Förr när jag förlorade en vän, vare sig det var en nära vän eller någon jag bara kände ytligt, så var det hemskt. Jag hade inte så många vänner så alla betydde mycket för mig på ett eller annat sätt. Jag vet att jag kanske tog vissa internet vänner lite seriösare än man kanske borde, men det var sådana människor jag verkligen kunde prata med. Som verkligen gick att diskutera med och föra djupa samtal med. När någon av dessa försvann så blev det en tomhet inom mig, jag hade en mindre att prata med och om det var någon jag pratat länge med var det jobbigare.
Nu för tiden har jag i princip inga vänner alls, i alla fall inte där jag bor. Jag har fortfarande kontakt med någon barndomsvän via nätet, men vi träffas nästan aldrig vilket jag tycker är synd. För även att det var flera år sedan vi umgicks riktigt mycket och vi nu har två separata liv med andra personer i. Så betyder hon enormt mycket för mig och bara att en sådan människa finns kvar i mitt liv ger mig hopp. Det finns dom som stannar länge, som kommer tillbaka även att man varit på sned och inte pratat på något år eller två. Dessa vänner är värda guld och diamanter för mig.
Sedan finns det dessa ytliga vänner som man knappt känner, men som ändå betyder lite. När jag nu för tiden förlorar en sådan är det inte lika hemskt, det är nästan så att jag accepterar det lite lättare. Att eftersom personen inte kom mig närmare, så är det lättare att ersätta eller lättare att hitta bättre. Så nu känns det lite lättare att släppa taget av dom som inte är här för att stanna, eller för att dom inte är som jag först trodde.
Detta får mig att känna mig mer fri. Mer fri att hitta dom vänner som verkligen är värda min tid och som verkligen är för att stanna och som är äkta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar