Du som hade allt att säga säger ingenting..

Ibland förstår jag inte varför jag bryr mig så mycket om vad andra tycker om mig. Varför ska jag egentligen bry mig om folk skriver till mig på Facebook eller inte, eller om en person från förr inte svarar på mina sms? Hur kan detta vara så viktigt, hur kan det ha gått så långt att vad som händer eller inte händer på våra internet sidor plötsligt är något av det viktigaste som finns. Förr var det mer om människor i ens närhet, som man träffade varje dag eller minst en gång i veckan som var det viktiga, det sociala livet utanför väggarna man lever, utanför trygghetens lilla källa. Nu handlar det mesta om internet, reklamer tar upp det varje dag, man hör det i skolan och till och med av lärarna.

Jag har alltid haft det lättare att få vänner via nätet än i det verkliga livet. Fast inget av det fungerar längre, jag känner mig osynlig på internet också. Jag skrev igår på min Facebook att jag funderar på att ta bort allt mitt från internet, till och med bloggen och på 14 timmar fick jag inte en enda kommentar, vilket får mig att inse att inte en jävel bryr sig om det. Det är då man börjar känna hur lite vänner man har, hur ensam man egentligen är. Det kvittar om jag anstränger mig eller inte, det kvittar om jag verkligen tänker efter vad jag ska ha på mig när jag går utanför dörren och beger mig skolan eller vart som helst. Jag känner mig ändå lika jävla osynlig och känner mig som flickan ingen vill lära känna. Jag vågar inte ta första steget, så enkelt är det och har alltid varit. Hur mycket jag än försöker så känns det omöjligt, ingen annan försöker pratar med mig heller. Så jag går till skolan, gör det jag ska och sedan åker hem. Jag kämpar på för betygen.

Fast det är svårt när det känns som man bara är en skugga som glider omkring, man känner sig som personen dom ser och kanske hälsar på, men som ingen vill prata med. Dom kanske inte vet vad dom ska säga, men hade dom bara sagt hej och kanske frågat hur det är eller något så kanske det hade varit lättare för mig. Dom vet kanske inte att jag har det svårt, men dom borde ju ha märkt att jag är den tysta och blyga tjejen vi det här laget. Jag kanske innerst inne vet varför jag bryr mig så mycket om vad folk tänker och tycker, jag kanske gör allt för att jag vill synas mer. Men hur många gånger ska jag orka innan jag ger upp? Ska jag ta till metoden jag alltid haft i skolan? Jag kanske bara ska acceptera att jag är ensam och bara låta det vara och vara mig själv och försöka att inte bry mig om vad alla andra tänker och tycker om mig. Men det är inte lätt!

Förändras av dig.

Du lockar mig och jag tror du kan förändra mig.

Visa en del av världen som jag aldrig tidigare sett.

Ge mig något som jag inte trodde fanns.

Du skulle nog kunna fylla en bit av min tomhet,

får mig att le som en dåre och skratta mig hes.

Från en grå dag till en dag du fyller av minnen.

Allt runt omkring mig skulle få en helt annan mening,

få en ny klang som ljöd över ängar på sommaren.

När asfalten är varm och mina fötter går nakna,

när höstens löv faller och gatorna är våta av regn,

när allt är vitt av snö eller allt håller på att få nytt liv,

tror jag att jag skulle vilja förändras av dig.

Vara din vän så länge luft finns i mina lungor.

- skrivet av mig

100% av livet.

Ibland när jag tänker på hur mitt liv är emot hur jag skulle vilja att det var så undrar jag varför jag inte gör allt jag skulle vilja och beter mig som jag vill, klär mig som jag vill och skiter i vad alla andra tycker. Jag har bara ett liv och jag blir ju inte direkt yngre, så jag funderar på om man skulle göra det i livet man verkligen vill. Två av sakerna håller jag redan på med och kommer fortsätta med så länga jag kan tänka mig, så det behöver jag inte ändra på. Men det finns så mycket mer, vissa saker är begränsade av pengar, men det finns mycket jag kan göra utan pengar. Men jag gör det inte för att jag inte vågar eller för att jag inte orkar, jag är fast i min säkerhet och jag vill inte slita mig loss. Fast vad har man egentligen att förlora om det skulle vara så att jag släpper loss lite, gör mer som jag vill och skiter fullständigt i allt annat. Varför ska jag behöva bry mig om vad andra tycker om mig eller behöva klä mig på ett visst sätt bara för att folk i mitt förflutna hade problem med det och gjorde så jag mådde dåligt av det. Nu är det en nya tid och jag har börjat om med mitt liv, jag har lagt det andra bakom mig så mycket som det går och försöker starta om på nytt. Så varför gör jag inte det till 100% och ser vart det leder mig, jag är ju redan ändrat så mycket och det kanske redan är hälften, så jag är så sugen på att ta dom andra stegen och nå dit jag känner att jag vill vara. Det kanske ändras på vägen och jag tar en liten annan stig, men det är ju i framtiden och nu vill jag leva som jag känner i just denna sekunden och jag tänker göra det till max!

Studera.

Den 19 Augusti börjar jag att studera igen. Jag ska läsa upp mina gymnasiebetyg, samtidigt som jag ska läsa omvårdnad - psykiatri. Känner att till en början kommer det bli riktigt rörigt med allt, men jag vet att jag måste bli klar med detta och när jag är klar om 1½ år så kommer jag kunna börja jobba och sedan kan jag bestämma mig om jag ska plugga vidare, i så fall blir något mer inom psykiatri.

Till att börja med som jag fått reda på att jag ska läsa är i alla fall:

• Psykologi 1
• Specialpedagogik 1
• Vård och Omsorg 2

När jag fick omvårdnad på gymnasiet i ett år så hann jag faktiskt klart med en kurs och fick godkänt, så den slipper jag i alla fall och får hoppa direkt till kurs 2. Så det känns bra. Sedan tillsammans med dessa så ska jag också läsa två ämnen som jag måste läsa upp mina betyg på, antagligen blir det matte och något mer, eftersom jag har svårt för matte så tyckte dom att jag skulle ta tag i det direkt så jag verkligen blir klar med det.

Så nu letar jag böcker i det jag ska läsa, dom ämnen som inte har med omvården att göra har jag redan liggande i garderoben, om dom nu använder samma. Kommer tyvärr blir dyrt att köpa alla, eftersom jag inte hittar dom begagnat, men det ska vi nog klara. Måste ju ha dom.

Fack & Kategorier

När man ser en människa ute  på stan så börjar man i hjärnan att dela upp personen i kategorier, beroende på hur människan beter sig och ser ut, kan den hamna i två olika fack. Sedan har vi ju vem personen håller i handen eller pussas med så läggs det till ytterligare i ett fack. Alla människor har olika kategorier på sig, man läggs i fack beroende på olika faktorer i ens liv. Men varför existerar detta, är det för att vi lättare ska kunna hitta folk som är lika oss, eller är det för att vi inte riktigt kan låta en människa bara vara en enda sak, sig själv? Måste en människa vara kategorier för att samhället ska fungera, om vi slutade använda allt kategorier, alla fack, skulle allt bara rasa då? Skulle vårat sociala liv får sig en sådan snurr att vi fick börja om från ruta ett? Jag tror knappast det, jag tror allt skulle vara lite bättre. För att blir indelad i ett fack, är samma sak som att få ett rykte efter sig. Det är kanske inte så lätt att bli av med det eller få folk att inte se en människa för kategorierna utan det som finns under allt det. Jag kan erkänna att jag också delar in folk i kategorier när jag ser dom, men det är inte alltid jag gör det. För oftast försöker jag få en annan bild av en människa, än det vi lärt oss att göra. Jag försöker se människan neutralt, låta människan själv ge mig en uppfattning om vad hen har att komma med. Det kanske inte är det lättaste om man är van att dela in alla i fack, men om man försöker någon gång ibland så kan man märka att det öppnar en helt ny dörr.

Can you belive in me, when I can´t?

Folk snackar hela tiden om att man ska vara stolt över den man är och älska sig själv. Men hur ska man göra det när folk hela tiden gör tvärt emot. Jag har som alla andra, haft människor jag sett upp till. Både människor som är kända på ett eller annat sätt, men också människor i min närhet som varit mina vänner. Som har varit sig själva och stått för det och visat andra att man kan älska sig själv hur man än ser ut. Men vad ska jag man tro om hela grejen med att man duger som man är, när man ser personerna man ser upp till ändra sig. Man ser en person som var så stolt över sig själv och verklige sket i vad andra tyckte om henne, börja banta för att alla andra skulle tycka om henne. För att hon skulle duga bättre och passa in. Hur ska man då kunna fortsätta att tro på sig själv och älska sig själv som den man är? När förebilderna man har helt plötsligt gör som alla andra, som ger efter för idealet och inte längre står för att dom är vackra som dom är. Ska jag då verkligen kunna sträcka på mig och säga att jag duger som jag är, att jag är vacker som jag är. Utan en enda människa att se upp till längre?

24/7 and everywhere for you.

Igenom dom åren jag har levt har jag lärt mig att man aldrig vet vilka som verkligen alltid kommer finnas för en när man som mest behöver eller vilka som uppskattar att du bryr dig om dom. Det är många gånger som jag har hört en annan människa säga till mig att jag finns där för dig 24/7 och jag har verkligen trott på det dom sagt, men när jag verkligen behövt dom och det har varit mitt i natten, visar det sig att det är inte speciellt många av dom som sagt detta verkligen håller fast vid det. Jag har många gånger i mitt liv fått klara mig själv, torka tårarna och samla ihop mitt hjärta för att pussla ihop det själv. När sådant här händer om och om igen, får man lära sig att det är svårt att verkligen lita på att någon finns där för dig när det är som mörkast. Men om man är lite försiktigt när man väljer vänner och tar reda på personer som verkligen uppskattar dig när du finns där för personer, även att personen inte ringt och sagt att "hey, jag behöver dig nu" så har du dig en riktigt vän, för när du bevisar att du finns där 24/7, så kommer med stor sannolikhet den personen finnas för dig tillbaka.