När det kommer till vänner så gäller det att finna äkta vara. Fast att hitta dessa små guldkorn bland alla sandkorn är inte det lättaste. Jag har många gånger fått en kniv i ryggen, blivit lurad och lämnad ensam. Jag har många gånger stått där med tårar och önskat att jag insett tidigare, sett att det inte var äkta.
När man sedan ännu en gång råkar ut för samma sak, blir knivhuggen i ryggen för att sedan få ännu ett ärr. Börjar man undra om man vågar igen, om man verkligen ska våga släppa någon ny in på livet. Att hoppas att denna gången blir bättre, att våga lita på personen så pass att man släpper in den. In i hjärtat, bland allt det som är dyrbarast.
När man blivit sviken så många gånger som jag har blivit, har man inte bara många ärr efter svek. Man har svårt att våga lita på andra. Även om jag släpper någon så pass nära inpå att personen nästan når det vackra, så är jag alltid rädd att det ska gå fel. Jag håller alltid mina händer uppe, redo att försvara eller ta emot när jag faller.
Jag släpper personen inpå, men inte för nära. Jag håller mitt avstånd och synar varenda liten rörelse för att se om jag ska bli anfallen, så jag hinner undan. Allt en person skriver till mig, allt den visar analyserar jag så mycket att jag ibland missar att verkligen lära känna personen, verkligen ger personen en chans.
Nu är det ett tag sedan jag gjorde så, men efter vad som hänt så är jag återigen tillbaka där. Bakom min skyddsmur, bakom allt som får mig att känna mig säker men som stänger ute alla andra. Jag är trött på att leva på det sättet, men när man aldrig kan vara säker på något så finns det inget val. När man har känt personer i flera år och vet att dom när som helst kan vända en ryggen, så orkar man till sluta inte. Man ger upp och sätter sig bakom sin vägg, skyddar sig och låter allt vara som det är. Väljer hellre att vara ensam, än att behöva skydda mig konstant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar