Fick nyss en kommentar som inte kändes så trevlig, från en anonym person så självklart kan dom inte stå för vad dom skriver. Raderar bara sådan skit, men hur som helst skrev i alla fall personen att jag skulle sluta att diagnostisera mig själv, angående detta med social fobi.
Kan bara säga, även om du som skrev det läser eller inte, att det var inte jag som från början påpekade att jag verkade ha social fobi. När jag bodde hemma hos mina föräldrar påpekade dom att jag var väldigt blyg och undvek att gå ut bland människor. Nu när jag bor med min fästman hade han märkt ungefär samma saker, fast ännu värre eftersom det till och från är sämre än vad det var innan. Så vi sökte gemensamt på nätet, läste och han kom fram till att det lät rimligt att jag skulle ha det.
Läst om det mycket och det jag läst är skrämmande likt hur jag lever mitt liv, jag ska ta upp detta med min psykolog och be om att få utredas om det. Jag är nästan säker på att jag har social fobi, folk i min närhet håller med mig och tycker att jag borde få hjälp med det.
Så jag skriver inte om det för att få uppmärksamhet eller något, jag vill inte ha en massa diagnoser för att folk ska tycka synd om mig eller att jag ska verka cool. Det är sjukt jobbigt att leva så som jag gör, att inte våga gå ut för att jag kan råka träffa någon jag bara känner ytligt eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig, eller att det ska vara mycket folk ute så att jag måste ta omvägar för att inte hamna mitt ibland dom. Jag vill inte ha social fobi om du nu tror det, utan jag vill kunna leva ett normalt liv och kunna gå vart jag vill utan att vara rädd och få panik.
Jag har inte valt att ha det såhär, utan det har blivit så. Nästa gång du skriver något du inte har en aning om, borde du nog tänka dig lite för. Bara för jag inte har på papper att jag har social fobi, betyder det inte att jag inte lider och har det sjukt jobbigt. Skulle jag kunna ta bort det, hade jag absolut gjort det!
Hej!
SvaraRaderaÄr mamma till en 17-årig tjej som i nästa vecka ska påbörja sin utredning med misstänkt diagnos ADD. Läser din blogg med stort intresse då jag känner igen en hel del. Dock är hennes största problem den sociala fobin. Hon kan inte gå och handla själv, besöka tandläkaren, frisören mm utan att jag måste vara med. Känner sig obekväm med andra människor och måste verkligen lära känna någon bra för att ens våga ha ögonkontakt med dom. Detta är något jag verkligen kommer att se till att hon måste få hjälp med! Det påverkar hela hennes liv. Man får ju inte några kompisar heller om man inte vågar prata med folk. Har full förståelse för att det är jobbigt för dig. Lever själv med en stor ångest för hur det ska gå för min dotter om ett par år när hon gått ut gymnasiet och hon kanske inte vill plugga vidare. Hon kommer aldrig våga söka ett jobb! Hoppas att det blir bra för dig och jag fortsätter att läsa här :-)
Carita