tag:blogger.com,1999:blog-51399562644496520442024-02-21T03:16:25.493+01:00Hannah Kapstad - bokstavsmamaOm att vara 26 år, gift och ung mamma när man lever med ADD och GAD.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.comBlogger534125tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-45381622384842574882018-08-27T19:48:00.003+02:002018-08-27T19:48:57.877+02:00Det syns inte utanpå men känns inutiAtt nästan dagligen gå runt med ångest, inte varje dag extremt jobbig men ändå molande där inne redo att bara explodera, är inte alls något jag gillar. Däremot visar jag det inte utåt, inte utanför dessa fyra väggar, och det tär på mig rätt mycket. Det är ungefär som en vilande vulkan, jag vet aldrig när det kommer att explodera, när jag kommer få en sådan extrem ångest attack att jag bara vill krypa ner under täcket och låtsas som att världen utanför inte längre finns. De dagarna, de perioderna är de värsta jag vet. Trots medicin, trots världens underbaraste familj och ett fast jobb som jag trivs på med underbara kollegor som gör arbetet underbart att vara på, så är det inget jag kan komma undan.<br />
<br />
Det underbara med att få jobba heltid, att ha hittat vad jag vill göra, att ha en fast tjänst som ger mig trygghet både i vad jag ska göra om dagarna och det ekonomiska, gör så enormt står skillnad i mitt mående. Jag kan ärligt säga att det har gjort så att jag mår bättre överlag. Underbara kollegor som jag skrattar med, som jag faktiskt är mig själv med och som jag känner att jag trivs med är guld värt. När jag är hemma och sjuk så saknar jag jobbet, jag saknar mina kollegor och bara längtar tillbaka, aldrig riktigt känt så. Det känns som att jag inte är riktigt i fas utan att ha allt det runt mig. Det höjer även ångesten att inte vara på jobbet, att inte omge mig med det underbara mitt arbete ger mig.<br />
<br />
Trots allt detta underbara jag beskrivit kommer jag aldrig ifrån ångesten, kommer aldrig ifrån känslan som jag ibland tror ska kväva mig. Dagarna när den är som värst så är minsta lilla motgång hemsk, varje litet misstag är gigantiskt och jag kan bara bita ihop, låtsas som att allt är som vanligt. Även att jag mellan varven, när det är lite lugnare kanske låter det bryta igenom, låter tårarna komma och tankarna bara flyga iväg. Låta mitt undermedvetna hata allt med mig själv, trycka ner allt jag gör till värdelösa försök att vara bättre. När allt jag gör är fel och hur jag än försöker kommer jag alltid vara misslyckad.<br />
<br />
Även att jag vet att ingenting av det är sant, att det bara är jag som mår så jävla dåligt så kan jag inte bara ignorera det. Kan inte blunda för det faktum att det inte är lika lätt att lösa som förr, som när jag som tonåring tog ett rakblad och bara skar bort allt det onda, att det inte är lösningen på problemen, på ångesten. Att krypa upp i min mans famn är en underbar känsla när jag mår dåligt, att få släppa taget och gråta utan att behöva förklara något.<br />
<br />
Fast saknaden att ha min bästa vän att prata med, att ha henne att diskutera vad som sker inuti mig är jobbig. Hon förstod mig som ingen annan, hon visste hur jag kände det, hur svårt det är att hantera allt detta inombords utan att skada sig. Vi hade gått igenom allt det tillsammans. All mobbing, all idioti, varenda jävla skitdag under högstadiet, att leva med självskadebeetende och att avsky sig själv. Vi gick igenom det tillsammans och det finns ingen jag hellre vill prata med, som jag vill ha tröst av.<br />
<br />
Varje gång ångesten kommer som ett slag i magen är det så jävla svårt att låta bli att skada sig, det är så svårt att inte tänka på hur skönt det vore att trycka rakbladet emot min arm och sedan se blodet komma fram. Men jag vet att det inte hjälper, inte i längden, det hjälper bara någon minut och sedan är det kommer det bara bli till ytterligare ett ärr på min arm.<br />
<br />
Så även att ingenting av detta syns utanpå, så känns det som fan inuti. Det känns varje dag, i olika mängder, och det är inget jag kommer ifrån hur jag än gör. Jag försöker leva med det, försöker klara av ångesten även att den är hemsk. Att omge mig med kärlek, att göra vad jag tycker om är ett steg i rätt riktning. Att skriva hur jag känner när jag inte klarar av att prata om det är ett viktigt verktyg i mitt liv. Ett verktyg jag tyvärr lagt åt sidan för jag intalat mig att det inte finns tid mellan jobb och familj, men som jag ärligt talat saknar och inser att jag behöver.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-87561595804998820602015-10-09T11:24:00.001+02:002015-10-09T11:24:44.332+02:00ADD och mamma.En sak jag precis kom att tänka på när det gäller min ADD och det faktum att det speglas av på min roll som mamma är när man kommer på projekt som man ska göra i dotterns rum och som drar ut på tiden för att jag glömmer/inte fixar grejer som behövs och dotterns vänner frågar varför det tar så lång tid. Det är ju svårt för dom att förklara att min hjärna fungerar annorlunda och att jag har massor med idéer men inte alltid kommer speciellt långt med dom.<br />
<br />
I mitten/slutet av sommaren fick dottern hit min och min systers våningssäng som jag hade i samma ålder som dottern och som även går dela upp till två enkelsängar. Jag lovade att jag skulle fixa sådan gardintråd och hänga upp runt, sedan fixa fina gardiner/skynken så att det blev som en koja på underdelen där hon sover. Jag har ännu inte fixat grejerna till det, alltså kan ni förstå att det inte ens är påbörjat. Hennes kompisar fick såklart veta det direkt och frågade många gånger efter varför jag inte börjat med kojan, när jag skulle fixa kojan och så vidare. Jag sa att grejerna inte kommit hem, att mina föräldrar inte varit här med dom och så vidare.<br />
<br />
I detta fall känner man sig rätt dålig som mamma, även att jag vet att det påverkas av min ADD även att allt det kreativa kommer från den också så blir det även drabbat av att jag vill för mycket. Att dessutom ha den där kreativiteten hela tiden, att man vill göra saker och sedan ha baksidan av ADD med att glömma saker och sedan även ha fått min Borderline diagnos gör det inte lättare.<br />
<br />
Men jag ska ta tag i det, för jag har lovat min dotter en koja och jag ser faktiskt fram emot att fixa den, sy gardiner/skynken och sedan fortsätta fixa med mysig belysning och annat inuti. Det är bara dags för mig att ta tag i det och köra tills det är klart. Övervinna min baksida av ADDn helt enkelt.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-38701358439084851732015-08-30T22:09:00.000+02:002015-08-30T22:09:09.615+02:00Varför? Därför!Äntligen har jag fått svar på varför mitt mående är som en berg och dalbana, och svaret på det jag alltid funderat över är Emotionell Instabil Personlighetsstörning (Borderline)! Jag orkar just nu inte förklara mer om vad det är men hur som helst så har jag fått svar på varför vissa saker har varit så förbannat jobbiga för mig, varför jag har sådant sug efter att skada mig så fort jag kommer ner i en svacka trots att jag slutade för flera år sedan, varför jag kan få ångest och må skit av små saker.. Mycket har fått sitt svar. Jag har antagligen haft det sedan tidig tonår och det kan försvinna. Men det gör att mycket i mitt liv känns mer självklart, både jag och de runt mig kan äntligen förstå att trots jag är lycklig med man och barn så kan jag må skit och ha äckligt hemska tankar ibland, men det är för att jag ser livet på det sättet, jag ser de lätta utvägarna och de lätta sätten att lindra det som gör ont, det som är jobbigt. Däremot gör jag inget dumt, jag skadar inte mig själv utan jag endast tänker det, saknar det, längtar efter det.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-62351150510028033272015-08-07T11:32:00.000+02:002015-08-07T11:32:16.235+02:00Att hela tiden utvecklas.De åren jag har bott tillsammans med min älskade man så har jag haft det svårt med att riktigt hålla det rent hemma. Jag erkänner här och nu att det är svårt för mig att se när det är riktigt stökigt och smutsigt, jag vet också att det har med min ADD att göra och därför känns det inte lika jobbigt att skriva om. Ingen utanför familjen har direkt vetat om det eftersom när det ska komma folk hit så gör jag det alltid ordentligt även om jag ärligt talat stressat mycket i sista minuten. Mannen tycker detta är en jobbig sak eftersom han får tjata mycket på mig och jag kan faktiskt hålla med om att det inte är speciellt roligt att någon ska behöva tjata på mig för att jag ska hålla det städat.<br />
<br />
När jag bodde hemma hade jag det ofta ren ut sagt som ett bombnedslag i mitt rum, men då var det inget man brydde sig om. När min mormor var på besök och jag var i skolan brukade hon städa det åt mig för att det är något som hon alltid tyckt om att hjälpa till med. Hon gör det fortfarande när hon kommer hit, eftersom inte orkar så mycket för sin ålder så brukar jag ibland spara ihop tvätt eller disk till henne så att hon har något att göra och min älskade mormor ser det som något fint av mig, eftersom jag vet att hon gillar det och eftersom det är det hon tycker om att göra.<br />
<br />
Nu den sista veckan som min man har jobbat har jag försökt att hålla det fint varje dag och städa ordentligt, och ÄNTLIGEN efter 5 år tillsammans har han lyckats komma på det bästa sättet för mig att verkligen ta tag i det och även småplocka varje dag. Den enkla lösningen på detta var att när han jobbar och jag städar, så säger jag till när jag är färdig med varje rum, när jag har dammsugit, när jag skurat, när jag dammat eller när jag vikt tvätten. På det viset så känner jag mig mer produktiv när det gäller städningen och det är svårare att bara lägga mig ner och glo en serie istället. Han märker om det tar lång tid för ett rum eller en uppgift och jag känner mig stolt varje gång jag kan skriva att jag gjort klart något.<br />
<br />
Innan har jag ofta sprungit från ett rum till ett annat och småplockat lite här och lite där, vilket har resulterat i att det inte blir så mycket gjort på den tid man springer runt. Jag har kanske hittat en leksak i vardagsrummet som ska in i dotterns rum och så har jag blivit kvar där och plockat lite, sedan hittat en sak som ska ut i köket och då fastnar jag där. Sedan cirkulerar jag runt och inget rum blir riktigt färdigt. Så lösningen vi kom fram till blev positiv på två sätt.<br />
<br />
Sedan får vi se hur det blir till hösten när min skola börjar igen och hur man löser det när mannen är hemma, då jag oftast tycker det är jobbigare att städa eftersom jag vill umgås med honom. Men allt löser sig till slut och nu när vi har kommit fram till en bra lösning så kanske vi kan fortsätta på den banan på något vis.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-88501115888600423662015-08-03T19:09:00.001+02:002015-08-03T19:09:34.977+02:005 år.Idag är det 5 underbara år sedan jag blev tillsammans med min älskade man, 2 år sedan vi gifte oss. Alla dessa år har varit de bästa i mitt liv, kan inte med ord beskriva hur mycket min man har betytt för mig, hur mycket han har gjort för mig och hjälp mig med. Tack vare honom har jag funnit mig själv, byggt upp mig själv och blivit en positivare och mer utåtgående person. Han har hjälp mig att jobba på mig själv. Tillsammans har vit byggt upp ett liv, fått en underbar perfekt dotter tillsammans och under dessa åren har vi fått många minnen ihop.<br />
<br />
Även att vi haft våra upp och nedgångar så har vi ändå alltid löst det. Såklart att inte allt kan rulla som på en räls, men när det kommer lite grus på spåret så får vi helt enkelt stanna och putta bort det, för att sedan fortsätta. Jag kommer alltid att finnas vid hans sida, jag kommer alltid älska honom. Att få dela mitt liv med dig, skapa minnen med dig medan åren går och veta att jag kommer bli gammal med dig gör mig lycklig som tusan.<br />
<br />
Du är en underbar far, en underbar man och du kommer alltid vara mannen i mitt liv, min stora kärlek. Älskade underbara Christer, du är min och jag är för alltid din!<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhoO9kDqs5BqcO_LRygYQLAzR0GSY9-Q91rIKTchRzMP5z26Dmw8OyIn5RiGHPxaDUEZ61UFoWrj4uUeQTeZRumSDoTnum4nX6vNO7vtAW67MWz0aZv6C8kXpKDardXKixcW8aP0pdoeLE/s1600/5%25C3%25A5r.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="331" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhoO9kDqs5BqcO_LRygYQLAzR0GSY9-Q91rIKTchRzMP5z26Dmw8OyIn5RiGHPxaDUEZ61UFoWrj4uUeQTeZRumSDoTnum4nX6vNO7vtAW67MWz0aZv6C8kXpKDardXKixcW8aP0pdoeLE/s640/5%25C3%25A5r.jpg" width="640" /></a></div>
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjnOv859ow15UOXvljxerei47E-Ls01ZJkcWT3lPfRb5wfdCXVLED3pr-e2qrkjZrQ50LxhGcwDGTRQRp22uY3jOCtvkO84jWdiMDBx0KZ6vOkYlBfEtXHLl8pTOykfV8feULSljAkx23M/s1600/11800161_10153098321075975_2820114215779375323_n.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="640" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEjnOv859ow15UOXvljxerei47E-Ls01ZJkcWT3lPfRb5wfdCXVLED3pr-e2qrkjZrQ50LxhGcwDGTRQRp22uY3jOCtvkO84jWdiMDBx0KZ6vOkYlBfEtXHLl8pTOykfV8feULSljAkx23M/s640/11800161_10153098321075975_2820114215779375323_n.jpg" width="640" /></a></div>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-18592873623016861882015-08-03T12:04:00.000+02:002015-08-03T12:04:08.645+02:00Sommarminnen.När var liten spenderade jag mycket av mitt sommarlov hemma hos min mormor och morfar i deras stora mysiga trädgård, i lugnet i en liten by. Jag sprang runt i trädgården massor om dagarna, njöt av solen, värmen och ledigheten. Plockade blommor i små fina buketter till mormor och åt bär direkt från buskarna och åt, favoriten var röda vinbär. Nu när jag har en egen dotter kan jag inte beskriva glädjen och kärleken när hon är hos granntanten som plockar röda vinbär, kommer in med en hel hand full och säger till mig att mamma man kan äta dessa bär och dom är jätte goda. En stund senare kommer hon in med ännu en hand med bär och frågar om jag vill smaka, jag stoppar ett bär i munnen och får vackra minnen tillbaka från när jag var liten. Sedan kommer hon in med blommor till mig och är så glad och lycklig.<br />
<br />
Att min dotter tycker om så mycket som jag gjorde som liten är så vackert enligt mig, det är något jag värderar högt. Precis nyss lade hon en hög på köksbordet där jag sitter och skriver, mamma ät upp dessa med mig och vi äter de röda goda bären tillsammans. Detta är sommar för mig och detta är vad jag vill fortsätta ge min dotter.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-1447363603629163562015-07-07T16:03:00.002+02:002015-07-07T16:03:30.748+02:00Så mycket händer och så lite tid över.Just nu händer det så mycket som jag vill skriva om, men eftersom jag njuter av sommaren och vår älskade dotter som blivit så stor så hinner jag inte med att skriva. Mannen jobbar, dottern leker ute med sina vänner och då passar jag (otroligt nog) på att sola (aldrig varit min grej).<br />
<br />
<br />
Vi har börjat umgås med en familj på samma gård som oss, med en son som går på dotterns dagis och som är lika gammal som henne. Så livet har blivit lite mer socialt och jag känner att det får mig att växa lite mer som vuxen människa. Dottern badade i deras pool i Lördags och jag satt och solade, sedan lagade deras mamma våfflor och bjöd på. Allt känns så otroligt efter att vi inte direkt haft några att umgås med så sitter man hos någon annan och bara njuter, kollar när barnen badar och äter gott. Det har även pratats om att det ska planeras in en grillkväll vilket verkligen ses fram emot.<br />
<br />
<br />
<br />
Annat som har hänt är att dottern fyllt 3 år. Kan inte riktigt fatta att det är så länge sedan hon låg nyfödd i min famn. Kommer ihåg hur underbart det var att höra att jag fött en dotter, så att jag fick ge henne andranamnet efter min bästa vän. Att jag alltid fantiserat om att få en dotter det första jag får, för att jag sydde en klänning i högstadiet. Hade självklart blivit lika lycklig av en son, tro inget annat. Lyckan när jag blev mamma.. Så nu har jag en treåring hemma, som är mer som en 4-5 åring om jag ska vara ärlig. Hon är lång som en 4 åring och har kläder i storlek 110. Hon springer ute med sina vänner hela dagarna, mellan alla fyra gårdar och är jätte duktig. Hon vet att när man ska gå över vägen måste man kolla åt båda hållen, kommer det bilar stannar man och väntar, kommer det inga bilar eller bilarna stannar så kan man gå över.<br />
<br />
Hon har även lärt sig meningen av att skoja med någon. Som tidigare idag ville hon har macka, då sa jag ska mamma också ta en macka och hon småskriker nej mamma det får du inte, och jag sa att jasså får jag inte det, då vänder hon sig emot mig och säger mamma jag skojar bara. Jag vet inte hur hon lärt sig det så snabbt och tidigt, men hon förstår verkligen meningen av att skoja med någon. Hon säger att hon älskar oss ofta, men har även sagt att hon älskar Liams (pojken på gården) mamma och pappa, eftersom hon tycker dom är snälla och hans pappa leker och busar med henne, säger gumman och annat precis som till sina egna barn.<br />
<br />
Det känns helt underbart att se hennes eget nätverk av människor växa, både av andra vuxna som hon trivs med och som hon tycker om, men även andra barn som hon leker med. Det roligaste är att eftersom alla barn från alla fyra gårdar leker tillsammans varierar åldrarna, den minsta jag vet är 2 år och den äldsta är runt 10-11 år. Det är så härligt att se när ålder, kön och ursprung inte spelar någon roll. Att alla är lika mycket värda och alla kan leka med alla. Att se deras värld på ett nära håll, att se att för dom spelar ingenting någon roll. Så länge man har roligt.<br />
<br />
<br />
Bloggen fyllde såklart också 3 år, vilket känns häftigt. Även att jag varit tyst på senaste tiden har jag aldrig haft en och samma blogg så länge. Jag har efter något år oftast bytt, tröttnat eller något annat. Denna blogg lever vidare trots att den inte uppdateras lika oftare. Jag MÅSTE verkligen bli bättre på det. Jag har egentligen tiden att sätta mig ner 10 minuter som jag gjort nu och skriva. Jag skriver fort och när orden bara flödar tar det ingen tid alls för mig att få ihop ett inlägg.<br />
<br />
Nu måste jag börja med maten eftersom mannen kommer hem snart, så jag får skriva mer en annan dag.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-25188868797568155302015-07-06T16:09:00.001+02:002015-07-06T16:09:59.401+02:00Lite nytt.För ett tag sedan märkte min man att det inte fanns varken header eller profilbild på min blogg. Har ingen aning om varför detta försvann men det såg himla tråkigt ut. Har inte orkat fixa det men idag kände jag att det var dags eftersom det verkar göra så att inte många personer vill besöka, dessutom har jag ju blivit dålig på att skriva här. Dels har jag de senaste dagarna njutit av det underbara vädret ute och mitt härliga sommarlov. Annars har det bara inte blivit mycket tid varken vid datorn eller telefonen, vilket är rätt skönt.<br />
<br />
Fast denna regniga dag tänkte jag att det var väl tid att piffa till lite och skriva ett inlägg. Ska skriva lite mer i morgon då jag har en hel del tankar som jag vill ha ur mig.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-53494867247506325222015-06-25T09:37:00.001+02:002015-06-25T09:37:55.186+02:00Hur närvarande är du i nuet?Läste ett inlägg av <a href="http://kemikaliepappan.com/">Kemikaliepappan</a> och där var det ett filmklipp om hur närvarande man är: <a href="http://kemikaliepappan.com/titta-pa-det-har-klippet-hur-narvarande-ar-du-i-nuet/">kolla här</a>.<br />
<div>
<br /></div>
<div>
Jag har många gånger fått höra av min man och dotter att jag håller på för mycket med min telefon. Självklart är jag medveten om detta men med all teknologi runt omkring så gör det saken svår för mig som har ADD att bara ignorera när mobilen låter eller att man vill lägga upp en bild. Jag har de senaste veckorna låtit mobilen vara allt mer, men jag känner ändå att jag vill kunna gå ut och lämna telefonen hemma. Tyvärr känner man sig ganska utsatt av någon anledning, tankar om att det kan hända något och jag inte har min telefon gör mig lite rädd, speciellt om jag är ensam ute med dottern. Samtidigt det här att man förväntas vara nåbar överallt gör det ännu svårare, har du ett jobb där du är timvikarie och kan bli inringd när som helst måste du ha med telefonen för att inte missa samtal därifrån. Eller alla samtal ifrån andra viktiga ställen.