måndag 27 augusti 2018

Det syns inte utanpå men känns inuti

Att nästan dagligen gå runt med ångest, inte varje dag extremt jobbig men ändå molande där inne redo att bara explodera, är inte alls något jag gillar. Däremot visar jag det inte utåt, inte utanför dessa fyra väggar, och det tär på mig rätt mycket. Det är ungefär som en vilande vulkan, jag vet aldrig när det kommer att explodera, när jag kommer få en sådan extrem ångest attack att jag bara vill krypa ner under täcket och låtsas som att världen utanför inte längre finns. De dagarna, de perioderna är de värsta jag vet. Trots medicin, trots världens underbaraste familj och ett fast jobb som jag trivs på med underbara kollegor som gör arbetet underbart att vara på, så är det inget jag kan komma undan.

Det underbara med att få jobba heltid, att ha hittat vad jag vill göra, att ha en fast tjänst som ger mig trygghet både i vad jag ska göra om dagarna och det ekonomiska, gör så enormt står skillnad i mitt mående. Jag kan ärligt säga att det har gjort så att jag mår bättre överlag. Underbara kollegor som jag skrattar med, som jag faktiskt är mig själv med och som jag känner att jag trivs med är guld värt. När jag är hemma och sjuk så saknar jag jobbet, jag saknar mina kollegor och bara längtar tillbaka, aldrig riktigt känt så. Det känns som att jag inte är riktigt i fas utan att ha allt det runt mig. Det höjer även ångesten att inte vara på jobbet, att inte omge mig med det underbara mitt arbete ger mig.

Trots allt detta underbara jag beskrivit kommer jag aldrig ifrån ångesten, kommer aldrig ifrån känslan som jag ibland tror ska kväva mig. Dagarna när den är som värst så är minsta lilla motgång hemsk, varje litet misstag är gigantiskt och jag kan bara bita ihop, låtsas som att allt är som vanligt. Även att jag mellan varven, när det är lite lugnare kanske låter det bryta igenom, låter tårarna komma och tankarna bara flyga iväg. Låta mitt undermedvetna hata allt med mig själv, trycka ner allt jag gör till värdelösa försök att vara bättre. När allt jag gör är fel och hur jag än försöker kommer jag alltid vara misslyckad.

Även att jag vet att ingenting av det är sant, att det bara är jag som mår så jävla dåligt så kan jag inte bara ignorera det. Kan inte blunda för det faktum att det inte är lika lätt att lösa som förr, som när jag som tonåring tog ett rakblad och bara skar bort allt det onda, att det inte är lösningen på problemen, på ångesten. Att krypa upp i min mans famn är en underbar känsla när jag mår dåligt, att få släppa taget och gråta utan att behöva förklara något.

Fast saknaden att ha min bästa vän att prata med, att ha henne att diskutera vad som sker inuti mig är jobbig. Hon förstod mig som ingen annan, hon visste hur jag kände det, hur svårt det är att hantera allt detta inombords utan att skada sig. Vi hade gått igenom allt det tillsammans. All mobbing, all idioti, varenda jävla skitdag under högstadiet, att leva med självskadebeetende och att avsky sig själv. Vi gick igenom det tillsammans och det finns ingen jag hellre vill prata med, som jag vill ha tröst av.

Varje gång ångesten kommer som ett slag i magen är det så jävla svårt att låta bli att skada sig, det är så svårt att inte tänka på hur skönt det vore att trycka rakbladet emot min arm och sedan se blodet komma fram. Men jag vet att det inte hjälper, inte i längden, det hjälper bara någon minut och sedan är det kommer det bara bli till ytterligare ett ärr på min arm.

Så även att ingenting av detta syns utanpå, så känns det som fan inuti. Det känns varje dag, i olika mängder, och det är inget jag kommer ifrån hur jag än gör. Jag försöker leva med det, försöker klara av ångesten även att den är hemsk. Att omge mig med kärlek, att göra vad jag tycker om är ett steg i rätt riktning. Att skriva hur jag känner när jag inte klarar av att prata om det är ett viktigt verktyg i mitt liv. Ett verktyg jag tyvärr lagt åt sidan för jag intalat mig att det inte finns tid mellan jobb och familj, men som jag ärligt talat saknar och inser att jag behöver.