Fort fort, tiden går fort.

Häromdagen satt jag ute i solen när dottern lekte, jag läste en tidning och njöt av livet och att våren är på väg. Efter ett tag ville dottern springa iväg till sandlåda själv, som vi ser ifrån oss, så jag satt kvar i stolen och höll koll på henne men hon var där själv. Det är då man inser att dottern börjar bli stor och man inte behöver vakta lika mycket, det känns bra men samtidigt går tiden för fort.

Man känner verkligen en frihet när ens barn börjar bli mer självständiga, men samtidigt känner jag lite smått ångest eftersom det betyder att jag behövs mindre och mindre. Älskar verkligen att finnas där för min dotter och att kunna hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med. Jag vet att det med tiden ändras och blir annorlunda, kan inte säga att jag riktigt hänger med eftersom det går så fort, men det är bara hålla i och följa med på resan.

Är i alla fall otroligt stolt över min älskade dotter och det är en välsignelse att få se henne växa, utvecklas och bli en självständig individ. Att få vara med och guida henne längs denna väg är något jag verkligen tycker om.

Kärlek!

Största kärleken!

Att älska någon obeskrivligt!

Står och byter blöja på trollungen och när jag ställe henne upp för att dra upp blöjan pekar hon på kalendern som hänger på vägen och säger "ä dä?" och jag förklarar såklart vad det är. Säger också att det snart är Maj och då blir hon 10 månader. Hon är snart ett år och vi ska ha kalas för henne, henne allra första kalas. Alla känslor bara svämmar över mig och jag är så lycklig över min dotter. Efter hon tittat färdigt på kalendern vänder hon sig mot mig och ler så stort och glatt som hon alltid gör. Vår underbara glada och snälla dotter.

Hon har snart funnit hos oss i 10 månader och hon är fortfarande lika glad, snäll och lycklig. Det har hon varit sedan dagen hon föddes, inte alls tjurig och gnällig som man tror att små bebisar ofta är. Fästmannen är förvånad över att att ett barn kan vara så snällt som hon är, eftersom hans son hade kolik och var rätt jobbig. Jag har njutit så det heter duga och jag är så glad över henne att det nästa gör ont av alla känslor som ryms i min lilla kropp. Hennes leende lyser upp allt och man kan inte annat än älska henne tusen gånger mer för varje sekund som tickar förbi.

Mammas och pappas lilla ängel börjar bli stor och saker närmar sig med skrämmande stora steg. Snart ska jag lämna henne på dagis, låta någon annan ta hand om min dotter. Med min ADD och ångest känns det hemskt, vid bara tanken känns det nästan som jag ska kvävas. Sedan är det ju bra både för hennes och min skull, jag kan inte vara hemma hela livet med henne, även att jag önskar att jag i alla fall kunde det i ett år till. Fast det positiva är ju att eftersom jag studerar blir det en hel del tid över till henne och jag har loven att ägna åt bara vår lilla ögonsten.

Nu ska jag ta min lilla glada och tjutande unge ifrån hennes säng och busa och gosa med henne lite innan jag börjar med det viktiga här i hemmet. Mamma älskar sin lilla solstråle!

Zoe med sitt första hårband

Förresten, grannen filmade lilla trollungen när hon gick med gå-vagn, så ska försöka få tag i filmen så den kan komma upp här!

Vem är bokstavsmama?

Hannah Sommansson, en 21 årig kvinna som våren 2011 fick diagnosen ADD. När jag fick min diagnos var det mycket i mitt liv som fick ett svar, men det var också en ny början. Jag fick själv leta information på nätet och läsa mig till hur jag kunde få ett fungerande liv. Lite mer än ett halvår efter att jag fått min diagnos fick jag reda på att mannen och jag väntade barn, och den 2 juli 2012 blev jag mamma till en liten dotter. Att precis ha lärt sig att leva med ADD och sedan bli mamma är inte lätt, nu bygger jag upp en fungerande vardag på nytt med en liten dotter att räkna in i allt.

Tredje advent..

Tredje advent! Tiden går så otroligt fort att jag inte riktigt hinner med, snart är det jul, sedan nytt år och sedan blir jag 21! Herregud, jag blir 21.. Jag känner mig fortfarande inte som att jag är mer än 15-16.. Jag känner mig fortfarande som den personen, fast lite annorlunda, mer mogen och mamma.

2012 har rusat iväg. Jag minns att efter tolvslaget sa jag och min älskade fästman att i år då blir jag mamma och jag minns hur hela kroppen fylldes utav värme, hur jag älskade att höra det. Nästa år vet jag bara att jag ska bli mer aktiv och mer hälsosam. Jag ska hålla ett kalas för min dotter när hon fyller ett, snacka om att jag längtar och jag ska åter igen börja studera för att äntligen få mina gymnasiebetyg. Mer än så vill jag inte planera, resten får hända utav sig själv.

Så när det börjar mörkna tänder jag tredje ljuset och njuter av det ännu är lite tid kvar av december och innan julen är över, lite tid kvar av år 2012 och lite tid kvar av att vara 20..

Ålande trollunge.

En bra sak med att trollungen börjar bli större är att sitter jag vid datorn för att kolla lite, läsa bloggar och samtidigt ta en kopp tea trivs hon väldigt bra på golvet, om hon inte sover. Hon ålar runt som en liten mask i racerfart och gör små glada söta ljud. Ibland blir hon sur över något, oftast att leksaken farit iväg och hon inte får tag i den. Däremot får jag ta upp henne ibland och gosa, för hon bli mammig. Men det gör mig inget. Älskade lilla dotter.

1år sedan..

.. vi fick reda på att du skulle komma till världen, att du fanns och växte i min mage. Älskade dotter, att det är så länge sedan vi fick reda på att vi skulle blir föräldrar, att jag skulle bli mamma. Jag var överlycklig över att du fanns där inne. Nu är du här ute med oss och vi älskar dig oändligt och mer.

När jag första gången fick höra att vi skulle få dig, så började tårarna rinna. Jag hade aldrig känt en sådan glädje innan, det var det bästa besked jag kunde få. Jag hade haft ont i magen, ungefär som mensvärk, men ingen mens hade kommit. Så jag gick för att kolla upp det och vi fick det positiva beskedet. Det var ingen tvekan om att jag skulle behålla dig, att jag skulle ge dig liv.

Nu ett år senare så är jag en otroligt lycklig mamma till dig underbara Zoe, till världens finaste lilla dotter. För ett år sedan hade jag aldrig kunnat tänka mig detta underbara liv med dig. Jag var överlycklig över att du existerade i min mage, men att jag skulle ha så här mycket känslor för en så liten individ som dig trodde jag aldrig. Kärleken till dig min dotter är oändlig och större än så. Du är finaste och viktigaste i mitt liv, du är som luften i mina lungor. Skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dig nu.

Zoe Milla Kapstad, älskade underbara finaste dotter. Mamma älskar dig nu och för alltid!

Those things you hate about yourself

Det finns saker jag avskyr med mig själv, som alla andra. När jag i för första gången fick höra att jag hade ADD så kände jag nästan att det kan inte stämma. Fast när jag efter ett tag funderade över det hela så föll allting på plats. Allt som hade varit jobbigt för mig under min uppväxt, allt jag hade haft svårt med i skolan. Allting fick en förklaring och jag kunde inte känna mig mer lättat än så.

Fast sedan var det hela att lära sig leva med det, att leva med en diagnos. Jag hade hela mitt liv levt med det utan att veta om det och då var det ingenting jag kunde göra åt saker och ting, för jag visste inte hur. Innan var det ingenting jag behövde ta itu med. Nu var det helt plötsligt så att jag kunde ändra på saker och ting, jag kunde få mitt liv att fungera bättre. Fast jag var tvungen att kämpa, börja om från ruta ett.

Vissa dagar hatar jag min sjukdom, hatar allt med den som gör att jag är den jag är. Dom dagarna är när jag känner att min ADD bara ställer till med problem och är i vägen. Dessa dagar känner jag att jag skulle vilja ha en bättre medicin än concerta, som tar bort det jobbiga ännu mer. Fast jag vet att det inte går. Så jag får bara hålla fast vid verkligheten och kämpa mig igenom det jobbiga, lära mig att lyckas bättre nästa gång.

Min ADD gör många saker jobbiga, gör att det finns många saker med mig själv som jag hatar till och från. Även att jag har lärt mig att acceptera det bättre och att leva med det. Ibland älskar jag saker som har med min sjukdom att göra, vissa drag från min ADD älskar jag varje dag. Men jag kan inget annat säga än att det är äckligt jobbigt att leva med en diagnos som detta.

Att jag sedan vissa dagar även känner mig som en dålig mamma till Zoe eftersom hon kommer få leva med mig och min sjukdom hela sitt liv. Just nu lider hon inte speciellt mycket, men jag vet och är orolig över hur det blir när hon börjar dagis och skola sedan. Allt jag måste hålla reda på att hon ska ha med sig, hålla koll på att hon gör läxor, att lappar kommer tillbaka till skolan. Det får mig att känna mig panikslagen, jag är så rädd att hon ska behöva lida för att jag glömmer saker lätt. För att jag har svårt med saker för att jag har ADD.

Såklart har jag min älskade fästman som kan hjälpa mig med att hålla koll på saker, påminna mig om det är något. Men bara tanken på att någon behöver göra det är ledsam. Jag får ofta höra att jag är en bra mamma, att jag söker jätte bra och ger henne mycket kärlek och närhet. Klart jag gör det eftersom hon är det bästa som hänt mig, jag vill att hon ska vara så lycklig som det bara går. Fast jag känner ändå ibland att jag är hemsk som utsätter henne för den jag är, allt det jobbiga med mig.

När hon sedan blir större och jag måste förklara allting vet jag inte hur jag ska göra det. Förklara att mamma har en sjukdom som gör att hon har svårt för vissa saker och att mamma dessutom har ångest som gör att hon ibland mår dåligt utan anledning. Hon kommer ju se mig när jag får mina ångestattacker och hon kommer ju undra vad som är fel, om det är hennes fel. Och jag är så satans rädd för allt detta, så jag njuter till fullo nu när hon är liten och ingenting märker. Så får vi se hur det går sedan, hur jag löser det framöver.

You put the smile on my face

Christer och Zoe, två människor som har varsin oändligt stor plats i mitt hjärta. Det är dom som får varje dag att kännas så otroligt underbar och att jag vill le nästan varje sekund av min vakna tid. Dom gör så att allt grått inte känns lika grått, utan jag kan se det vackra även att löven har fallit och träden är nakna. Jag ser det vackra i nästan allt när dom är vid min sida. Hade inte kunnat önska mig en bättre familj, en helt underbar och fantastisk fästman och världen finaste och charmigaste dotter. För varje dag som går så älskar jag dom bara mer och mer.

Ord kan verkligen inte beskriva en sådan känsla, att få älska en annan människa så mycket, att få leva tillsammans med en så vacker själ. Det är mer än lycka, det är allt vackert som finns.

Att få vara mamma till en underbar liten dotter, se henne växa och formas till en egen liten människa. Se varje framsteg och se hur hon bara blir mer och mer fantastiskt. Veta att hon älskar mig tillbaka så mycket att det borde vara svårt att rymmas i en så liten kropp. Veta att hon alltid kommer älska mig, även om hon blir jobbig i tonåren. Jag kommer i alla fall älska henne, alltid, hur förbannad eller hur mycket hon än säger att hon hatar mig. Världen finaste, underbaraste och charmigaste lilla dotter.

Kroppen efter förlossningen.

Ja, hur förhåller man sig egentligen till kroppen efter att det lilla miraklet kommit ut. Jag har kollat på många som skickat bild till mammaformer och läst deras historia. När jag ser alla dessa bilder så mår jag lite mindre dåligt över min kropp, men ändå så finns den där lilla känslan av att verkligen hata sin kropp kvar. Jag vet att det kommer att gå över, börjar jag träna så försvinner mer. Fast det är ju så att det hänger lite överallt just nu och magen är HEMSK.

Fast samtidigt så är det ju så att så fort jag ser min underbara lilla dotter så är min kropp och hur den nu ser ut lugnt värt det tusen gånger om. För jag älskar henne över allt annat och älskar mitt liv som mamma (känns så overkligt när jag skriver det) att min kropp spelar ingen roll. Jag hade gärna sett mycket värre ut bara för att hon är det vackraste som hänt mig.

Att min kropp ser ut som den gör är ju trots allt naturligt, kroppen förändras ju under graviditeten och måste ju självklart även vara förändrar efteråt. Så även att jag ibland mår skit över min kropp nu, gråter lite ibland, så är den inte så hemsk.

Dessutom att min kära fästman fortfarande finner mig attraktiv och tycker om att ligga och smeka min mage gör det hela lättare. Han säger hela tiden att han inte bryr sig om min kropp, jag kommer alltid vara vacker och vi har ju fått en vacker underbar dotter. Då vill jag nästan gråta av lycka istället för att han är så himla underbar och världens finaste pappa till min dotter. Älskar dom båda så otroligt mycket.

(funderar på att lägga upp en bild här sedan, men vi får se om jag känner mig tillräckligt till mods att göra det)

Kunde inte sagt det bättre själv

Jag håller helt och klart med Vardagslinjer när hon pratar om det här! Jag känner verkligen igen mig, antingen så är det tvättmaskinen jag pysslar med, eller så är det diskmaskinen. Eller så springer jag bara runt och små plockar bland saker och ting. Jag får alltid för mig att rensa lite här och rensa lite där. Sätter mig ju såklart ner att vila här med en kopp tea ibland eller gosar med Zoe, men ibland känns det verkligen som att man inte gör annat än irrar omkring.

Igår rensade jag bland sminket. Idag bland diverse saker som hör hemma i badrummet som är alldeles för många, så mer än hälften ligger i en låda tills vidare. Ska ta minst 2 gånger om året och gå igenom den. Om jag kommer ihåg vill säga.

Igår gick även tvättmaskinen på högvarv och jag fick se botten av tvättkorgen igen efter sådär en evighet. Fast strax efter jag var färdig fick jag slänga ett helt täcke i den för att en katt satt sig på den (mitt fel eftersom jag glömt kattlådan) och därmed försvann botten igen. Så IDAG ska jag få den tom, annars blir jag ledsen. Sedan har jag massor med disk som måste in i maskinen och köras. Så det är nog aldrig en dag ledig ifrån sådant.

www.livetsommamma.se!!

Liten människa, stor kärlek!

När min dotter ligger på magen på mig och stödjer sig upp med sina små armar och tittar en rätt i ögonen, och så fort man säger hej så får man ett jätte stort skratt tillbaka, vill man inte vara någon annanstans. Då känner jag bara ren och underbar kärlek och då känner jag att allt annat kvittar och jag vill bara ligga kvar i resten av mitt liv.

Att vara mamma är verkligen det bästa som finns, aldrig att jag trodde man kunde känna så mycket kärlek till en så liten individ. Mamma älskar sin lilla vackra underbara perfekta trollunge Zoe mer än jag någonsin kunde tro och kan beskriva med ord. Mitt lilla mirakel och livsverk, alltid ska jag finnas vid din sida.

ADD + nybliven mamma = smått kaos

Att vara nybliven mamma är väl inte alltid det lättaste, vissa saker glöms bort och man hinner inte med allt man borde få gjort. Men att vara nybliven mamma och dessutom ha ADD är smått jobbigare, det är ett mindre kaos här hemma vissa dagar. Allt med min dotter kommer jag absolut ihåg, men resten av lägenheten och sådant blir lätt glömt.

