Kära mormor.

Jag önskar att du kunde leva för alltid. För den dagen du dör kommer jag att gå sönder. Du har lärt mig så mycket och du är en så underbar människa, vill inte leva en sekund utan dig. Trots att du är så pass gammal dom du är, så är du fortfarande pigg och orkar med mycket. Även att det ibland märks med små saker att du inte längre är ung, att åldern börjar ta sin rätt.

Sedan jag flyttade hemifrån har det inte blivit lika mycket tid hemma hos dig och morfar och ibland får jag dåligt samvete över det. För jag vet att det kanske inte är så mycket tid kvar, det kan gå fort även att man inte vill. Så jag önskar att jag kunde få mer tid med dig, kunna åka till dig oftare och spendera mer tid med både dig och morfar.

Ni två har verkligen funnits där sedan jag var liten, jag visste att du alltid fanns där om jag behövde komma bort lite, behövde lite lugn och ro. Jag kan alltid vända mig till dig om det är något, om jag bara behöver prata så finns du ett telefon samtal ifrån.

Fast mest av allt önskar jag att du kunde finnas kvar bredvid mig i hela mitt liv, eller i alla fall många år till. Jag kommer aldrig vara redo att släppa taget om dig, kommer aldrig vara beredd på att låta dig lämna mig. Det kvittar hur mycket jag önskar det, eller hur mycket jag skriver det. Jag kan inte ändra det ödet som väntar oss alla.

Men mormor, jag kommer alltid älska dig och jag hoppas att du alltid kommer att gå bredvid mig, även att det inte är fysiskt.