Visar inlägg med etikett Vänner. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Vänner. Visa alla inlägg
torsdag 19 juni 2014
Ett jobbigt farväl.
Idag var din begravning älskade vän. Det var inte lätt att sitta där och veta att du låg i kistan, att du inte längre finns bland oss. Hon jag åkte med dig sa att det hade varit så skönt att få en bamsekram av dig igen, och det hängde över mig i kapellet. Hoppades hela tiden att jag bara drömde, men självklart gjorde jag inte det. Nu får du i alla fall slippa lida och äntligen få din sista vila. Vi alla saknar dig och nu fick i alla fall jag ett slags avslut på det jobbigaste, men det kommer alltid svida vid minnen av dig fast mest är dom fyllda av glädje.
söndag 15 juni 2014
Björn, älskade vän.
Nu har det hunnit sjunka in något i alla fall. Att du faktiskt inte längre finns med oss. Igår fick jag se din dödsannons och kan inget annat säga än att jag fick ont i magen. Det är också bestämt att jag ska gå själv på din begravning på torsdag, tyvärr kan min kära man inte följa med då han jobbar. Kommer vara extremt jobbigt men jag vill få säga farväl till dig, se hur vackert du kommer få vila i jorden. Åh, du är så saknad min vän. Frågar mig hela tiden varför du inte berättade, varför just du togs ifrån oss. En finare människa än du finns inte, det är många som skrivit på din sida att det kvittade hur ofta man hade kontakt med dig, det märktes inte om det var några dagar eller flera månader mellan, man hade ändå lika roligt med dig.
Har spelat upp hur många minnen som helst ifrån tiden med dig i huvudet, speciellt när det är dags att sova. Kommer på mer och mer små saker som var speciellt för dig. Spelar låtar som påminner om dig och ler eftersom jag fått äran att vara din vän. Minns att du bjöd mig på dom godaste muffinsens ifrån Lidl, men blåbär. Förresten Björn, vem ska nu komma med kantareller till mig om hösten? Du som gjorde det flera gånger de senaste två höstarna. Du gjorde saker så osjälviskt och brydde dig mer om att andra mådde bra än vad du fick ut av det. Du var verkligen värd guld och jag tror nog att du nu befinner dig på ett varmt ställe, med vackra stränder och vackra kvinnor. Och du bär på ett par vingar av guld.
Har spelat upp hur många minnen som helst ifrån tiden med dig i huvudet, speciellt när det är dags att sova. Kommer på mer och mer små saker som var speciellt för dig. Spelar låtar som påminner om dig och ler eftersom jag fått äran att vara din vän. Minns att du bjöd mig på dom godaste muffinsens ifrån Lidl, men blåbär. Förresten Björn, vem ska nu komma med kantareller till mig om hösten? Du som gjorde det flera gånger de senaste två höstarna. Du gjorde saker så osjälviskt och brydde dig mer om att andra mådde bra än vad du fick ut av det. Du var verkligen värd guld och jag tror nog att du nu befinner dig på ett varmt ställe, med vackra stränder och vackra kvinnor. Och du bär på ett par vingar av guld.
lördag 7 juni 2014
Vila i Frid
Har precis fått besked att en fin vän tragiskt lämnat oss. Visste inte ens om att han var sjuk och det känns så overkligt att han är borta. Känner att hade man vetat om det hade man fått chansen att ta farväl, men nu sitter jag här och det känns bara tomt inuti.Cancern tog dig ifrån oss igår eftermiddag, kommer aldrig kunna förstå. Känns som att det är ett stort skämt, du var inte tillräckligt gammal för att tas ifrån denna värld. Var ett tag sedan vi sist sågs och det känns så konstigt att nu inte kunna träffa dig igen. Inte känt dig så länge men tack för att jag fick lära känna dig, du var en underbar människa.
Kommer ihåg att du kunde göra en glad, din humor var otroligt underbar och du var en människa som verkligen brydde dig om andra. Det är inte rättvist att en sådan människa som du skulle tas ifrån oss alldeles för tidigt. Saknaden är större än orden kan beskriva, kom tillbaka till oss fina du.
Kommer ihåg att du kunde göra en glad, din humor var otroligt underbar och du var en människa som verkligen brydde dig om andra. Det är inte rättvist att en sådan människa som du skulle tas ifrån oss alldeles för tidigt. Saknaden är större än orden kan beskriva, kom tillbaka till oss fina du.
onsdag 7 november 2012
Never felt this free
Förr när jag förlorade en vän, vare sig det var en nära vän eller någon jag bara kände ytligt, så var det hemskt. Jag hade inte så många vänner så alla betydde mycket för mig på ett eller annat sätt. Jag vet att jag kanske tog vissa internet vänner lite seriösare än man kanske borde, men det var sådana människor jag verkligen kunde prata med. Som verkligen gick att diskutera med och föra djupa samtal med. När någon av dessa försvann så blev det en tomhet inom mig, jag hade en mindre att prata med och om det var någon jag pratat länge med var det jobbigare.
Nu för tiden har jag i princip inga vänner alls, i alla fall inte där jag bor. Jag har fortfarande kontakt med någon barndomsvän via nätet, men vi träffas nästan aldrig vilket jag tycker är synd. För även att det var flera år sedan vi umgicks riktigt mycket och vi nu har två separata liv med andra personer i. Så betyder hon enormt mycket för mig och bara att en sådan människa finns kvar i mitt liv ger mig hopp. Det finns dom som stannar länge, som kommer tillbaka även att man varit på sned och inte pratat på något år eller två. Dessa vänner är värda guld och diamanter för mig.
Sedan finns det dessa ytliga vänner som man knappt känner, men som ändå betyder lite. När jag nu för tiden förlorar en sådan är det inte lika hemskt, det är nästan så att jag accepterar det lite lättare. Att eftersom personen inte kom mig närmare, så är det lättare att ersätta eller lättare att hitta bättre. Så nu känns det lite lättare att släppa taget av dom som inte är här för att stanna, eller för att dom inte är som jag först trodde.
Detta får mig att känna mig mer fri. Mer fri att hitta dom vänner som verkligen är värda min tid och som verkligen är för att stanna och som är äkta.
Nu för tiden har jag i princip inga vänner alls, i alla fall inte där jag bor. Jag har fortfarande kontakt med någon barndomsvän via nätet, men vi träffas nästan aldrig vilket jag tycker är synd. För även att det var flera år sedan vi umgicks riktigt mycket och vi nu har två separata liv med andra personer i. Så betyder hon enormt mycket för mig och bara att en sådan människa finns kvar i mitt liv ger mig hopp. Det finns dom som stannar länge, som kommer tillbaka även att man varit på sned och inte pratat på något år eller två. Dessa vänner är värda guld och diamanter för mig.
Sedan finns det dessa ytliga vänner som man knappt känner, men som ändå betyder lite. När jag nu för tiden förlorar en sådan är det inte lika hemskt, det är nästan så att jag accepterar det lite lättare. Att eftersom personen inte kom mig närmare, så är det lättare att ersätta eller lättare att hitta bättre. Så nu känns det lite lättare att släppa taget av dom som inte är här för att stanna, eller för att dom inte är som jag först trodde.
Detta får mig att känna mig mer fri. Mer fri att hitta dom vänner som verkligen är värda min tid och som verkligen är för att stanna och som är äkta.
måndag 5 november 2012
Jag gömmer mig bakom skyddsmuren
När det kommer till vänner så gäller det att finna äkta vara. Fast att hitta dessa små guldkorn bland alla sandkorn är inte det lättaste. Jag har många gånger fått en kniv i ryggen, blivit lurad och lämnad ensam. Jag har många gånger stått där med tårar och önskat att jag insett tidigare, sett att det inte var äkta.
När man sedan ännu en gång råkar ut för samma sak, blir knivhuggen i ryggen för att sedan få ännu ett ärr. Börjar man undra om man vågar igen, om man verkligen ska våga släppa någon ny in på livet. Att hoppas att denna gången blir bättre, att våga lita på personen så pass att man släpper in den. In i hjärtat, bland allt det som är dyrbarast.
När man blivit sviken så många gånger som jag har blivit, har man inte bara många ärr efter svek. Man har svårt att våga lita på andra. Även om jag släpper någon så pass nära inpå att personen nästan når det vackra, så är jag alltid rädd att det ska gå fel. Jag håller alltid mina händer uppe, redo att försvara eller ta emot när jag faller.
Jag släpper personen inpå, men inte för nära. Jag håller mitt avstånd och synar varenda liten rörelse för att se om jag ska bli anfallen, så jag hinner undan. Allt en person skriver till mig, allt den visar analyserar jag så mycket att jag ibland missar att verkligen lära känna personen, verkligen ger personen en chans.
Nu är det ett tag sedan jag gjorde så, men efter vad som hänt så är jag återigen tillbaka där. Bakom min skyddsmur, bakom allt som får mig att känna mig säker men som stänger ute alla andra. Jag är trött på att leva på det sättet, men när man aldrig kan vara säker på något så finns det inget val. När man har känt personer i flera år och vet att dom när som helst kan vända en ryggen, så orkar man till sluta inte. Man ger upp och sätter sig bakom sin vägg, skyddar sig och låter allt vara som det är. Väljer hellre att vara ensam, än att behöva skydda mig konstant.
När man sedan ännu en gång råkar ut för samma sak, blir knivhuggen i ryggen för att sedan få ännu ett ärr. Börjar man undra om man vågar igen, om man verkligen ska våga släppa någon ny in på livet. Att hoppas att denna gången blir bättre, att våga lita på personen så pass att man släpper in den. In i hjärtat, bland allt det som är dyrbarast.
När man blivit sviken så många gånger som jag har blivit, har man inte bara många ärr efter svek. Man har svårt att våga lita på andra. Även om jag släpper någon så pass nära inpå att personen nästan når det vackra, så är jag alltid rädd att det ska gå fel. Jag håller alltid mina händer uppe, redo att försvara eller ta emot när jag faller.
Jag släpper personen inpå, men inte för nära. Jag håller mitt avstånd och synar varenda liten rörelse för att se om jag ska bli anfallen, så jag hinner undan. Allt en person skriver till mig, allt den visar analyserar jag så mycket att jag ibland missar att verkligen lära känna personen, verkligen ger personen en chans.
Nu är det ett tag sedan jag gjorde så, men efter vad som hänt så är jag återigen tillbaka där. Bakom min skyddsmur, bakom allt som får mig att känna mig säker men som stänger ute alla andra. Jag är trött på att leva på det sättet, men när man aldrig kan vara säker på något så finns det inget val. När man har känt personer i flera år och vet att dom när som helst kan vända en ryggen, så orkar man till sluta inte. Man ger upp och sätter sig bakom sin vägg, skyddar sig och låter allt vara som det är. Väljer hellre att vara ensam, än att behöva skydda mig konstant.
söndag 4 november 2012
Att lyssna på rykten..
Ibland förstår jag inte vissa människor, dom som väljer att hellre tro på rykten. Än en människa dom känt i flera år. Sådana människor avskyr jag, dom får mig att inse att det är absolut inte riktiga vänner. Jag har varit med om detta många gånger, så sent som idag.
När en människa man trodde var vettig, som man trodde var annorlunda. Visar sig vända blad på en sekund, när personen hellre lyssnar på någon som hen uppenbarligen inte har känt lika länge. Som dessutom jag själv har umgåtts med och sedan kommit underfull med att personen inte går att lita på alls. Brutit alls kontakt och fått personen emot mig, fått mig att ogilla mig och alltså sprida ännu fler rykten om mig.
Nog visste jag att det fanns idioter i min gamla stad, att det finns personer där som absolut inte är värd min tid eller uppmärksamhet. Fast att denna människan skulle bli en av dom kunde jag aldrig tro. Jag trodde denna människan var bättre, bättre än alla andra och som absolut inte lyssnade på rykten utan bildade sin egen uppfattning. Men ack så fel man kan ha.
Ena stunden ser man personens ansikte, allt vackert med den. Andra stunden har men rygg vänd emot sig, ser personen gå sin vän, hand i hand med alla dom andra som valt rykten istället för öga mot öga. Jag tycker det är synd.
För jag vet själv hur personen jag förr umgicks med beter sig, hur hen gör mot andra. Behandlar dom som skit, utnyttjar och leker med dom. Jag vet för har varit i samma sits. Jag vet att jag själv sett gott hos den människan, men jag ångrar innerligt varenda liten sekund med personen. Personen gjorde mig illa, förstörde mig på ett sätt som jag aldrig förlåter, aldrig glömmer.
Att se hen förstöra en person jag sett bli stor, formas till personen som idag vände mig ryggen. Får mig att blir förbannad, får mig att undra om det finns fler jag trodde var mina vänner, som egentligen är mina fiender. Får mig att tveka att våga lita på folk igen, för jag vet hur det känns att förlora dom man litar på. Det får en att falla fritt.
Om nu denna personen jag skriver om läser detta, så erkänner jag att jag känner sorg för att ha förlorat dig. Fast jag känner ännu mer sorg över att du vägrar lyssna på mig, som redan varit där du är. Och sorg över att du tror på hen, låter den personen förstöra dig. För jag kommer inte finnas där när du inser ditt misstag, du har redan sumpat den chansen. Även om du nu sitter och skrattar åt mig, säger att jag har förlorat diskussionen eftersom jag blockade er, så fine för mig. Ni kan gå och låtsas att ni vunnit, för jag lyckades i alla fall lägga er två bakom mig.
När en människa man trodde var vettig, som man trodde var annorlunda. Visar sig vända blad på en sekund, när personen hellre lyssnar på någon som hen uppenbarligen inte har känt lika länge. Som dessutom jag själv har umgåtts med och sedan kommit underfull med att personen inte går att lita på alls. Brutit alls kontakt och fått personen emot mig, fått mig att ogilla mig och alltså sprida ännu fler rykten om mig.
Nog visste jag att det fanns idioter i min gamla stad, att det finns personer där som absolut inte är värd min tid eller uppmärksamhet. Fast att denna människan skulle bli en av dom kunde jag aldrig tro. Jag trodde denna människan var bättre, bättre än alla andra och som absolut inte lyssnade på rykten utan bildade sin egen uppfattning. Men ack så fel man kan ha.
Ena stunden ser man personens ansikte, allt vackert med den. Andra stunden har men rygg vänd emot sig, ser personen gå sin vän, hand i hand med alla dom andra som valt rykten istället för öga mot öga. Jag tycker det är synd.
För jag vet själv hur personen jag förr umgicks med beter sig, hur hen gör mot andra. Behandlar dom som skit, utnyttjar och leker med dom. Jag vet för har varit i samma sits. Jag vet att jag själv sett gott hos den människan, men jag ångrar innerligt varenda liten sekund med personen. Personen gjorde mig illa, förstörde mig på ett sätt som jag aldrig förlåter, aldrig glömmer.
Att se hen förstöra en person jag sett bli stor, formas till personen som idag vände mig ryggen. Får mig att blir förbannad, får mig att undra om det finns fler jag trodde var mina vänner, som egentligen är mina fiender. Får mig att tveka att våga lita på folk igen, för jag vet hur det känns att förlora dom man litar på. Det får en att falla fritt.
Om nu denna personen jag skriver om läser detta, så erkänner jag att jag känner sorg för att ha förlorat dig. Fast jag känner ännu mer sorg över att du vägrar lyssna på mig, som redan varit där du är. Och sorg över att du tror på hen, låter den personen förstöra dig. För jag kommer inte finnas där när du inser ditt misstag, du har redan sumpat den chansen. Även om du nu sitter och skrattar åt mig, säger att jag har förlorat diskussionen eftersom jag blockade er, så fine för mig. Ni kan gå och låtsas att ni vunnit, för jag lyckades i alla fall lägga er två bakom mig.
lördag 13 oktober 2012
Så det så!
Ni som har svarat på inlägget jag skrev om det där med vänner och sagt att ni är mina vänner och så vidare. Klart att ni är mina vänner, det har jag inte sagt något om. Däremot så stod det om vänner här i Eksjö, det var det jag menade.
Dessutom har några nämnt det här om att jag ska hålla kontakten, jag försöker så gått det går men jag har en familj som faktiskt går före allt. Dessutom är det många gånger jag har försökt med allt för att hålla kontakten och den andra personen har inte lagt ner någon energi alls. Så det kan faktiskt inte vara så att bara jag försöker hålla kontakten uppe. För jag gör så gott jag kan, men jag kan faktiskt inte hålla upp en hel vänskap själv.
Så ni som har sagt att jag har vänner, så kan jag säga att jag har många vänner, men nu pratade jag om att ha vänner här i Eksjö. Som jag kan träffa när man har lite extra tid över, kanske bara gå ut på en promenad med eller något sådant. Inte dom som jag redan har, men som jag nästan aldrig träffar för att det inte riktigt finns tid och man måste planera mer.
Dessutom har några nämnt det här om att jag ska hålla kontakten, jag försöker så gått det går men jag har en familj som faktiskt går före allt. Dessutom är det många gånger jag har försökt med allt för att hålla kontakten och den andra personen har inte lagt ner någon energi alls. Så det kan faktiskt inte vara så att bara jag försöker hålla kontakten uppe. För jag gör så gott jag kan, men jag kan faktiskt inte hålla upp en hel vänskap själv.
Så ni som har sagt att jag har vänner, så kan jag säga att jag har många vänner, men nu pratade jag om att ha vänner här i Eksjö. Som jag kan träffa när man har lite extra tid över, kanske bara gå ut på en promenad med eller något sådant. Inte dom som jag redan har, men som jag nästan aldrig träffar för att det inte riktigt finns tid och man måste planera mer.
fredag 12 oktober 2012
Det där med vänner
Förr hade jag oftast någon att umgås med. Även om vi inte hittade på vettiga saker så hade jag folk jag kunde träffa, gå ut på promenad med, prata med eller bara sitta och vara tyst med. Sedan jag flyttade till Eksjö så har dom flesta försvunnit och jag har inte hittat nya. Två år och inga nya kontakter. Förutom dom jag fått igenom min fästman.
Nu när jag har lilla Zoe finns det inte så mycket tid att träffa någon på samma sätt som förut. Men när hon blir lite större, när jag verkligen kan lämna henne hemma med pappa för hon har sina rutiner och hon kan röra på sig lite mer själv. Då lär jag ha tid för vänner, men det känns som jag borde försöka hitta kontakter redan nu. Men hur bär man sig åt nu när man har ett mer vuxet liv. Hur får man kontakter då om man varken går i skola eller jobbar?
Ibland känner jag mig så ensam. Hade velat ha någon att gå på stan med, ta en fika eller bara en promenad. Det är ju sådana saker jag kan göra och ändå ha Zoe med mig. Bara få hitta på små saker utanför hemmet och utan min fästman (förstå mig inte fel, jag älskar att umgås med honom), jag behöver lite egentid förutom här hemma. Jag behöver vänner för att jag ska känna att det inte blir samma tråkiga mönster hela tiden.
Dock har jag ingen aning om hur det ska gå till. Hur jag ska finna vänner som bor nära mig, helst i samma stad som man verkligen kan lära känna. När jag knappt har tid att lära känna någon utanför dessa fyra väggar. Har testat att skriva till människor i både min ålder, yngre och äldre på olika sidor, ytterst få svarar. Men konversationerna tar snabbt slut och då har jag bara gjort listan kortare över folk som kanske kan vara en möjligt vän.
Ibland känns det verkligen hopplöst, det känns som att jag kommer få ha mitt lilla liv innanför dessa väggar- Kanske lär jag känna någon när jag börjar studera nästa höst, fast jag lär antagligen tappa kontakten en stund efter jag slutat. Sedan på nästa utbildning blir det samma sak. Och när jag väl börjar jobba lär jag ju lära känna kollegor, men antagligen bara på jobbet. Så det känns som mitt liv lär bli rätt ensamt (förutom familjen som jag älskar sällskapet av).
Nu när jag har lilla Zoe finns det inte så mycket tid att träffa någon på samma sätt som förut. Men när hon blir lite större, när jag verkligen kan lämna henne hemma med pappa för hon har sina rutiner och hon kan röra på sig lite mer själv. Då lär jag ha tid för vänner, men det känns som jag borde försöka hitta kontakter redan nu. Men hur bär man sig åt nu när man har ett mer vuxet liv. Hur får man kontakter då om man varken går i skola eller jobbar?
Ibland känner jag mig så ensam. Hade velat ha någon att gå på stan med, ta en fika eller bara en promenad. Det är ju sådana saker jag kan göra och ändå ha Zoe med mig. Bara få hitta på små saker utanför hemmet och utan min fästman (förstå mig inte fel, jag älskar att umgås med honom), jag behöver lite egentid förutom här hemma. Jag behöver vänner för att jag ska känna att det inte blir samma tråkiga mönster hela tiden.
Dock har jag ingen aning om hur det ska gå till. Hur jag ska finna vänner som bor nära mig, helst i samma stad som man verkligen kan lära känna. När jag knappt har tid att lära känna någon utanför dessa fyra väggar. Har testat att skriva till människor i både min ålder, yngre och äldre på olika sidor, ytterst få svarar. Men konversationerna tar snabbt slut och då har jag bara gjort listan kortare över folk som kanske kan vara en möjligt vän.
Ibland känns det verkligen hopplöst, det känns som att jag kommer få ha mitt lilla liv innanför dessa väggar- Kanske lär jag känna någon när jag börjar studera nästa höst, fast jag lär antagligen tappa kontakten en stund efter jag slutat. Sedan på nästa utbildning blir det samma sak. Och när jag väl börjar jobba lär jag ju lära känna kollegor, men antagligen bara på jobbet. Så det känns som mitt liv lär bli rätt ensamt (förutom familjen som jag älskar sällskapet av).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)