Häromdagen satt jag ute i solen när dottern lekte, jag läste en tidning och njöt av livet och att våren är på väg. Efter ett tag ville dottern springa iväg till sandlåda själv, som vi ser ifrån oss, så jag satt kvar i stolen och höll koll på henne men hon var där själv. Det är då man inser att dottern börjar bli stor och man inte behöver vakta lika mycket, det känns bra men samtidigt går tiden för fort.
Man känner verkligen en frihet när ens barn börjar bli mer självständiga, men samtidigt känner jag lite smått ångest eftersom det betyder att jag behövs mindre och mindre. Älskar verkligen att finnas där för min dotter och att kunna hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med. Jag vet att det med tiden ändras och blir annorlunda, kan inte säga att jag riktigt hänger med eftersom det går så fort, men det är bara hålla i och följa med på resan.
Är i alla fall otroligt stolt över min älskade dotter och det är en välsignelse att få se henne växa, utvecklas och bli en självständig individ. Att få vara med och guida henne längs denna väg är något jag verkligen tycker om.
jag har själv ingen erfarenhet av att vara förälder, men jag tänker på hur mycket jag har behövt mina föräldrar, och behöver än idag. Jag tänker att din dotter fortfarande behöver dig lika mycket, men kanske på ett annorlunda sätt bara. :) Hon kommer att behöva dig lika mycket lång tid framöver, men inte just med de praktiska sakerna som att äta och klä på sig, utan som stöd i livet helt enkelt. Och det är minst lika viktigt :)
SvaraRaderaSå fint du skriver!
SvaraRaderaJag håller med! Jag fostrar o vägleder mina barn på ett bra sätt och jag älskar att se hur de utvecklas. Jag tycker jag gör ett "bra jobb" med dom. Men jag är själv väldigt mycket "barn" till mina föräldrar. De "tar hand" om mig än idag, mest med praktiska saker. Men de rådfrågar mig mer och mer mindre tiden, vilket visar på att jag är klok/smart i alla fall. ;-)