Em, du sätter ord på det jag inte kan.

Em har skrivit ett fantastiskt inlägg och hennes ångest och monster. Det ända jag kunde tänka när jag läser var att "Em, du sätter ord på det jag inte kan", för det var så klockrent med hur jag känner.

Fast jag har svårt att förklara, det känns som att om jag ens skulle försöka så skulle alla hinna bli yra i huvudet och förvirrade innan dom ens har läst färdigt. Så jag får skicka er till hennes sida, för det är precis så jag känner och allt det där när min ångest kryper sig på. Det är den värsta känslan i hela universum, det är bara ren och skär panikångest. Det känns som att all luft i hela världen har tagit slut och det finns bara kvar det som är i mina lungor. Det känns som jag ska dö direkt på plats, kvävas.

Det finns egentligen inte ord som beskriver känslan, det går bara att uppleva det. Skräcken som fyller hela kroppen. Det hugger till i bröstet och gör så förbannat ont. Det är som att allt fryser till is och man är så rädd att det ska bli minsta lilla spricka, så att allt bara går sönder till tusen miljoner miljarder så bitar. Att det inte kommer finnas tillräckligt mycket kvar av mig när det tar slut, att det bara är så små bitar att en vind kan blåsa bort mig.

När detta kommer brukar jag oftast be min fästman hålla om mig, så att jag kan känna mig trygg. Skulle jag då falla djupare än jag brukar kan han ta emot mig. Hjälper trots allt inte detta har jag min medicin, fast jag vill helst inte ta den. För jag blir så trött och då känns det som att jag ändå inte orkar något, då orkar jag inte knappt att göra saker som jag vanligtvis mår bättre av.

Så när dom hemskaste dagarna är här, känns det som att jag inte orkar något alls. Fast såklart så lyser min dotter upp varje sekund av mitt liv, så jag orkar allt för henne. Även att jag har en jobbig dag, så gör jag det bästa av den för hennes skull.