För det första vet jag inte hur många vissna blommor jag fått slänga sedan vi kom hem med Zoe, jag glömmer hela tiden att vattna blommorna. I alla fall alla utom dom i köket, eftersom det är där vattenkannan står. Sedan tvätten blir lätt en stor hög som jag glömmer bort, fast det är den delen av allt här hemma jag lättast kommer ihåg eftersom det inte kräver så mycket tid att slänga i en maskin och köra igång. Sedan att hänga upp tvätten är lite segare, kan gå till dagen efter innan jag kommer ihåg det och hänga in tvätten kan ta flera dagar innan jag gör.

Sedan ska vi verkligen inte prata om disken, den tråkigaste och jobbigaste saken av dom alla. Jag hatar verkligen att plocka in disken och hålla reda på det, men att ställa in ren disk är lätt. Sedan städningen är nog det som blir minst gjort. Att plocka upp saker från golvet vore ju egentligen lätt, men jag tycker verkligen det är riktigt jobbigt. Dammsuga och skura är det verkligen inte roligt att göra.

Fast ibland får jag verkligen städ ryck och måste gå och plocka och få det fint, oftast händer det dock på kvällen/natten när jag är rätt trött, men inte lyckas somna eller något liknande. Önskar bara dom stunderna kunde komma oftare så att det kunde se lite vettigt ut här hemma. Ska dock försöka få in en rutin med att plocka så fort det ligger nog och sedan dammsuga varannan dag och skura en gång i veckan. Bara jag verkligen kan få in det som rutin, annars blir det väldigt svårt.

Sedan att komma ihåg att äta mat annat än vid 4-tiden och på kvällen är riktigt svårt. Det blir ofta att man vaknar mellan 6-8 på morgonen och kommer på vid 12-13 tiden att man inte ätit något ännu.

Förutom detta så har min ADD inte påverkat mitt liv som mamma mer, fast det återstår väl att det lite längre fram hur det ser ut då.

Så jävla sant!

Denna underbara person skriver en så klockren grej om att vara förälder, speciellt när man har en väldigt liten individ att ta hand om. Så här låter den så klockrena sak:

”Jag förstår inte hur man kan sluta bry sig om sig själv sen man fått barn.” 
- Jo, du förstår lilla gumman, att möjligheterna att hålla stilen eller göra sig ren begränsas när fyra kilo rabiessmittad flodhäst vägrar släppa dig. Då är hårinpackning jävligt sekundärt. Sen också för den delen.

Den fick mig att känna att jag inte måste ha så mycket panik över att jag inte ser ut mitt bästa, för det är nog inte många småbarnsföräldrar, eller i alla fall föräldrar till nyfödda, som gör det.

Natt full av sömn.

I natt sov lilla trollungen från någon gång efter 23 tiden och fram till runt kvart över 6 på morgonen. Kan nog vänja mig vid detta. Dock lurade hon upp oss mitt i natten för att hon visade att hon var hungrig, när maten var fixad hade hon somnat om och var tydligen inte alls hungrig. Hon är lite lurig ibland, eller hon är det ganska ofta när det gäller mat.

Hon har nu växt ur några plagg, tror det är tre stycken. Lite tråkigt, men det är ju så det är. Tycker bara det är synd att hon snart har växt ur dom tre som hon är allra sötast i, fast vi får hitta ännu sötare när hon blir större. Hon har börjat skratta åt oss, fast utan att låta. Men man håller verkligen på att smälta när hon gör så, i morse gjorde hon det mot mig när hon hade vaknat. Snacka om att man blir en väldigt lycklig mamma då. Kan verkligen inte önska mig något annat i livet än allt det underbara jag har. Har världens finaste familj som jag älskar över allt annat.

Världens finaste dotter.

Varje morgon när jag vaknar av att hon ligger och pratar känner jag att livet inte kunde bli bättre, så kollar jag in i hennes vackra ögon och det känns som all kärlek inte ska få plats i min kropp. Allt känns så främmande, det känns så överväldigande att ha så mycket känslor för en så liten individ. Utan att hon säger ett ord förstår jag att jag betyder mer för henne än det finns ord att förklara. Hennes ögon ser så kärleksfullt på mig när jag håller henne nära och mitt hjärta bara smälter. När jag håller hennes riktigt nära och bara andas in hennes lukt känner jag mig så trygg och så hemma, jag skulle kunna ligga i timmar och bara lukta och titta på henne.

Att en moders kärlek är stark har jag alltid förstått, men att den skulle vara såhär stor och underbar kunde jag aldrig förstå. Att se henne ligga på golvet och försöka vända sig från rygg till mage får mig att bli så stolt. Allt med henne är så underbart att det inte finns ord för det och varje litet framsteg får hela mig att vilja skrika av lycka och stolthet. Mammas egna lilla trollunge, jag älskar dig mer än ord kan beskriva och långt mycket mer än så.

Mammas kärlek

Vår lilla underbara dotter är nu två veckor. Det känns rätt otroligt att det redan gått så lång tid. Samtidigt som det gått snabbt så tycker jag att det gått långsamt. Det har varit så mycket så det känns som det borde ha gått mer tid. Men jag är glad att det inte går fortare, för jag älskar att njuta av henne och jag vill inte att det ska gå för fort för henne att bli större.

Jag älskar att bara få ligga och mysa med henne på dagarna, det är verkligen det bästa som finns. Jag känner just nu att jag behöver verkligen inget annat än allt det jag har. Mitt liv är så perfekt som det kan bli, hon är det bästa som har hänt mig. OCH min fästman såklart! Jag har verkligen världen finaste familj och är så otroligt lycklig som har denna turen. Hade aldrig kunnat drömma om detta för några år sedan. Älskar verkligen att höra mig själv säga "mamma älskar dig", jag får kalla mig själv mamma och det är underbart. Känslan av att vara mamma är verkligen den bästa som finns, större kärlek finns inte.

Jag älskar att vara mamma!

Vardag och firande.

Dagarna rullar på och vi njuter varje sekund av vår älskade dotter. Nu har hon blivit en vecka, kan inte riktigt förstå att det gått så fort. 1 VECKA! Hon är mer och mer vaken och hon tittar på oss så att man bli alldeles varm i kroppen.

Amningen fungerar fortfarande inte som den ska och hon tar allt mer sällan bröstet, men det gör mig inget längre för hon ser så fridfull ut när hon får ersättningen. Dessutom så länge hon blir mätt och är frisk så är mamma nöjd. Igår kväll när jag gav henne bröstet gick det dock väldigt bra, hon åt mer än hon gjort vid något tillfälle och jag fick glädje tårar. Det fungerade i alla fall en gång och det räcker för mig om det inte skulle göra det något mer.

Nu har vi i alla fall vägt henne för sista gången uppe på BB, nu har dom sett att hon gått upp ordentligt så nu tog BVC över. Som förresten var på hembesök igår och allt var som det skulle. Vår lilla flicka är välskapt. Dock blir hon fortfarande lite blå om händerna och fötterna så vi ska upp till barnavården idag vid tjugo i 2, för att kolla lite för säkerhetens skull.

Så ikväll kommer svärföräldrarna hit, lilla Zoe´s farmor och farfar, så jag håller på och städar och ibland blir jag tvungen att lägga mig ner och gosa med sötnosen. Skulle ha beställt tårta, men kom på att det blir nog svårt att få en bakad samma dag som man beställer, så jag ska fixa i ordning en. Så idag ska vi fira att lilla Zoe är född.

I morgon kommer min kära moder och min älskade mormor hit och ska hjälpa mig plocka lite och gulla med lillan. Och på söndag kommer båda mina föräldrar hit och min syster, så då får Zoe träffa sin morfar för första gången. Så vi har lite att styra med i veckan i alla fall.