Linda Skugge är en krönikör och författare som jag sedan jag var tolv år har beundrat väldigt mycket. Hennes sätt att skriva fångande och tänkvärda texter med ett språk som var som en käftsmäll fick mig att från första raderna jag läste av henne, vilja bli lika bra som henne. Under högstadiet producerade jag många texter både hemma och i skolan som var mycket lika hennes, som mina lärare gav mig mycket beröm för. Tyvärr så försvann den glöden att skriva någonstans på vägen och alla tankar stannade istället i mitt huvud eller kom ut i samtal med vänner
Jag gör allt för att hitta tillbaka till mitt älskade skrivande eftersom att jag vet att det är då jag mår bäst, det är då jag har lättast att förklara mig själv och allt inuti mig. Har märkt att det sakta kommer tillbaka men det gäller att hålla fast vid det utan att det blir tvångsmässigt. Jag vill skriva för att jag älskar det, inte för att jag måste. Fast det är inte alltid det finns tid att skriva när orden flödar och jag kommer på jätte bra saker att skriva om. Även att jag skriver ner det på ett papper för att skriva senare så blir det inte bra om jag tvingar mig när tiden finns.
Det viktigaste är att jag i alla fall fortsätter, att jag inte ger upp helt bara för att det går trögt vissa dagar. För jag vet från tidigare erfarenheter hur jag mår när jag inte skriver alls. När jag får mitt skrivande att flöda och det kommer ut naturligt så blir det som bäst, men sedan gäller det även för mig att ibland försöka att tvinga ur det lite för att komma igång. Är jag inte så hård emot mig själv utan bara skriver vad jag verkligen tänker och känner så vet jag att i alla fall någon uppskattar det. Att det för mig är perfekt är trots allt inte det viktigaste utan att det kommer ut något som kanske kan beröra någon eller lysa upp någons dag är det som i slutänden betyder mest.
Att mina texter påverkar någon som läser den är vad jag alltid velat lyckas med. När jag skrev i skolan var det klasskamrater eller lärare som blev berörda och då kom inte mina texter ut på det sättet som de jag skriver på min blogg gör. Fast med tanke på att jag inte får så många kommentarer undrar jag ibland om det är någon alls som läser min blogg. Jag skriver inte ofta det vet jag, men när jag väl skriver så brukar det bli ett antal texter på samma dag.
Under en tid så skrev jag texter i massor och la dom på kö efter varandra så det kom under dagar som jag kanske inte hade lika mycket inspiration och om jag en dag producerar massor med texter för att min inspiration flödar så lägger jag ut det på olika dagar eftersom att det inte ska bli allt på en och samma dag och tomt på andra. Det kanske gör min blogg lite roligare att läsa och det känns lite grann som att jag producerar oftare och inte bara massor i perioder.
För att återgå till min förebild så har hon under de senaste åren förändrats men jag har fortfarande alla gamla böcker som jag älskade kvar i min bokhylla och alla texter jag läst via internet ligger sparade på hårddisken för att jag ska kunna läsa och drömma tillbaka, eller hitta ny inspiration. Hon kommer alltid vara stor för mig och hennes texter kommer alltid att beröra mig på ett eller annat sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar