Så mycket händer och så lite tid över.

Just nu händer det så mycket som jag vill skriva om, men eftersom jag njuter av sommaren och vår älskade dotter som blivit så stor så hinner jag inte med att skriva. Mannen jobbar, dottern leker ute med sina vänner och då passar jag (otroligt nog) på att sola (aldrig varit min grej).


Vi har börjat umgås med en familj på samma gård som oss, med en son som går på dotterns dagis och som är lika gammal som henne. Så livet har blivit lite mer socialt och jag känner att det får mig att växa lite mer som vuxen människa. Dottern badade i deras pool i Lördags och jag satt och solade, sedan lagade deras mamma våfflor och bjöd på. Allt känns så otroligt efter att vi inte direkt haft några att umgås med så sitter man hos någon annan och bara njuter, kollar när barnen badar och äter gott. Det har även pratats om att det ska planeras in en grillkväll vilket verkligen ses fram emot.



Annat som har hänt är att dottern fyllt 3 år. Kan inte riktigt fatta att det är så länge sedan hon låg nyfödd i min famn. Kommer ihåg hur underbart det var att höra att jag fött en dotter, så att jag fick ge henne andranamnet efter min bästa vän. Att jag alltid fantiserat om att få en dotter det första jag får, för att jag sydde en klänning i högstadiet. Hade självklart blivit lika lycklig av en son, tro inget annat. Lyckan när jag blev mamma.. Så nu har jag en treåring hemma, som är mer som en 4-5 åring om jag ska vara ärlig. Hon är lång som en 4 åring och har kläder i storlek 110. Hon springer ute med sina vänner hela dagarna, mellan alla fyra gårdar och är jätte duktig. Hon vet att när man ska gå över vägen måste man kolla åt båda hållen, kommer det bilar stannar man och väntar, kommer det inga bilar eller bilarna stannar så kan man gå över.

Hon har även lärt sig meningen av att skoja med någon. Som tidigare idag ville hon har macka, då sa jag ska mamma också ta en macka och hon småskriker nej mamma det får du inte, och jag sa att jasså får jag inte det, då vänder hon sig emot mig och säger mamma jag skojar bara. Jag vet inte hur hon lärt sig det så snabbt och tidigt, men hon förstår verkligen meningen av att skoja med någon. Hon säger att hon älskar oss ofta, men har även sagt att hon älskar Liams (pojken på gården) mamma och pappa, eftersom hon tycker dom är snälla och hans pappa leker och busar med henne, säger gumman och annat precis som till sina egna barn.

Det känns helt underbart att se hennes eget nätverk av människor växa, både av andra vuxna som hon trivs med och som hon tycker om, men även andra barn som hon leker med. Det roligaste är att eftersom alla barn från alla fyra gårdar leker tillsammans varierar åldrarna, den minsta jag vet är 2 år och den äldsta är runt 10-11 år. Det är så härligt att se när ålder, kön och ursprung inte spelar någon roll. Att alla är lika mycket värda och alla kan leka med alla. Att se deras värld på ett nära håll, att se att för dom spelar ingenting någon roll. Så länge man har roligt.


Bloggen fyllde såklart också 3 år, vilket känns häftigt. Även att jag varit tyst på senaste tiden har jag aldrig haft en och samma blogg så länge. Jag har efter något år oftast bytt, tröttnat eller något annat. Denna blogg lever vidare trots att den inte uppdateras lika oftare. Jag MÅSTE verkligen bli bättre på det. Jag har egentligen tiden att sätta mig ner 10 minuter som jag gjort nu och skriva. Jag skriver fort och när orden bara flödar tar det ingen tid alls för mig att få ihop ett inlägg.

Nu måste jag börja med maten eftersom mannen kommer hem snart, så jag får skriva mer en annan dag.

Hur närvarande är du i nuet?

Läste ett inlägg av Kemikaliepappan och där var det ett filmklipp om hur närvarande man är: kolla här.

Jag har många gånger fått höra av min man och dotter att jag håller på för mycket med min telefon. Självklart är jag medveten om detta men med all teknologi runt omkring så gör det saken svår för mig som har ADD att bara ignorera när mobilen låter eller att man vill lägga upp en bild. Jag har de senaste veckorna låtit mobilen vara allt mer, men jag känner ändå att jag vill kunna gå ut och lämna telefonen hemma. Tyvärr känner man sig ganska utsatt av någon anledning, tankar om att det kan hända något och jag inte har min telefon gör mig lite rädd, speciellt om jag är ensam ute med dottern. Samtidigt det här att man förväntas vara nåbar överallt gör det ännu svårare, har du ett jobb där du är timvikarie och kan bli inringd när som helst måste du ha med telefonen för att inte missa samtal därifrån. Eller alla samtal ifrån andra viktiga ställen.

Men jag skulle vilja gå ut en solig dag nu i sommar, lämna telefonen hemma och bara vara närvarande med min dotter och njuta av allt runt omkring. Samtidigt känns det som i vår teknologiska vardag är det nästan omöjligt. Även om önskan finns, så finns det många runt omkring som vill kunna få tag i mig. Min man vill höra av mig när han jobbar.

Ibland vill jag gå tillbaka bara 5-6 år när telefonen inte betydde mer än sms och samtal för mig. När den kunde ligga tyst och orörd en hel dag och det inte gjorde något att man lämnade den hemma i flera timmar, när man inte ens behövde ta med den till skolan. Den mesta kommunikationen skedde via internetsidor och MSN. Och när man loggade ut därifrån så var man utloggad och kunde endast nå via samtal eller sms. Och det var något man endast hade kontakt med sina vänner eller sin familj. Jag saknar faktiskt den sköna tiden väldigt mycket, även att jag älskar att kunna lägga upp bilder på instagram eller kunna kolla mitt konto snabbt på telefonen när jag står i affären.

Ibland vill jag ändå köpa en gammal skitmobil och återgå till det gamla, att tekniken inte är allt utan att jag är utanför dörren mer och lever mitt liv. Där all kontakt med andra sker mestadels på nätet, att jag skriver i min blogg när det är tankar jag har och inte korta inlägg på instagram med en bild som ska försöka få så många likes som möjligt eller på facebook så att endast mina vänner kan se.

Men hur gör man egentligen i en teknikgalen värld som den vi lever i? Hur närvarande är du egentligen i nuet?

Fort fort, tiden går fort.

Häromdagen satt jag ute i solen när dottern lekte, jag läste en tidning och njöt av livet och att våren är på väg. Efter ett tag ville dottern springa iväg till sandlåda själv, som vi ser ifrån oss, så jag satt kvar i stolen och höll koll på henne men hon var där själv. Det är då man inser att dottern börjar bli stor och man inte behöver vakta lika mycket, det känns bra men samtidigt går tiden för fort.

Man känner verkligen en frihet när ens barn börjar bli mer självständiga, men samtidigt känner jag lite smått ångest eftersom det betyder att jag behövs mindre och mindre. Älskar verkligen att finnas där för min dotter och att kunna hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med. Jag vet att det med tiden ändras och blir annorlunda, kan inte säga att jag riktigt hänger med eftersom det går så fort, men det är bara hålla i och följa med på resan.

Är i alla fall otroligt stolt över min älskade dotter och det är en välsignelse att få se henne växa, utvecklas och bli en självständig individ. Att få vara med och guida henne längs denna väg är något jag verkligen tycker om.

Förebild genom många år..

Linda Skugge är en krönikör och författare som jag sedan jag var tolv år har beundrat väldigt mycket. Hennes sätt att skriva fångande och tänkvärda texter med ett språk som var som en käftsmäll fick mig att från första raderna jag läste av henne, vilja bli lika bra som henne. Under högstadiet producerade jag många texter både hemma och i skolan som var mycket lika hennes, som mina lärare gav mig mycket beröm för. Tyvärr så försvann den glöden att skriva någonstans på vägen och alla tankar stannade istället i mitt huvud eller kom ut i samtal med vänner

Jag gör allt för att hitta tillbaka till mitt älskade skrivande eftersom att jag vet att det är då jag mår bäst, det är då jag har lättast att förklara mig själv och allt inuti mig. Har märkt att det sakta kommer tillbaka men det gäller att hålla fast vid det utan att det blir tvångsmässigt. Jag vill skriva för att jag älskar det, inte för att jag måste. Fast det är inte alltid det finns tid att skriva när orden flödar och jag kommer på jätte bra saker att skriva om. Även att jag skriver ner det på ett papper för att skriva senare så blir det inte bra om jag tvingar mig när tiden finns.

Det viktigaste är att jag i alla fall fortsätter, att jag inte ger upp helt bara för att det går trögt vissa dagar. För jag vet från tidigare erfarenheter hur jag mår när jag inte skriver alls. När jag får mitt skrivande att flöda och det kommer ut naturligt så blir det som bäst, men sedan gäller det även för mig att ibland försöka att tvinga ur det lite för att komma igång. Är jag inte så hård emot mig själv utan bara skriver vad jag verkligen tänker och känner så vet jag att i alla fall någon uppskattar det. Att det för mig är perfekt är trots allt inte det viktigaste utan att det kommer ut något som kanske kan beröra någon eller lysa upp någons dag är det som i slutänden betyder mest.

Att mina texter påverkar någon som läser den är vad jag alltid velat lyckas med. När jag skrev i skolan var det klasskamrater eller lärare som blev berörda och då kom inte mina texter ut på det sättet som de jag skriver på min blogg gör. Fast med tanke på att jag inte får så många kommentarer undrar jag ibland om det är någon alls som läser min blogg. Jag skriver inte ofta det vet jag, men när jag väl skriver så brukar det bli ett antal texter på samma dag.

Under en tid så skrev jag texter i massor och la dom på kö efter varandra så det kom under dagar som jag kanske inte hade lika mycket inspiration och om jag en dag producerar massor med texter för att min inspiration flödar så lägger jag ut det på olika dagar eftersom att det inte ska bli allt på en och samma dag och tomt på andra. Det kanske gör min blogg lite roligare att läsa och det känns lite grann som att jag producerar oftare och inte bara massor i perioder.

För att återgå till min förebild så har hon under de senaste åren förändrats men jag har fortfarande alla gamla böcker som jag älskade kvar i min bokhylla och alla texter jag läst via internet ligger sparade på hårddisken för att jag ska kunna läsa och drömma tillbaka, eller hitta ny inspiration. Hon kommer alltid vara stor för mig och hennes texter kommer alltid att beröra mig på ett eller annat sätt.

Gråa dystra dagar..

Idag är en sådan typisk grå och trist höstdag och precis som det är utanför fönstret idag är jag på insidan denna dag. Jag känner tomhet och ångest utan någon direkt anledning. Springer omkring och gör det jag måste göra utan att jag egentligen orkar, vill bara ligga ner i min säng och läsa idag. Är verkligen ingen speciellt bra dag att känna såhär på, för vädret utanför bidrar inte till någon som helst hjälp emot det dystra på min insida.

Att ha min dotter i min famn gör det i alla fall bättre, men när hon är på sitt hemska trotshumör så orkar jag knappt med. Jag vill bara låsa in mig på toaletten eller springa ut i skogen då för dessa jobbiga dagar med en trotsig dotter tar kål på mig. När jag knappt orkar med något annat utan tvingar mig till mig det så ska hon skrika och vara allmänt jävlig. Hon gör allt för att reta upp mig, och hon lyssnar inte på något man säger.

Dessutom är idag en sådan dag jag inte känner någon som helst lust att äta, bara tanken på mat gör att jag mår illa. Men jag måste ställa mig och laga mat när krafterna inte räcker till, när jag känner att jag bara vill falla ihop framför spisen för att det är så extremt ansträngande att stå där. Eftersom jag ändå inte vill äta eftersom det kommer kännas som att maten bara växer och växer i min mun så är det inte direkt roligt att stå och laga mat heller. Ibland är det tur att jag har något som drar mig ur sängen och tvingar mig att göra saker, men vissa dagar vill jag bara få vara utan att behöva anstränga mig speciellt mycket.

