Denna kväll sitter jag och lyssnar på Fronda som när jag var yngre. Tankarna far runt och känslor från förr far omkring i min kropp. Jag minns hur mitt liv var ett helvete och det enda som hjälpte var att skada mig själv för att ångesten var så jävla jobbig. Ibland känner jag att jag kommer tillbaka till ett känslomässigt plan som liknar det jag var i förr, då måste jag lyssna på musik från förr. Jag måste känna hur ont det gör, jag vill som förr gå runt i mörkret på gator jag knappt känner till och bara lyssna på musik. Gå och gå tills jag känner att jag inte orkar mer, för det brukade funka. Men jag inte bara kliva ut genom dörren på höstkvällar längre när ångesten knackar på min hud, även fast att jag vet att det skulle vara så bra för mig.
Jag skulle absolut inte vilja byta ut det liv jag har nu med världen finaste dotter och familj, men på ett sätt var det lättare förut när jag kunde gå som jag ville och bara försvinna in i mig egen värld med hörlurarna i öronen och ligga och blunda eller titta upp i taket. För det var min medicin förut, tillsammans med mina promenader om kvällarna. Jag mådde verkligen bra av det och jag fick ett helt annat lugn i mig av att gå ut och gå en eller två timmar, utan mål eller utan tanke. Jag bara gick tills jag kände att det var dags att gå hem.
Nu lyssnar jag i alla fall på musiken från förr, jag låter allt gammalt flöda igenom mig och tillåter mig att känna allt det svart som fanns då. Det finns fortfarande en liten del av mig som är så nattsvart, den kommer aldrig försvinna och det vet jag. Har dessutom en period som är extremt jobbig och jag har en hel del ångest men jag försöker ta mig igenom den på bästa sätt, även att känslor och tankar som förr var vanliga kommer. Även att jag har dagar då det är så jobbigt att jag tänker att det vore lätt att göra av med ångesten på samma sätt som förr, men då gör jag allt för att distrahera mig och allt för att komma på andra sätt att bli av med det. Vissa dagar är riktigt svåra.
Jag vet att det finns vissa som kommer läsa detta och tänka att jag har valt fel yrke med tanke på hur jag själv mår. Men under de veckorna jag jobbade där uppe på Psyk så mådde jag bra, jag kände att jag verkligen var på rätt väg i mitt liv och att det var det jag i alla år drömt om att jobba med. Men i samband med att jag fick motgångar där uppe tack vare att min handledare verkade tycka illa om mig och sedan blev problem i skolan så kastade det ner mig i ett hål.
Några personer som jobbade där uppe såg såklart mina armar och de ärr jag har sedan förr. Och utan att fråga mig så drog dom sina egna slutsatser om varför jag hade dom och tyckte att jag kanske borde jobba med mig själv innan jag börjar jobba där uppe. Anledningen till att jag började skära mig själv var på grund utav mobbning, det var att jag varje dag i skolan blev kränkt och kallad saker. Jag orkade inte med smärtan inuti så jag kände en dag att eftersom dom anser att jag inte är en bra person och behandlade mig illa så kunde väl jag med behandla mig själv illa för jag var ju inte värd bättre. När jag berättade det för en av cheferna där uppe så bad hon om ursäkt om hur hon hade sagt att jag inte kunde jobba där nu, hon visste ju inte att jag hade den bakgrunden för ingen hade frågat mig varför jag skadat mig eller hur länge sedan jag sist gjorde det.
I över tio år var jag mobbad och det är tre-fyra år sedan jag sist skadade mig. Så innan ni dömer, fråga personen direkt istället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar