad hen gått igenom och vad som skapat ärren denna människan har. Vissa har synliga ärr och andra har osynliga som sitter innanför huden, jag har både synliga och osynliga, jag vet inte vilka som är värst, de som alla ser eller de som bara jag vet om.. Jag har ingen aning om vad folk får för uppfattning om mig när de ser mig ute, när de ser mina armar. Många har fördomar mot folk med ärr på armarna, men de vet inte orsaken till varför de finns där, varför jag har dem.

Förr dolde jag alltid ärr och/eller sår på mina armar, jag hade alltid långärmade tröjor på mig när jag var ute, till och med mitt i sommaren hur varmt det än var, hade jag inte det så hade jag i alla fall arm värmare som gick upp till armbågen, jag skämdes över det jag hade gjort, men jag klarade mig inte utan det då. Nu skadar jag mig inte längre, men har många ärr på armarna, vissa syns bara på nära håll, medan andra syns en bit ifrån. Jag döljer ingenting längre, för jag vet varför jag gjorde dem och jag vet min historia, så jag bryr mig inte om vad andra tycker. Jag bryr mig inte om att de har fördomar mot mig, för de vet inte ursprunget till att mina armar ser ut som de gör och de ser inte mina ärr på insidan så de kanske aldrig skulle förstå.

Jag vet att folk har det värre, har haft det värre eller kommer att ha det värre, men det ändrar inte på det att jag har haft det jävligt jobbigt, jag har varit i skiten och förstört mycket för mig själv tack vare det andra har förstört för mig. Jag kan inte skylla mina yttre ärr på någon annan än mig själv, men jag kan inte säga att bara jag är orsaken till att dom finns där idag. Jag har gjort det mot mig själv, jag har satt dem på mina armar, men anledningen till att jag gjorde det är inte bara mitt eget. Det är sällan bara ens eget fel att man mår dåligt, någon har satt dig där du är och lämnat dig, sedan har du gjort det du tyckt var bäst, det som har varit lättast. Även om det inte är det smartaste eller bästa, så var det den saken som var enklast för stunden, den som fanns närmast till hands när du egentligen behövde något annat. Jag ser andra med ärr på kroppen, jag dömer inte dem, jag försöker förstå varför de har dem.

söndag 7 juli 2013

För att du gör hösten vacker.

När jag går ute och det är höst, så älskar jag att få sparka bland löven eller bara beundra alla vackra färger. Det är rätt jobbigt, eftersom tankarna på dig hela tiden kommer upp. Du var den som alltid gjorde min höst vackrare, det var du som visade mig att hösten kunde bara mer än bara deppiga tankar och gråa regniga dagar. Du drog alltid med mig ut, du var den som alltid ville göra saker och hitta på saker, inte bara sitta inne. Helst skulle kameran med, vi skulle fota så mycket det bara gick och vi skulle busa. När jag kollar på höstlöven som dalar ner från träden och höstmörkret som lägger sig över alla löven på marken, så kan det inte annat än göra ont när jag vet att du inte får se det igen.

Jag får minnen som flimrar förbi i mitt huvud, på oss och allt vi brukade göra. Hur galna vi var jämt, hur du höll en cigarett när du alltid frågade mig om du fick smaka, du höll alltid på ett speciellt sätt och det var rätt gullig. Jag minns dom gångerna vi var Hultsfred tillsammans och även att allt verkade svart just då så levde vi för dom stunderna vi hade tillsammans. Jag minns festerna vi var på tillsammans, det var alltid dom bästa av alla. Du och jag var något extra, du var den som visste allt om mig och visste exakt hur jag var utan att döma, utan att se ner på mig. Du älskade mig precis för den jag var och jag älskade dig för den du var, även med alla brister.

Jag sparkar bland löven varje gång jag går ut, och då tänker jag på dig, låtsas att du går där bredvid mig och sparkar i samma lövhög. Jag lyssnar på låtar som påminner mig om dig och låter tårarna sakta rinna ner på min kind, i det mysiga höstmörkret där ingen ser. Jag blundar och låtsas att du går där bredvid mig och att du alltid kommer göra det, även att jag kanske inte ser dig. Det ger mig en slags trygghet och ibland känns det som att det stärker mig, det får mig att orka med. Känslan av att veta att du kanske ibland tittar till mig, ser om jag har det bra får mig att känna lite trygghet. Jag kommer alltid bära med dig i mitt hjärta och jag kommer alltid ha bilder och filmer på oss, på dig.

Hösten kanske verkar lite svårare just i år, den kommer alltid vara min favorit årstid, men även den årstid jag hatar mest. Den kommer alltid påminna mig om dig, och den kommer alltid vara lite vackrare tack vare dig, för att du gjorde den vackrare, du lös upp den och du kommer alltid göra det även att du inte finns kvar hos mig. Jag kommer kolla på löven som faller, sparka i dom som ligger på marken och låta mörker dölja min stilla tårar, för att jag vet att du kanske ibland vandrar bredvid mig fast i en parallell värld.

Vettigt!