Jag vill ta mina lugnande tabletter och ligga i en dimma med serier eller en bok, kanske sova lite mitt på dagen för att hoppas att det blir lite bättre. Är i alla fall glad över att dessa dagar oftast inträffar när jag är ledig ifrån skolan eller inte har några viktiga möten, för annars hade jag nog inte klarat av det speciellt länge. Som förr när jag hade skola varje dag, det fanns ingen chans att jag orkade med det. Däremot vet jag att jag skulle klara av att jobba där jag hade praktik, för det fick upp mitt humör extremt och dessa dagar existerade inte alls under de få veckorna jag var där. När man av olika anledningar inte får jobba med det man vill trots massor av beröm och folk runt omkring mig säger att jag passar precis där jag är, då åker man också ner i en dyster period.

Problemet med mig är ju att jag tror alltid att det är mig det är fel på när sådana saker händer, visst på ett sätt kanske det var mitt fel eftersom jag inte tog eget initiativ eller i alla fall att min handledare aldrig verkade märka att jag gjorde det. För när hon lämnade mig att stå och glo som en idiot gick jag till andra och frågade om jag kunde hjälpa till eller andra saker. Då tog jag initiativ och hon missade det och därför påstod att jag ej gjorde det. När detta händer och man varit mobbad i så många år kickar det gamla tankemönstret in.. Jag är värdelös, kan ingenting, är ingen bra människa, är ingen bra skötare, kommer aldrig klara av att jobba, värdelös värdelös värdelös.. Även att jag innerst inne egentligen vet att det ej är sant så är det svårt att bara kasta ifrån sig dessa tankar.

När detta hände så var det som ett stort nederlag för mig, med tanke på hur bra jag tyckte det gått och hur positiva alla andra var emot mig. Det gjorde ont lågt inuti mig och det tog en halv dag innan jag slutade gråta och var normal. Det kändes nästan som en hård jävla käftsmäll..

Ångestdagar..

Denna kväll sitter jag och lyssnar på Fronda som när jag var yngre. Tankarna far runt och känslor från förr far omkring i min kropp. Jag minns hur mitt liv var ett helvete och det enda som hjälpte var att skada mig själv för att ångesten var så jävla jobbig. Ibland känner jag att jag kommer tillbaka till ett känslomässigt plan som liknar det jag var i förr, då måste jag lyssna på musik från förr. Jag måste känna hur ont det gör, jag vill som förr gå runt i mörkret på gator jag knappt känner till och bara lyssna på musik. Gå och gå tills jag känner att jag inte orkar mer, för det brukade funka. Men jag inte bara kliva ut genom dörren på höstkvällar längre när ångesten knackar på min hud, även fast att jag vet att det skulle vara så bra för mig.

Jag skulle absolut inte vilja byta ut det liv jag har nu med världen finaste dotter och familj, men på ett sätt var det lättare förut när jag kunde gå som jag ville och bara försvinna in i mig egen värld med hörlurarna i öronen och ligga och blunda eller titta upp i taket. För det var min medicin förut, tillsammans med mina promenader om kvällarna. Jag mådde verkligen bra av det och jag fick ett helt annat lugn i mig av att gå ut och gå en eller två timmar, utan mål eller utan tanke. Jag bara gick tills jag kände att det var dags att gå hem.

Nu lyssnar jag i alla fall på musiken från förr, jag låter allt gammalt flöda igenom mig och tillåter mig att känna allt det svart som fanns då. Det finns fortfarande en liten del av mig som är så nattsvart, den kommer aldrig försvinna och det vet jag. Har dessutom en period som är extremt jobbig och jag har en hel del ångest men jag försöker ta mig igenom den på bästa sätt, även att känslor och tankar som förr var vanliga kommer. Även att jag har dagar då det är så jobbigt att jag tänker att det vore lätt att göra av med ångesten på samma sätt som förr, men då gör jag allt för att distrahera mig och allt för att komma på andra sätt att bli av med det. Vissa dagar är riktigt svåra.

Jag vet att det finns vissa som kommer läsa detta och tänka att jag har valt fel yrke med tanke på hur jag själv mår. Men under de veckorna jag jobbade där uppe på Psyk så mådde jag bra, jag kände att jag verkligen var på rätt väg i mitt liv och att det var det jag i alla år drömt om att jobba med. Men i samband med att jag fick motgångar där uppe tack vare att min handledare verkade tycka illa om mig och sedan blev problem i skolan så kastade det ner mig i ett hål.

Några personer som jobbade där uppe såg såklart mina armar och de ärr jag har sedan förr. Och utan att fråga mig så drog dom sina egna slutsatser om varför jag hade dom och tyckte att jag kanske borde jobba med mig själv innan jag börjar jobba där uppe. Anledningen till att jag började skära mig själv var på grund utav mobbning, det var att jag varje dag i skolan blev kränkt och kallad saker. Jag orkade inte med smärtan inuti så jag kände en dag att eftersom dom anser att jag inte är en bra person och behandlade mig illa så kunde väl jag med behandla mig själv illa för jag var ju inte värd bättre. När jag berättade det för en av cheferna där uppe så bad hon om ursäkt om hur hon hade sagt att jag inte kunde jobba där nu, hon visste ju inte att jag hade den bakgrunden för ingen hade frågat mig varför jag skadat mig eller hur länge sedan jag sist gjorde det.

I över tio år var jag mobbad och det är tre-fyra år sedan jag sist skadade mig. Så innan ni dömer, fråga personen direkt istället...

Låg motivation, stanna upp!

Jag läste precis ett underbart och tänkvärt inlägg om säsongsmotivation skrivet av fina och inspirerande Ejies.

Så länge jag kan minnas har jag alltid haft perioder då jag är tröttare, får mindre gjort och oftast slutar med saker som jag egentligen tycker om endast för att min motivation är låg eller överhuvudtaget inte existerar. När jag läste detta inlägg hon skrivit om just det där att låta oss ha våra perioder där vi är mindre produktiva och istället lyssna på kroppen och låta oss ha den här perioden där vi inte gör så mycket. Jag håller med om att jag tror att det skulle påverka oss människor på ett väldigt positivt sätt, i alla fall om jag tänker på mina egna erfarenheter så tror jag att jag kommer må mycket bättre om jag följer detta.

De perioder då jag varit nere på botten när det gäller energi och motivation har jag alltid undra varför och hur jag ska undvika detta. Ingenting jag har försökt tidigare har lyckats något vidare utan det har bara gjort så att det blivit tusen gånger mer kaos i mitt liv. Jag har aldrig insett att det kanske är mening att jag ska ha dessa neråt vändningar ibland, att alla vi människor kanske har dom av en anledning. Att vi inte ger oss själva tillräckligt med tid att ta hand om oss själva och bara ta det lugnt i vardagen är inget nytt. Så kanske borde vi se dessa låga perioder som ett tecken på att det är då vi ska lugna ner oss, kanske sätta undan lite av tiden vi vanligtvis ger åt annat till oss själv.

Att ta en vecka utan träning, utan stress i den mån det går och sedan ta det mer lugnt för vår egen skull. Jag tänker i alla fall börja göra det i den mån det går i mitt liv, jag tänker ta mina låga perioder som en chans och ett tecken på att jag ska ta det lite lugnare och bry mig lite mer om mig själv. Gör det du också!

Bubblan..

Idag är en sådan dag då jag önskar att jag precis hade fått pengar, för jag vill köpa hem massor med nya böcker. Känner att det var länge sedan jag la ner pengar på bara böcker, det gjorde jag nästan varje månad under min tonår. Jag älskar böcker och nu när jag återigen kommit igång med att läsa mycket så vill jag uppgradera min bokhylla. Dels för att jag vill ha böcker inför den gråa hösten som kommit, men även inför hela den långa vintern som kommer. Att få krypa upp varje kväll när mörkret fallit, tända ljus och sedan bara lägga mig och läsa en stund. Min egentid är som bäst när jag får ha det så, och med en kopp varmt tea såklart.

När jag öppnar en bok och börjar läsa så får jag för en liten stund lämna mitt liv som mamma och fru, jag får gå in i en annan värld och bara vara där inne en stund. Inte behöva tänka på en massa måsten eller ansvar, då kan jag känna att jag är tillbaka i min 15åriga kropp hemma i mitt barnrum när jag kunde stänga in mig och bara ligga och läsa hur länge jag ville. Jag saknar verkligen den tiden när jag inte hade en massa krav eller saker som jag var tvungen att göra hemma. Då jag bara fick vara mig själv och göra det som jag älskade att göra. När jag kunde ligga en hel dag i sängen och bara läsa eftersom en bok var så pass bra att den inte gick lägga ifrån sig den, när jag kunde läsa ut en bok på ett dygn eller två.

Fast självklart så måste man växa upp och inse att livet innehåller mer ansvar än så. Men de dagar då jag är nere på botten, hade jag velat låsa in mig i sovrummet med en bok och sedan låta världen utanför rulla på under den tiden dottern är på dagis.. Att min älskade man kunde ta hand om att få henne till och från dagis och sedan bara låta mig vara under några timmar i min egen bubbla.

För jag har verkligen dagar som är hemska,då jag egentligen knappt orkar andas för att det gör så ont i mig. Ångesten kryper fram som i vågor och jag vill bara ligga under täcket och låtsas att jag inte ens existerar. Mina svarta dagar så jag längtar hem till mina föräldrar, att dom kan ta hand om mig som när jag var yngre och mådde dåligt. Att min älskade mor kunde komma in med maten eller göra mig en kopp tea och inte behöva göra något alls. Fast de dagarna när min dotter kommer hem med ett stort leende och slänger sig i sängen med sin underbara lilla kropp så blir allt bättre, självklart försvinner inte allt men hon gör allt värt att kämpa igenom.

När jag har mina dåliga perioder så är min dotter min livskraft, jag orkar med allt det nattsvarta och smärtsamma bara för att hennes leende och allt med henne får mig att orka med. Visst är det inte lätt dessa perioder eftersom jag knappt orkar ta hand om mig själv, att samtidigt ta hand om min dotter. Men då går allt med henne i första hand och jag och hemmet kommer i andra. Men jag vet från min tonår att hade jag inte haft henne hade jag legat kvar i sängen i flera dagar, kanske gått upp och ätit lite men absolut inte lämnat hemmet. Så hon är absolut en skatt värd allt och mycket mer.

Varje dag går jag upp och fortsätter att kämpa igenom det jobbiga för att jag är skyldig min dotter det. För att jag vill framåt ännu mer än vad jag redan är. Jag vill absolut inte att någon som läser detta ska se ner på mig eller tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. Utan det är för att påpeka att ett livet liv som man själv skapat, kan göra sådan under i ett liv där det alltid varit knas och fortfarande är. Men jag låter inte det besegra mig och varje dag finner jag nya sidor med mig själv som är starka, även att jag är mycket svag ibland.

Nu utmynnade detta inlägg i något helt annat än vad det var tänkt från början, men det var skönt!

Självmord och självmordförsök..

Hade detta hemska men ändå viktiga ämne i skolan idag. Det är ju en sak som ligger mig nära av flera anledningar.. Dels att min syster flera gånger försökt, att jag för åtta år sedan försökte och att ett ex och vän till min syster för cirka en månad sedan tog sitt liv. Jag har under mitt liv varit väldigt nära döden på flera sätt, men att själv ha försökt ta sitt liv och sedan flera år efter läsa om det för att det hör ihop med det jag ska jobba med är lite jobbigt. 

Efter mitt försök att ta mitt eget liv så vaknade jag upp och insåg att jag för ingenting i världen ville dö. Har aldrig efter det försökt att ta mitt liv eller ens kommer att försöka, skulle aldrig lämna min dotter på det sättet. Allt som jag har varit med om under min tonår har stärkt mig otroligt och även att de uppe på avdelningen där jag hade praktik tack vare allt detta tyckte att det var för nära mig själv så jag får vänta tills nästa sommar med jobb, så kan jag ärlig säga att jag vet att det inte är för nära mig.

Allt detta ligger flera år bak i tiden och jag har kommit över det. Visst har jag känslan av att skada mig när det blir jobbigt eller jag har riktig hemsk ångest, men jag gör ingenting emot mig själv för jag har andra medel att ta till. Bara hålla om min dotter och få henne att skratta är perfekt. Att dom dessutom nämnde att jag inte är där för att göra mig själv friskt gjorde mig både arg och ledsen. Jag mår bra sedan ett antal år tillbaka och jag vet väl för i helvete att jag inte kan göra mig själv friskt genom att jobba inom psykiatrin. 

Anledningen till att jag valt detta yrket och inriktningen är för att jag vill hjälpa andra. För att detta är vad jag brinner för och det som ligger nära mitt hjärta. Ingenting är för min egen skull utan för att jag hittat det jag skulle kunna jobba med, det jag trivs med. Men det sårar extremt att tack vare att jag haft en hemsk skoltid och tonår där jag skadat mig själv på flera sätt, försökt ta livet av mig och varit mobbad under 9-10 år och sedan få det beskedet när allt verkat så bra. Det slänger ner mig igen till den tiden då jag ansåg att jag inte dög till något, det fick mig att tvivla på att jag klarar ett jobb alls.. Så det minsta lilla kan sänka en människa, om dom inte vet om hela bakgrunden utan bara dömer efter det dom kan se.. Mina ärr på armarna!

Mer kreativitet!

Sitter och kollar igenom olika sidor med inredning i shabby chic och lantligt. Det finns så mycket vackert som jag skulle vilja ha nu med en gång, men att göra en mapp för varje bra sida jag hittar och spara bilder på det jag vill köpa är också roligt. Har tänkt att jag varje månad ska köpa lite ifrån någon sida och då när jag väl har det i mitt hem kan jag ta bort det ur mappen, så att jag sakta men säkert betar av det jag vill fylla mitt hem med. Sedan vet jag ju att jag kanske inte har plats för allt eller att jag inser att något inte är så där jätte intressant senare, men då kan jag ju bara radera bilden.

Men när jag sitter här och kollar igenom allt vackert så känner jag hur det pirrar till i magen på mig och hela jag fylls utav glädje. Att ha funnit en inredningsstil som ger mig så mycket tillbaka eftersom jag ser hur lägenheten sakta förvandlas till en trivsam atmosfär samtidigt som det blir alltid ljusare hos oss och det ger mer energi. Dessutom när det är så neutralt med vitt så blir det roligare att ta in lite färger och lite annat blandat med allt det vita och lantliga och då blir det lite mer ögon fallande utan att bli för mycket. Har insett att blanda in lite pasteller och min favoritfärg turkos blå gör det bara mer speciellt och lite mjukare på vissa ställen. Har alltid älskat mycket färger, men innan jag fann det vita och enkla vackert så blev allt jag ville fylla hemmet med rörigt.

Hela mitt hem var en blandning av olika stilar och jag köpte hem allt jag fann vackert utan att inse att det kanske inte hörde ihop. Nu börjar allt här hemma bli mer minimaliskt eftersom jag inser att jag behöver inte ha massor av grejer, sedan är det såklart tomt på vissa ställen nu eftersom jag rensat ut men inte hunnit fylla på. Innan var det överfyllt med grejer och ingenting passade ihop direkt, det fanns ingen helhet. Har dock alltid velat ha ett lantligt gammaldags kök så det har gått åt det hållet hela tiden, men lite inslag av turkosblåa handdukar och annat lite färgglatt. Men resten av lägenheten var en ända röra. Sedan insåg jag att jag ville ha hallen i shabby chic och när jag googlade runt på det blev jag förälskad.

Nu är hela mitt hem under förvandling och för varje litet steg jag närmar mig ett hem som jag trivs i så växer jag i mig själv. Eftersom vardagsrummet är det som kommit längst så kan jag nu sitta där och dricka tea, utan tvn eller datorn på och bara njuta av att titta runt i rummet och det är långt ifrån klart. Ändå trivs jag redan så pass bra i det. Fast det är klart att när jag sitter där och tittar så poppar idéer och inredning upp i mitt huvud och jag målar upp hur jag vill att det ska se ut.

Dessutom älskar jag denna inredningsstil ännu mer eftersom min kreativa sida kommer fram så mycket mer än den gjort innan. Förr har jag haft svårt att komma på saker själv och alltid bett om tips från andra. Nu kan jag se en bild någon lagt upp och utifrån den komma på en liknande idé till mitt hem. Så genom bilder ser jag inte att jag vill kopiera något, utan jag vill sno lite av flera bilder och göra något eget av det. Jag älskar hur hela min knasiga ADD hjärna får uttrycka sig i mitt hem och att bara av att få fantisera ihop hur mitt hem ska se ut och rensa bort allt som inte ska vara kvar. Så känner jag mig lugnare i mig själv och det som tidigare var jobbigt för min ADD och hemmet, blir lättare ju mer hemmet förvandlas.

Jag har också fått lättare för mig att hålla i ordning hemma, även om det är långt ifrån bra. Fast jag har insett att när man trivs med sitt hem och tycker att det är vackert vill man också hålla det rent och fint. När det inte finns miljoner saker som behöver dammas eller städas undan och var sak har fått sin plats så blir allt lättare. Det är så mycket lättare och roligare att städa när man vet vart allt ska vara och man njuter av sitt hem.

Njuter av vårvädret till fullo.

Här har det varit riktigt fint väder och sköna temperaturer i den veckas tid nu och vi njuter massor. Älskar att kunna vara ute med dottern och se henne leka och hon tycker verkligen om att det blivit varmare. Att kunna klä henne i mindre kläder och att hon kan ta ut sina leksaker och ha ute. Dessutom njuter jag massor av det och idag när jag städade hade jag premiär på att ha balkongdörren öppen, det är den fortfarande och det är så skönt. Det blir fräschare här inne och man får njuta mycket mer av de härliga luften.

Har dessutom tack vare fina människor på en sida på Facebook tagit mig an ett rätt stort uppdrag inför våren, jag hade tänkt sälja vår gamla hallmöbel men när jag ställde ut den i hallen igen så kändes det som den passade där. Frågade folk på den sidan om råd och dom flesta tyckte jag skulle behålla den och fixa i ordning den. Fick en bild på en exakt likadan möbel fast lite åt det hållet jag tänkt och den var underbart vacker, kommer älska den när den är klar. Visst är min man skeptiskt till detta eftersom jag hade bestämt mig för att den skulle ut och vi hade inte haft så länge innan den åkte undan. Men tror det var för att den inte passade in som den är nu.

Skulle jag inte trivas med den senare när den är fixad, så kan jag få betydligt mycket mer för den om jag säljer den. Så i så fall går vi inte i förlust på det sättet ändå. Vad som händer med om den stannar kvar här eller inte får ju tiden utvisa, men jag ska fixa den och jag är väldigt säker på att den kommer att fortsätta sina dagar hos oss. Min man får vara tveksam över det, kan ju inget annat än motbevisa honom i detta fallet.

Mina bilder på vår möbel

Lånad bild och lite tanken med den i slutänden

Varför älskar jag Eksjö stad?

Sitter och rensar igenom bilder på datorn eftersom jag har så himla mycket och det tar upp mycket plats. Har aldrig riktigt orkat gå igenom fören nu, men det var inte det jag skulle skriva om. Utan när jag sitter och kollar igenom alla mina bilder så kommer det upp många på vackra Eksjö, året runt i alla väder och på olika platser. När jag ser Eksjö igenom alla foton som jag har tagit här är det lätt att förstå varför jag förälskat mig i denna staden och varför jag trivs så otroligt bra här. Staden är så otroligt vacker vid varje årstid och det finns så mycket här att glädjas åt och njuta av.

Att jag hamnade här är ju en slump eftersom jag fann kärleken hos en person som bodde här och det blev att jag flyttade hit. Annars hade jag faktiskt aldrig bosatt mig här. Visst längtar vi båda efter en större stad där det finns fler människor att lära känna och där det händer mer. Samtidigt så trivs vi båda otroligt mycket här och tycker att det är en otroligt vacker stad.

Så den största anledningen till att jag älskar denna stad är för att den är så vacker med sina gamla vackra gator och sin fina natur. Att vi bor precis bredvid en stor skog och där det går en underbar stig runt en vacker liten sjö gör det hela inte sämre i alla fall. Sedan finns det många vackra vägar man kan gå om man vill promenera och har man kameran med så är det vackert här jämt. Även en grå dag kan vara vacker i denna stad tycker jag.

Känna igen sig, det ger smärtan tillbaka..

Tittade precis på filmen Älska mig och redan från början så kände jag igen mig så otroligt mycket ifrån när jag gick högstadiet. Den där klumpen i magen kommer tillbaka och det känns som det är jag som står där i gymnastiksalen igen. Att tänka tillbaka på den tiden gör verkligen ont, även att jag kommit så långt sedan dess. Att känna den där klumpen i halsen som bara växer, att känna rädslan och att stå där och vara så utanför, det var verkligen hemskt. Sedan att så många år sedan sitta och titta på en film som handlar om det, och slungas tillbaka till min egen tid i skolan och nästan kunna se mig själv när jag står där gör ingenting lättare.

Att bara en enda människa finns där för en och bryr sig gör att man klarar så mycket mer. Trots att jag var mobbad och det har satt sina ärr, så är det dom människorna som faktiskt fanns där för mig och som stod vid min sida och älskade mig för den jag är som jag minns bäst från min tid av skolan. Dessa människor kommer alltid ha en stor plats i mitt hjärta även om jag inte pratar med dom idag.

Och älskade Camilla som inte längre finns med oss, hon har den största platsen av dom alla. För utan henne hade jag verkligen klarat av skolan.

Utseendets perfektion.

Jag och mannen såg nyligen ett gammalt avsnitt av outsider där en kvinna hade opererat om sig för att se så perfekt ut som möjligt och efteråt så har hon ångrat sig. Jag kan inte direkt säga att jag tycker min kropp är perfekt men jag kan helt klart se saker med min kropp som jag är fullkomligt nöjd med och som jag inte alls vill ändra på. En sak av dom sakerna är mina ögon, dom tycker jag är otroligt vackra och min höfter är jag riktigt nöjd med eftersom jag har en jätte snygg form med dom.

Sedan har jag på senaste tiden även insett att om jag skulle förklara perfektion när det kommer till läppar så tycker jag nog att mina är vad som är perfekta läppar. Tycker dom är otroligt vackra och har en vacker form och dom är helt naturliga dessutom.

Fast som med allt så är det ju vad som ligger i betraktarens öga av vad perfektion och vackert är, men jag är nöjd med dessa saker och det kommer aldrig att ändra sig.

Naturligt är vackert

Alltså mitt utseende har alltid varit något jag gjort mycket med och alltid varit mån om. Har alltid varit obekväm med att gå utan smink, tills jag träffade min underbara man då det inte blev lika viktigt längre. Dessutom sedan jag fick barn så är det inte alltid att man har tid att stå och sminka sig varje morgon så det har snarare blivit vardag att gå utan smink, även att jag alltid känt mig vackrare med.

Tills för någon vecka sedan när jag sminkade av mig på kvällen, det var bara kvar lite svart vid ögonfransarna och sedan smörjde jag in mitt ansikte som varje kväll, tittade mig i spegeln och älskade vad jag såg. Jag var miljoner gånger vackrare utan smink och med en fet kräm i ansiktet som gör så det glänser, inte det finaste men jag var jätte vacker tyckte jag. Så jag ha kommit på att jag är allra vackrast utan smink eller med lite mascara bara.

Trots detta så är det självklart dagar då jag sminkar mig mer än så, men när jag såg mig själv i spegeln så vacker utan något alls och med min underbara ögon som jag är så stolt över så fylldes jag av en sådan kärlek till mitt eget utseende som jag aldrig varit med om. Fortfarande så är min kropp inte vad jag önskar, men jag har ändå insett att jag är vacker som jag är även att jag vill ha plattare mage men ändå ha kvar mina kvinnliga kurvor.

Så just nu är jag på ett bra ställe vad gäller synen på mitt eget utseende, jag trivs med det mer än jag någonsin har gjort. Om man inte räknar med när jag var gravid, men eftersom det är något som inte varar så räknar jag inte med det.

Min man har dessutom kommit med lite små kommentarer om mitt utseende och det gör mig alltid lika lycklig. Igår när vi såg outsiders på nätet så var det en tjej som inte hade något hår alls, då insåg min man att jag nog skulle passa med bort rakade ögonbryn och att jag sedan målade dit dom. Så jag gjorde det igår när dottern badade och han tycker jag passar riktigt bra i det, även att jag ännu inte är duktig på att måla ögonbrynen jämnt, men det tar ju tid att lära sig. Jag kan i alla fall göra rätt snygga för att inte ha målat innan (när jag hade rakade förr gjorde jag bara två svarta streck)..

Så man kan ju säga att från att ha gått svartsminkad och nästan gömt mig under allt smink, även att jag oftast bara sminkade mig med lagom mycket svart så det framhävde mina ögon, till att faktiskt tycka jag är vackrast utan smink är något jag aldrig trodde skulle ske. Önskar många fler kunde inse hur vackra dom är utan kladd i ansiktet, även att man självklart gör sig vacker någon eller några dagar i veckan.

Den första bilden är tagen kvällen jag insåg att jag är vacker utan smink, den andra är tagen idag:

Ta fram tankar..

En sak som jag tycker är lite jobbigt ibland, som jag även tror att min älskade man stör sig på, är att många tankar och idéer jag har diskuterar jag med honom även om jag vet att han inte finner det intressant. Det är mycket som jag tidigare skulle ha skrivit om här på bloggen, som jag skulle delat med mig av och förhoppningsvis fått respons på här. Fast eftersom att dottern och skolan tar upp så mycket av min tid så blir det inte att jag skriver mycket här. Jag önskar att jag hade tid som innan att när jag tänker på något eller har en åsikt sätter mig ner och skriver ner allt.

Reflekterar över vad som rör sig i mitt huvud med hjälp av att skriva ner det, istället för att tänka runt det och tappa hälften eller diskutera det med min man som knappt lyssnar för att han inte tycker det är intressant och det i alla fall försvinner ut i det tomma intet.

Jag borde bära med mig ett block och en penna vart jag än går för att skriva ner några stödord så att jag sedan kan minnas vad jag tänkte på eller reflekterade över. Så att när jag har tid att sitta här kan jag skriva ner det och få igång lite mer på bloggen och på min kreativa hjärna.

Öppen eller dold.

När jag ser saker på tv eller hör på radio som står utanför samhällets normer, tänker jag alltid att det är så synd att folk ska döma efter vad som majoriteten anser som normal. Jag och min man håller på att kolla på outsiders och där är det ju minst sagt inte det som anses normalt, det är alltifrån hur personer ser ut, tänker och lever. Därför så finns det ju en stor del av befolkningen som gömmer delar av sig själv, kanske bara visar eller berättar för dom närmaste. Det är något jag tycker är extremt fel, eftersom jag tycker att alla ska få leva precis som dom vill.

Jag kan här och nu erkänna att jag döljer en stor del av mig själv för allmänheten, jag har berättat för ett fåtal som jag verkligen vet accepterar det och som inte dömer mig efter saker som jag inte kan rå för, utan för den personen jag är emot andra. Jag kommer fortsätta att hålla denna sidan av mig gömd inför resten av världen tills jag känner mig tillräckligt trygg för att berätta om det och då jag har folk bakom mig som jag vet stannar kvar hur det än går. Min familj (som jag vet läser detta) vet ingenting och så kommer det förbli ett tag till och det ber jag om ursäkt för, men jag vet att det är något ni inte skulle hantera så lätt.

Nu ska jag sluta prata om det eftersom att jag inte vill att det ska bli för personligt. Hur som helst så tycker jag att var och en ska få vara precis som dom är, även att det kanske inte anses vara normalt. För jag personligen tycker bättre om människor som på ett eller flera sätt sticker ut ifrån mängden, som inte är som alla andra eller ser på livet som alla andra. Jag älskar att höra hur andra tycker och tänker om saker, dessutom älskar jag att det finns olika versioner av livet.

Har en människa ett visst sätt att se på livet, eller en viss grej som man vill utföra som en vardaglig rutin även att det inte är det vanligaste här i samhället så tycker jag att det ska vara okej. Jag säger inte att alla måste tycka att det är okej eller att det är vettigt, men att vi ska kunna acceptera våra medmänniskor och säga "okej, du gör/tycker/tänker/agerar si eller så, men jag accepterar dig för den du är och för hur du är emot mig", inte döma människan efter varken skalet eller handlingar, utan hur personen behandlar dig. För får hen dig att må bra, så tycker jag att det kvittar om hen kanske tycker om att gå runt i kläder ifrån 1500-talet eller tycker att det är sexigt när killar bär strumpbyxor, eftersom att det är inte allt som denna människan har att erbjuda.

Så idag slår jag ett slag för att inte gömma oss allt för mycket, är vi trygga i något som kanske inte samhället accepterar, så tycker jag att vi ska stå för det. För dom som verkligen är värda att vara våra vänner eller partners kommer acceptera oss som vi är, resten går miste om en mycket vacker vänskap eller relation.

Ringar, inget bevis på ägandeskap.

Jag har läst och hört om en del människor som är gifta och har ingått äktenskap men som inte vill ha ringar på sig eftersom dom anser att det är ett bevis på att en annan människa äger dig. I så fall om dom anser det om ringarna, borde dom ju redan när dom ingick äktenskap tillåtit en annan människa att äga en. Det känns väldigt motstridigt att man vill ingå i ett äktenskap men anser att ringarna är ett bevis på ägandeskap.

Personligen så ser jag inte mina ringar som något sådant alls, utan dom är snarare en symbol för att jag valt att dela mitt liv med en annan människa. Jag har valt att älska och bli älskad i resten av de dagar vi lever. Att vi bygger ett liv tillsammans. Jag anser det inte som att bara för jag bär ringar så är det som att min man äger mig, att jag vill att människor som ser det ska tro det. Utan det är att folk ska se att hon är gift, hon är tillsammans med någon som hon älskar och som hon valt att leva sitt liv med.

Om det nu skulle vara så att ingår man i ett äktenskap så äger man varandra, varför skulle man från första början ens tänka tanken att gifta sig med en annan människa? Tycker man nu att ringarna är samma sak som att vara ägd, så är ju att gifta sig också det.

Jag kan förstå att om man inte tycker om att ha ringar på sig hela tiden eller inte tycker att det viktigaste är att visa att man är gift så har man inte ringar. Fast jag tycker absolut inte att ringarna är något som helst bevis på att man är ägd av en annan människa, jag tycker det är ett bevis på att man är omgiven av kärlek!

Jag älskar min man av hela mitt hjärta och hela min själv och jag vill visa upp för hela världen att jag har valt att dela mitt liv med honom, att han är den jag ska bli gammal med. Som jag bygger hela min framtid med och som jag valt att skaffa barn med. Dom två ringarna som är på mitt finger är ett bevis på kärlek, att jag älskar en annan människa så pass mycket att jag valt att ingå äktenskap med honom och givit hela mitt liv åt honom. Det är äkta kärlek!

Att få glöden att bli en stor eld!

Ibland känns det som min glöd att skriva håller på att dö ut, jag kommer inte på något så där äckligt bra och jag är bara helt tom. Det ger mig ångest som fan, jag vill inte att det jag älskar mest i livet, efter alla mina älskade människor, ska försvinna eller tas ifrån mig. Jag skulle tappa hela mig själv, försvinna och bara flyta med om jag tappade förmågan att skriva, tappade min skrivarlust.

När läser andras bloggar, någon artikel eller bara lyckas hitta en riktigt bra text kan jag känna att jag blir lite avundsjuk på personen som skrivit det. Ibland kan jag också bli sur på mig själv när jag läser en av mina bra texter, eftersom jag vill alltid skriva så bra.

Fast egentligen vet jag ju att alla som skriver har både bra och dåliga dagar, men vissa har en förmåga att ändå lyckas få till en bra text. Vissa människor kan lyckas skriva om så små och obetydliga saker, men ändå får det att låta coolt och det blir en riktigt bra text. Jag kan ha mina bra stunder ibland och sätta mig framför bloggen utan något att skriva och när jag bara kommer på en ända liten tanke, så lyckas det bli en riktigt bra text.

Tyvärr är det oftast så att det bara blir en liten glöd inom mig, jag lyckas inte riktigt få den att tända till. Texterna blir dåliga och jag blir förbannad på mig själv, bloggen blir tom över dagar och ibland någon vecka eller två. Jag vet inte om någon riktigt läser min blogg, förutom vänner och familj som får upp mina inlägg på facebook och kommenterar eller trycker gilla där. Det är inte ofta det tycker upp kommentarer på själva bloggen och då tappar man glöden ännu lite.

Jag önskar lite fler personer kunde kommentera, ställa frågor eller påpeka om något som personen vill att jag ska skriva om. Genom att jag får respons på det jag skriver så är det som att ni blåser lite grann på min glöd, så att jag kanske kan lyckas få glöden att brinna som en stor vacker eld med er underbara hjälp. Vissa dagar känner jag verkligen att min blogg kanske bara är ett sätt att skriva av mig, inte något som intresserar andra eftersom jag inte skriver så pass intressant att den är något värd.

Tanken från början var att denna nya bloggen som går under bokstavsmama skulle handla om mitt liv som ung mamma med ADD, men det känns som att även om jag skulle skriva mer om det så skulle det blir en tråkig vardagsblogg bland alla andra. Jag älskar att skriva ner mina tankar och synpunkter, samtidigt som jag vill skriva om mitt liv. Kanske misslyckas jag rätt stort med det, men jag fortsätter i alla fall att skriva, eftersom jag mår bra av det och får ur mig allt inuti.

Shut the fuck up!

Varför är man egentligen så påverkad av vad andra säger om en? Vi är till och med oroliga hela tiden för vad folk ska tycka om oss. Vi vet att alla inte kan tycka om oss, att det finns några få som kommer tycka om oss ytligt och sedan finns det dom som kommer in på djupet. Även att vi har dom som verkligen vet vem man är med både brister, fel och allt det underbara, så snackar vi hela tiden om vad folk kommer tycka om oss om vi gör si eller så. Varför kan vi inte bara skita i det eller i alla fall tänka mindre på det och ta itu med sådant skit när det kastas i ansiktet på oss. Varför kan vi inte bara leva livet som vi själva vill och låta alla andra take care of their own problems. Jag vet att det är svårt för jag gör samma misstag så fort jag ska ut genom dörren, men jag vill verkligen slippa denna skiten att göra saker för att andra ska tycka bra om mig. Förr var jag lite mer jävlar anamma och vågade skita i vad andra tycker och bara vara mig själv. Jag tror att man kan ändra på detta lite smått varje dag genom att "kasta bort" dessa tankar när dom kommer till en och bara njuta av att man är vacker som man är, insidan på en människa kommer alltid att vara det vackraste, så låt oss spegla våran insida utåt.