Det finns saker jag avskyr med mig själv, som alla andra. När jag i för första gången fick höra att jag hade ADD så kände jag nästan att det kan inte stämma. Fast när jag efter ett tag funderade över det hela så föll allting på plats. Allt som hade varit jobbigt för mig under min uppväxt, allt jag hade haft svårt med i skolan. Allting fick en förklaring och jag kunde inte känna mig mer lättat än så.
Fast sedan var det hela att lära sig leva med det, att leva med en diagnos. Jag hade hela mitt liv levt med det utan att veta om det och då var det ingenting jag kunde göra åt saker och ting, för jag visste inte hur. Innan var det ingenting jag behövde ta itu med. Nu var det helt plötsligt så att jag kunde ändra på saker och ting, jag kunde få mitt liv att fungera bättre. Fast jag var tvungen att kämpa, börja om från ruta ett.
Vissa dagar hatar jag min sjukdom, hatar allt med den som gör att jag är den jag är. Dom dagarna är när jag känner att min ADD bara ställer till med problem och är i vägen. Dessa dagar känner jag att jag skulle vilja ha en bättre medicin än concerta, som tar bort det jobbiga ännu mer. Fast jag vet att det inte går. Så jag får bara hålla fast vid verkligheten och kämpa mig igenom det jobbiga, lära mig att lyckas bättre nästa gång.
Min ADD gör många saker jobbiga, gör att det finns många saker med mig själv som jag hatar till och från. Även att jag har lärt mig att acceptera det bättre och att leva med det. Ibland älskar jag saker som har med min sjukdom att göra, vissa drag från min ADD älskar jag varje dag. Men jag kan inget annat säga än att det är äckligt jobbigt att leva med en diagnos som detta.
Att jag sedan vissa dagar även känner mig som en dålig mamma till Zoe eftersom hon kommer få leva med mig och min sjukdom hela sitt liv. Just nu lider hon inte speciellt mycket, men jag vet och är orolig över hur det blir när hon börjar dagis och skola sedan. Allt jag måste hålla reda på att hon ska ha med sig, hålla koll på att hon gör läxor, att lappar kommer tillbaka till skolan. Det får mig att känna mig panikslagen, jag är så rädd att hon ska behöva lida för att jag glömmer saker lätt. För att jag har svårt med saker för att jag har ADD.
Såklart har jag min älskade fästman som kan hjälpa mig med att hålla koll på saker, påminna mig om det är något. Men bara tanken på att någon behöver göra det är ledsam. Jag får ofta höra att jag är en bra mamma, att jag söker jätte bra och ger henne mycket kärlek och närhet. Klart jag gör det eftersom hon är det bästa som hänt mig, jag vill att hon ska vara så lycklig som det bara går. Fast jag känner ändå ibland att jag är hemsk som utsätter henne för den jag är, allt det jobbiga med mig.
När hon sedan blir större och jag måste förklara allting vet jag inte hur jag ska göra det. Förklara att mamma har en sjukdom som gör att hon har svårt för vissa saker och att mamma dessutom har ångest som gör att hon ibland mår dåligt utan anledning. Hon kommer ju se mig när jag får mina ångestattacker och hon kommer ju undra vad som är fel, om det är hennes fel. Och jag är så satans rädd för allt detta, så jag njuter till fullo nu när hon är liten och ingenting märker. Så får vi se hur det går sedan, hur jag löser det framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar