När man lever med ADD är det inte lätt att kalla sig själv normal. Jag är inte direkt onormal som rubriken säger, men jag är udda. Ibland kanske jag känner mig onormal, men på ett positivt sätt. Jag har saker som gör att min vardag inte är lika enkel som andras och dessutom är vissa saker med min lite lustiga.
Eftersom jag har levt hela livet med den jag är, med min sjukdom, även att jag bara vetat om att jag har den i 1½år. Så har jag sedan länge accepterat att jag inte är som alla andra. Att vara udda är något jag älskar och har gjort i flera år, men att sedan få reda på att man har ADD och lära sig leva med det gjorde det mesta svårare. Jag tappade mig själv ett tag och har inte riktigt hittat tillbaka.
Fast att vara onormal är inget jag ser som negativ, det är något jag älskar. Eftersom det gör mig till den person jag faktiskt är så skulle jag inte vilja ta bort det. Jag vet att folk där ute dömer mig, väldigt ofta. Det är jobbigt att vara med om det, men man lär sig med tiden, lär sig att det spelar ingen roll vad andra tycker och tänker. Dom som accepterar mig som jag är, det är dom som gör att jag fortfarande vill vara den jag är.
När människor runt omkring mig pekar ut det udda med mig och säger bra saker om det så sträcker jag lite mer på mig och känner mig stolt. Stolt över att vara den jag är, att ha dessa människor runt omkring mig och jag är absolut stolt över att vara udda, onormal!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar