lördag 6 juli 2013

Du som hade allt att säga säger ingenting..

Ibland förstår jag inte varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Varför ska jag egentligen bry mig om folk skriver till mig på Facebook eller inte, eller om en person från förr inte svarar på mina sms? Hur kan detta vara så viktigt, hur kan det ha gått så långt att vad som händer eller inte händer på våra internet sidor plötsligt är något av det viktigaste som finns. Förr var det mer om människor i ens närhet, som man träffade varje dag eller minst en gång i veckan som var det viktiga, det sociala livet utanför väggarna man lever, utanför trygghetens lilla källa. Nu handlar det mesta om internet, reklamer tar upp det varje dag, man hör det i skolan och till och med av lärarna.

Jag har alltid haft det lättare att få vänner via nätet än i det verkliga livet. Fast inget av det fungerar längre, jag känner mig osynlig på internet också. Jag skrev igår på min Facebook att jag funderar på att ta bort allt mitt från internet, till och med bloggen och på 14 timmar fick jag inte en enda kommentar, vilket får mig att inse att inte en jävel bryr sig om det. Det är då man börjar känna hur lite vänner man har, hur ensam man egentligen är. Det kvittar om jag anstränger mig eller inte, det kvittar om jag verkligen tänker efter vad jag ska ha på mig när jag går utanför dörren och beger mig skolan eller vart som helst. Jag känner mig ändå lika jävla osynlig och känner mig som flickan ingen vill lära känna. Jag vågar inte ta första steget, så enkelt är det och har alltid varit. Hur mycket jag än försöker så känns det omöjligt, ingen annan försöker pratar med mig heller. Så jag går till skolan, gör det jag ska och sedan åker hem. Jag kämpar på för betygen.

Fast det är svårt när det känns som man bara är en skugga som glider omkring, man känner sig som personen dom ser och kanske hälsar på, men som ingen vill prata med. Dom kanske inte vet vad dom ska säga, men hade dom bara sagt hej och kanske frågat hur det är eller något så kanske det hade varit lättare för mig. Dom vet kanske inte att jag har det svårt, men dom borde ju ha märkt att jag är den tysta och blyga tjejen vi det här laget. Jag kanske innerst inne vet varför jag bryr mig så mycket om vad folk tänker och tycker, jag kanske gör allt för att jag vill synas mer. Men hur många gånger ska jag orka innan jag ger upp? Ska jag ta till metoden jag alltid haft i skolan? Jag kanske bara ska acceptera att jag är ensam och bara låta det vara och vara mig själv och försöka att inte bry mig om vad alla andra tänker och tycker om mig. Men det är inte lätt!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar