.. paniken och ångesten ända tills den dag jag dör. För det är något som inte går bota, inte går att ta bort. Det är en del av mig som jag får lära mig leva med. Ibland går det bättre och ibland sämre, men jag har inget annat val än att försöka rida ur stormen. Jag får dagligen större eller mindre ångestattacker. Dom kommer utan för varning och av allt ifrån småsaker till saker som kan vara riktigt stora som tar lång tid innan jag kommer över.
Det jobbigaste med ångesten är att när den slår till vet man först inte om det är en lätt gång eller en jobbig. Man vet inte hur starkt det är fören det har hållit på en liten stund. Fast en sak är i alla fall detsamma, varje gång det slår mig så känns det som att jag tappar andan för en liten sekund. Hela min kropp känns som den går i tusen bitar och att jag mer och mer går sönder.
Det känns som mitt inre exploderar fast att mitt skal håller allt inuti och det gör att det roterar runt i kroppen. Man vill lägga sig ner i fosterställning och gråta och skrika på samma gång. Även att man har någon bredvid som håller om en så känner man sig så ensam, så skadad. Den andra människan kan inte fullt ut förstå om den inte har varit med om det själv, fått känsla den där hemska smärtan.
Detta får jag leva med dagligen, och har gjort det i flera år. Förr var det inte så intensivt som nu, förr var det lättare. Fast med tiden försvann min depression och då blev ångesten värre. Förr var det inte dagligen utan någon gång ibland och långt ifrån så starkt som nu. Jag har ändå levt med det i flera år och jag kommer få leva med det i resten av mitt liv. Hur bra jag än mår och hur lycklig jag än är, så kommer den alltid finnas där under ytan och slå till mig när jag minst anar det och är minst beredd. Fast jag lär mig mer och mer för varje gång och jag lär mig leva med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar