lördag 1 november 2014

Gråa dystra dagar..

Idag är en sådan typisk grå och trist höstdag och precis som det är utanför fönstret idag är jag på insidan denna dag. Jag känner tomhet och ångest utan någon direkt anledning. Springer omkring och gör det jag måste göra utan att jag egentligen orkar, vill bara ligga ner i min säng och läsa idag. Är verkligen ingen speciellt bra dag att känna såhär på, för vädret utanför bidrar inte till någon som helst hjälp emot det dystra på min insida.

Att ha min dotter i min famn gör det i alla fall bättre, men när hon är på sitt hemska trotshumör så orkar jag knappt med. Jag vill bara låsa in mig på toaletten eller springa ut i skogen då för dessa jobbiga dagar med en trotsig dotter tar kål på mig. När jag knappt orkar med något annat utan tvingar mig till mig det så ska hon skrika och vara allmänt jävlig. Hon gör allt för att reta upp mig, och hon lyssnar inte på något man säger.

Dessutom är idag en sådan dag jag inte känner någon som helst lust att äta, bara tanken på mat gör att jag mår illa. Men jag måste ställa mig och laga mat när krafterna inte räcker till, när jag känner att jag bara vill falla ihop framför spisen för att det är så extremt ansträngande att stå där. Eftersom jag ändå inte vill äta eftersom det kommer kännas som att maten bara växer och växer i min mun så är det inte direkt roligt att stå och laga mat heller. Ibland är det tur att jag har något som drar mig ur sängen och tvingar mig att göra saker, men vissa dagar vill jag bara få vara utan att behöva anstränga mig speciellt mycket.

Jag vill ta mina lugnande tabletter och ligga i en dimma med serier eller en bok, kanske sova lite mitt på dagen för att hoppas att det blir lite bättre. Är i alla fall glad över att dessa dagar oftast inträffar när jag är ledig ifrån skolan eller inte har några viktiga möten, för annars hade jag nog inte klarat av det speciellt länge. Som förr när jag hade skola varje dag, det fanns ingen chans att jag orkade med det. Däremot vet jag att jag skulle klara av att jobba där jag hade praktik, för det fick upp mitt humör extremt och dessa dagar existerade inte alls under de få veckorna jag var där. När man av olika anledningar inte får jobba med det man vill trots massor av beröm och folk runt omkring mig säger att jag passar precis där jag är, då åker man också ner i en dyster period.

Problemet med mig är ju att jag tror alltid att det är mig det är fel på när sådana saker händer, visst på ett sätt kanske det var mitt fel eftersom jag inte tog eget initiativ eller i alla fall att min handledare aldrig verkade märka att jag gjorde det. För när hon lämnade mig att stå och glo som en idiot gick jag till andra och frågade om jag kunde hjälpa till eller andra saker. Då tog jag initiativ och hon missade det och därför påstod att jag ej gjorde det. När detta händer och man varit mobbad i så många år kickar det gamla tankemönstret in.. Jag är värdelös, kan ingenting, är ingen bra människa, är ingen bra skötare, kommer aldrig klara av att jobba, värdelös värdelös värdelös.. Även att jag innerst inne egentligen vet att det ej är sant så är det svårt att bara kasta ifrån sig dessa tankar.

När detta hände så var det som ett stort nederlag för mig, med tanke på hur bra jag tyckte det gått och hur positiva alla andra var emot mig. Det gjorde ont lågt inuti mig och det tog en halv dag innan jag slutade gråta och var normal. Det kändes nästan som en hård jävla käftsmäll..

1 kommentar:

  1. Jag känner mycket igen mig i det du skriver.det där med att ta lugnande och lägga sig och lite försvinna bort... Jag har nästan börjat acceptera att jag kanske aldrig kommer att kunna jobba heltid, eftersom jag titt som tätt får sådana här dagar, ibland många dagar i sträck. Visst kan man bli bättre, men vi är alla olika och vissa personer behöver mer egentid, mer vila och återhämtning, både fysiskt och psykisk, än andra.

    Allt väl!
    Ejie

    SvaraRadera