Bara för det inte syns, kan det existera!

Jobb + ångest..

Klockan två idag kommer jag befinna mig på Stroke avdelningen för andra passet på min praktik. Det jobbigaste är att det är en dålig dag. Ångest, tankar, avundsjuka, längtan och massor med annat. Dessutom har jag inte ätit någon av mina mediciner sedan i Onsdags eftersom jag inte fått recepten förnyade ännu. Så det gör allt mycket sämre. Dock ska jag ta mig i kragen och klara av denna praktik även att det är jobbigt innan och efter, under tiden jag är där susar bara tiden fram.

Jobbar ikväll, i morgon kväll och under dagen på måndag. Sedan på Tisdag är jag i alla fall ledig och då ska jag roa mig med att leta fram jackor eftersom dragkedjan på min fina höstjacka gick sönder och det börjar bli kallare.

Alltså det är så svårt att beskriva dessa jobbiga dagar, men alla min tankar far runt och det värsta är jag dessa dagar är avundsjuk på allt och alla. Många jag känner runt omkring mig ska ha barn, en del sitt andra och några är uppe på femte barnet. Det får mig att längta så otroligt efter ett litet eget knyte till, men jag ska studera färdigt och kanske jobba lite innan dess. Men dagar som dessa är jag så ledsen och avundsjuk att det gör ont, vill också ha en liten bebis som växer i magen och som sedan kommer ut liten och gosig till oss. Fast det är bara bita ihop och glädjas med dom, kanske en vacker dag får jag chansen att bli mamma igen och få uppleva ett litet underverk växa i magen ytterligare än gång till. Tiden får utvisa det och jag är i alla fall lycklig lottad som har världens finaste dotter som förgyller mina dagar.

Sedan ångesten som finns dessa dagar är olidlig, jag får svårt att andas till och från och det kryper i hela kroppen. Jag vill bara ut och gå runt runt runt. Så länge jag orkar och till allt känns bra igen. Det gjorde jag ofta förr istället för att ta medicin, fast det är inte lika lätt när man har barn och man. Det går inte bara sticka iväg och gå omkring planlöst i flera timmar, även att jag vet att jag mådde bra av att göra det sådana här dagar. Mina älskade långa promenader är otroligt saknade ibland.

Nu ska jag läsa lite bloggar, sedan städa klart och så är det dags för jobbet. Hoppas denna kvällen går lika fort som sist så jag ska snart är hemma bland mina underbara igen.

Bättre dag..

Ny dag och denna dagen är mycket bättre. Har fått lite tid ensam och med min fästman eftersom vi har varit barnlediga några timmar. Har städat och fått det fint här hemma och har kunnat andas och känna att jag kan pyssla om mig själv lite. Så idag är det absolut bättre, även om medicinen från igår sitter i och jag känner mig lite avtrubbad idag. Så känns det i alla fall ljusare och absolut långt ifrån som det kändes igår. Dock ska jag se till att få tag i min psykolog i morgon och berätta för henne hur jag mådde igår och mår rent allmänt, för det är något som inte riktigt stämmer. En sak är i alla fall att jag känner själv att jag måste höja min medicin och sedan att jag eventuellt skulle behöva en annan för min ångest.

Hatar verkligen att ha den här känslan jag har krypande i kroppen och jag ogillar att det går ut över min kära fästman och även lite över dottern, eftersom hon märker på mig att jag inte mår bra (hon kryper i upp famnen och gosar) och att jag tycker det är jobbigt att vara ensam med henne hela dagarna. Vilket jag absolut inte haft problem med innan. Så jag känner att jag behöver hjälp innan torsdag, är nästan säker på att det inte kommer gå, men jag måste i alla fall försöka. För när man känner sig så rastlös och lätt irriterad som jag gör, så är det långt till torsdag kan jag säga er.

Hur som helst så ska jag nu njuta av en stor kopp varmt tea och bara luta mig tillbaka och andas den sista stunden innan min älskade underbara dotter kommer hem.

Nattsvart dag..

Vill skriva, men orkar inte. Vill få ut allt dom värker och gör ont idag, allt som tynger ner mig till botten. Men orkar inte med alla runt omkring som dömer mig eller som kommer fråga hur det är och som vill trösta och säga snälla ord. Jag vill inte känna alls just nu, eller få veta vad folk tycker om mig eller tänker.

Just nu vill jag bara lägga mig ner och få existera, utan att känna och utan att tänka. Jobbigt jobbigt! Ångest, smärta och allmänt nere. Vill slå sönder tangentbordet och datorn, för mina leder värker och mina händer vill inte skriva rätt, och det gör mig sur och får hat emot mig själv för att jag inte ens kan skriva rätt. Önskar jag kunde skriva rätt ut allt jag känner, men vet att några läser som antagligen kommer döma mig riktigt hårt. Speciellt nu när jag har Zoe och några kommer säkert tycka att jag är en dålig mamma.

Så denna gången håller jag det inne, för ni som dömer mig för hur jag mår ibland och för hur jag tänker och känner, tänker jag inte ge er något mer att tycka illa om. Jag tänker inte outa mig även att jag vet att jag skulle må bättre, för jag orkar inte. Vill inte framstå som dålig bara för jag har några dagar ibland där jag mår botten och allt är nattsvart.

Detta har inte hänt sedan jag ens blev gravid med henne, så kan knappast vara dålig mamma för den skull. Men det finns så många människor som skulle ta det som att det var ännu värre. Så nu slutar jag skriva och så får vi se vad jag ska hitta på härnäst för att försöka må bättre eller dämpa allt.

Jag ger djävulen en rejäl omgång regelbundet

Om djävulen står för allt det mörka, allt det jobbiga. Så kan jag säga att jag ger honom en rejäl omgång regelbundet, i princip varje dag. För nästan varje dag har jag ångest, nästa varje dag har jag en liten period av mörker och elände. Nästan varje dag finns en liten sekund då jag känner mig värdelös och hemsk. Min hjärna vill inte alltid som jag vill, jag mår bra i mig själv nu. Inte som förr när jag varje dag hatade mig själv, men jag är inte helt över det där med att inte tycka illa om sig själv.

Om alla har en god sida, så har man också en ond och mörk sida, en sida av sig själv där man har en egen liten djävul som styr och ställer, som vill få dig att falla av dig själv. Jag försöker varje gång han kommer fram i huvudet, slå honom så hårt att han en dag inte ska finnas kvar. För varje gång jag ger honom en rejäl omgång igenom att istället tänka positiva tankar så blir han lite mindre hotfull för varje gång. Men än har han inte försvunnit helt, än så finns han där inne och vill ha min uppmärksamhet.

Han vill få mig att falla tillbaka i gamla vanor, till ett gammalt liv. Ge honom mer plats och ge honom mer makt, fast jag tillåter inte det längre. Jag vill må bra och jag vill ha ett bra liv, inte förstöra det. Så jag ger djävulen en rejäl omgång ofta, tillräckligt mycket för att han en dag ska vara helt borta. Om det blir i morgon eller om flera år, det kan ingen säga, inte ens jag.

Dåligt samvete göder depression, och jag matar hellre inspiration

För det första så snodde jag rubriken från den underbara och fantastiska Em!

Jag får ofta dåligt samvete när jag gör något fel, eller när någon klagar på mig. Då kommer ångesten över mig som en stor våg och nästan sköljer omkull mig. Min ADD gör så att jag ofta får dåligt samvete över något och då kommer ångesten nästan direkt. Jag är ofta rädd att göra fel och är hellre tyst när det gäller saker, än att göra bort sig och må dåligt över det. För gör jag bort mig så får jag ont i hela magen, ont i bröstet.

Min ADD ger mig ofta dåligt samvete över små meningslösa saker som egentligen inte spelar någon roll. Som jag egentligen bara kan göra om hur snabbt som helst, det är liksom ingen big deal. Fast för mig känns det som att det är livviktigt, min hjärna får mig att tro att något extremt hemskt ska hända om jag inte gör det rätt.

Så när jag får detta dåliga samvete så kan jag må dåligt länge efteråt, jag blir nedstämd och känner mig rätt värdelös. Jag göder min egen ångest igenom att tillåta mig att det blir så, jag göder allt det som jag kämpar emot varje dag. När jag gör detta så blir det så att varje gång jag gör det lilla felet, känns det större än vad det är. Skulle jag däremot säga till mig själv att det inte är så farligt, så skulle det nog bli lättare för varje gång.

Fast när jag istället gör något som jag mår bra av, något som min sjukdom gör att jag är bra på. Något som min ADD gör mig unik för, eller kanske inte unik, men på mitt sätt. Då känns allt så underbart, då vill jag bara dansa igenom lägenheten av lycka och all ångest känns som flera mil bort. När göder min egen inspiration, min kreativitet så mår jag som bäst. När jag får göra vad jag älskar, vad jag mår bra av. Då kan ingen ångest nå mig på flera timmar, ibland tar det några dagar innan den slår till.

Så jag göder hellre min kreativitet än min ångest!

Jag få leva med..

.. paniken och ångesten ända tills den dag jag dör. För det är något som inte går bota, inte går att ta bort. Det är en del av mig som jag får lära mig leva med. Ibland går det bättre och ibland sämre, men jag har inget annat val än att försöka rida ur stormen. Jag får dagligen större eller mindre ångestattacker. Dom kommer utan för varning och av allt ifrån småsaker till saker som kan vara riktigt stora som tar lång tid innan jag kommer över.

Det jobbigaste med ångesten är att när den slår till vet man först inte om det är en lätt gång eller en jobbig. Man vet inte hur starkt det är fören det har hållit på en liten stund. Fast en sak är i alla fall detsamma, varje gång det slår mig så känns det som att jag tappar andan för en liten sekund. Hela min kropp känns som den går i tusen bitar och att jag mer och mer går sönder.

Det känns som mitt inre exploderar fast att mitt skal håller allt inuti och det gör att det roterar runt i kroppen. Man vill lägga sig ner i fosterställning och gråta och skrika på samma gång. Även att man har någon bredvid som håller om en så känner man sig så ensam, så skadad. Den andra människan kan inte fullt ut förstå om den inte har varit med om det själv, fått känsla den där hemska smärtan.

Detta får jag leva med dagligen, och har gjort det i flera år. Förr var det inte så intensivt som nu, förr var det lättare. Fast med tiden försvann min depression och då blev ångesten värre. Förr var det inte dagligen utan någon gång ibland och långt ifrån så starkt som nu. Jag har ändå levt med det i flera år och jag kommer få leva med det i resten av mitt liv. Hur bra jag än mår och hur lycklig jag än är, så kommer den alltid finnas där under ytan och slå till mig när jag minst anar det och är minst beredd. Fast jag lär mig mer och mer för varje gång och jag lär mig leva med den.

Em, du sätter ord på det jag inte kan.

Em har skrivit ett fantastiskt inlägg och hennes ångest och monster. Det ända jag kunde tänka när jag läser var att "Em, du sätter ord på det jag inte kan", för det var så klockrent med hur jag känner.

Fast jag har svårt att förklara, det känns som att om jag ens skulle försöka så skulle alla hinna bli yra i huvudet och förvirrade innan dom ens har läst färdigt. Så jag får skicka er till hennes sida, för det är precis så jag känner och allt det där när min ångest kryper sig på. Det är den värsta känslan i hela universum, det är bara ren och skär panikångest. Det känns som att all luft i hela världen har tagit slut och det finns bara kvar det som är i mina lungor. Det känns som jag ska dö direkt på plats, kvävas.

Det finns egentligen inte ord som beskriver känslan, det går bara att uppleva det. Skräcken som fyller hela kroppen. Det hugger till i bröstet och gör så förbannat ont. Det är som att allt fryser till is och man är så rädd att det ska bli minsta lilla spricka, så att allt bara går sönder till tusen miljoner miljarder så bitar. Att det inte kommer finnas tillräckligt mycket kvar av mig när det tar slut, att det bara är så små bitar att en vind kan blåsa bort mig.

När detta kommer brukar jag oftast be min fästman hålla om mig, så att jag kan känna mig trygg. Skulle jag då falla djupare än jag brukar kan han ta emot mig. Hjälper trots allt inte detta har jag min medicin, fast jag vill helst inte ta den. För jag blir så trött och då känns det som att jag ändå inte orkar något, då orkar jag inte knappt att göra saker som jag vanligtvis mår bättre av.

Så när dom hemskaste dagarna är här, känns det som att jag inte orkar något alls. Fast såklart så lyser min dotter upp varje sekund av mitt liv, så jag orkar allt för henne. Även att jag har en jobbig dag, så gör jag det bästa av den för hennes skull.

Psyk-besök.

I Torsdags var jag äntligen på psykiatriska mottagningen, eller rättare sagt remiss- och bedömningsenheten där borta. Jag fick prata lite om min bakgrund och diverse saker. Lite om hur det är nu och om vissa saker finns kvar i mitt liv eller är borta. Det var rätt jobbigt att prata om vissa saker, men det var ändå skönt. Och självklart så pratade vi om min medicin, det var ju därför jag skulle dit från början.

Min medicin emot ångesten har jag redan fått utskriven igen, så det ska hämtas på Måndag. Men för att få min Concerta för ADDn måste jag ta lite prover och diverse saker för att dom ska se att allt är okej och att jag är frisk och sådant. Så den får jag inte ännu, men ska springa dit och ta prover på Måndag så vi får hoppas att det går fort. Måste ha min Concerta, börjar bli jobbigt.

Sedan ska jag också få en samtalskontakt, vilket kan vara rätt skönt. Jag ska inte gå regelbundet utan när jag känner att jag behöver det, så vid behov helt enkelt. Kanske blir lite regelbundet nu i början eftersom det var ett tag sedan jag hade någon att prata med och personen måste ju få lite information om mig.

Så nu återstår det att vänta och se hur det blir. Hoppas i alla fall på medicin snart så att man kanske kan börja fungera lite mer normalt igen.

Medicin..

Då börjar man äta concerta igen mot min ADD, efter ett uppehåll på 10 månader. Känns inte så där jätte roligt, eftersom jag gärna vill klara mig utan medicin. Fast mest av allt vill jag ju vara bäst för Zoe och om det innebär att jag får äta mediciner i resten av mitt liv så gör jag det utan att blinka. Jag skulle göra allt för Zoe, så då äter jag gärna medicin och är så bra som jag kan bara kan vara för hennes skull.

Så jag ska börja pilla i mig två tabletter varje morgon igen och om det behövs så har jag atarax i fall att jag får ångestattacker. Jag känner mig som en dålig mamma som måste ha piller för att må bra, men samtidigt vet jag att utan dom skulle jag inte vara mitt bästa för Zoe. Så det känns lite jobbigt vilket som. Men det är bara att lära sig leva med det.

BVC möte

Glömde skriva om BVC mötet i Fredags.. Så får göra det nu när jag har lite tid över. Älskade lilla Zoe väger nu 5145 gram och är 58,5cm lång. Sedan pratade barnmorskan med mig om min ångest och mina ångestattacker. Så hon skulle ta kontakt med deras kontaktperson på psyk så att jag kan få någon här att prata med. Dessutom ska jag ta upp saken att börja med min medicin igen. Både den för min ADD och för min ångest. Så vi får se vad som händer.