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Men jag skulle vilja gå ut en solig dag nu i sommar, lämna telefonen hemma och bara vara närvarande med min dotter och njuta av allt runt omkring. Samtidigt känns det som i vår teknologiska vardag är det nästan omöjligt. Även om önskan finns, så finns det många runt omkring som vill kunna få tag i mig. Min man vill höra av mig när han jobbar.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ibland vill jag gå tillbaka bara 5-6 år när telefonen inte betydde mer än sms och samtal för mig. När den kunde ligga tyst och orörd en hel dag och det inte gjorde något att man lämnade den hemma i flera timmar, när man inte ens behövde ta med den till skolan. Den mesta kommunikationen skedde via internetsidor och MSN. Och när man loggade ut därifrån så var man utloggad och kunde endast nå via samtal eller sms. Och det var något man endast hade kontakt med sina vänner eller sin familj. Jag saknar faktiskt den sköna tiden väldigt mycket, även att jag älskar att kunna lägga upp bilder på instagram eller kunna kolla mitt konto snabbt på telefonen när jag står i affären.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Ibland vill jag ändå köpa en gammal skitmobil och återgå till det gamla, att tekniken inte är allt utan att jag är utanför dörren mer och lever mitt liv. Där all kontakt med andra sker mestadels på nätet, att jag skriver i min blogg när det är tankar jag har och inte korta inlägg på instagram med en bild som ska försöka få så många likes som möjligt eller på facebook så att endast mina vänner kan se.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Men hur gör man egentligen i en teknikgalen värld som den vi lever i? Hur närvarande är du egentligen i nuet?</div>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-83566798680399660742015-06-06T11:40:00.000+02:002015-06-10T09:31:00.318+02:00Fina vän, du är saknad.Ett år har gått sedan du lämnade oss i tårar. Jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag var denna dagen för ett år sedan, men att jag dagen efter föll i chock och tårar när jag fick veta att du lämnat jordelivet. Att också få veta att det var cancer som tog dig ifrån oss gjorde det inte lättare. Den hemskaste sjukdomen som existerar och den som jag varit med om tagit många fina människor ifrån oss.<br />
<br />
Jag tänker på dig ofta min vän, på din underbara och klockrena humor. På hur du var som person och allt du älskade i livet. Denna dagen kommer alltid vara en dag av både glädje och sorg. När klockorna ringde ifrån kyrkan tidigare idag skrattade min man och sa att du säkert valde att gå bort denna dagen för att skylla på att det är för dig klockorna ringer varje år. Det var sådan du var, en person som spred glädje och som alltid såg positivt på det mesta.<br />
<br />
Du är otroligt saknad av många här på jorden.<br />
<br />
<div class="separator" style="clear: both; text-align: center;">
<a href="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhBZCOC_A4m9uVFOhKWgBU7Dy-Tc7M_5a1LGHAxa-gt7ahs7hSenblnYXF3mtKDxdJzrIV7qcTrCQhXchzbyr7whygUzIY0SUu1ELuZ5hGfVSDggtr0e6-iuBgZbNbAvyE17kk-1W951Ps/s1600/10370414_10152210821195975_7870556076478444936_n.jpg" imageanchor="1" style="margin-left: 1em; margin-right: 1em;"><img border="0" height="320" src="https://blogger.googleusercontent.com/img/b/R29vZ2xl/AVvXsEhBZCOC_A4m9uVFOhKWgBU7Dy-Tc7M_5a1LGHAxa-gt7ahs7hSenblnYXF3mtKDxdJzrIV7qcTrCQhXchzbyr7whygUzIY0SUu1ELuZ5hGfVSDggtr0e6-iuBgZbNbAvyE17kk-1W951Ps/s320/10370414_10152210821195975_7870556076478444936_n.jpg" width="240" /></a></div>
<br />
<br />
<br />Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-84479360833557354182015-04-15T19:02:00.000+02:002015-04-15T19:02:18.427+02:00Fort fort, tiden går fort.Häromdagen satt jag ute i solen när dottern lekte, jag läste en tidning och njöt av livet och att våren är på väg. Efter ett tag ville dottern springa iväg till sandlåda själv, som vi ser ifrån oss, så jag satt kvar i stolen och höll koll på henne men hon var där själv. Det är då man inser att dottern börjar bli stor och man inte behöver vakta lika mycket, det känns bra men samtidigt går tiden för fort.<br />
<br />
Man känner verkligen en frihet när ens barn börjar bli mer självständiga, men samtidigt känner jag lite smått ångest eftersom det betyder att jag behövs mindre och mindre. Älskar verkligen att finnas där för min dotter och att kunna hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med. Jag vet att det med tiden ändras och blir annorlunda, kan inte säga att jag riktigt hänger med eftersom det går så fort, men det är bara hålla i och följa med på resan.<br />
<br />
Är i alla fall otroligt stolt över min älskade dotter och det är en välsignelse att få se henne växa, utvecklas och bli en självständig individ. Att få vara med och guida henne längs denna väg är något jag verkligen tycker om.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-38894760352533563462015-04-09T10:19:00.001+02:002015-04-09T10:19:42.966+02:00Att verkligen komma igång!<p dir="ltr">Träningen har sedan jag hade praktik varit ganska seg. Jag försöker ta tag i det men när man kommer ner i en svacka då kroppen säger ifrån och inte har orken känner man sig besviken. Jag försöker i alla fall få in 1-2 gånger i veckan för att inte känna mig alltför hemsk som stannar hemma.</p>
<p dir="ltr">Fast dom dagarna jag ändå stannar hemma vill jag ha något jag kan göra ändå. Just nu renoveras vårt badrum och det kommer pågå i cirka 2,5 vecka så det känns inte fånigt och helt lönlöst att göra något hemma. Jag hade tänkt köra lite yoga för att jag behöver lugnet ibland allt det stressiga som finns i vardagen, men när dom borrar i cement och vässnas kan man knappast köra igång med det. Ingenting går att göra genom detta oväsen. Kanske läsa lite med är man slä och har ont så man mest vill vila är koncentrationen inte den bästa.</p>
<p dir="ltr">Får passa på när jag går till toavagnen på andra sidan gården och slappna av lite. Men det är myror i hela kroppen för man vill röra på sig, men värken i kroppen säger ifrån.</p>
<p dir="ltr">Tur att det är fint väder så man kan dra ut sin lata röv på en vacker vårpromenad om det skulle finnas energi kvar till det. Eftersom dottern är hos mormor och morfar är det ju lättare att vara spontan och bara ge sig ut som man själv vill, i sin egen takt och vart mina ben bär mig. Ska nog samla kraft att gå ut efter lunchen och njuta lite av att våren är påväg.</p>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-5251316614783135622015-04-07T07:53:00.001+02:002015-04-09T10:20:04.401+02:00Segt skrivande.Har sedan jag skrivit sist haft en extrem torka av vad jag ska skriva. Har känt att allt det "vanliga" vardagslivet som småbarnsmamma inte har varit så extremt roligt. Dottern är extremt trotsig i allmänhet, men i synnerhet när det ska ätas då det är riktigt jobbigt att få henne att äta när det serveras mat. Hunnit läsa på lite om vad jag kan göra för små saker för att det ska bli lättare, funkar ibland men oftast inte alls.<br />
<br />
Annars är det mest skola och plugg som gäller, till sommaren är jag färdig undersköterska men har de senaste veckorna känt att jag vill studera vidare till sjuksköterska och med stor sannolikhet även vidare efter det. Så har kollat upp vad jag behöver för att studera vidare, och med alla ämnen jag behöver så kommer det bli 2 terminer till på Komvux. Det gör inte mig något för det är så trevligt där uppe, men hade jag vetat det från början hade jag redan kunnat studera på Högskola.<br />
<br />
Förövrigt är det inte mycket som händer hemma hos oss. Livet består av att vara mamma, studera, träna och njuta av alla små stunder i livet.Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-8196754885644645212015-01-04T16:11:00.002+01:002015-01-04T16:11:15.785+01:00Välkommen 2015!Jag vet inte om jag skrivit så jätte mycket om min jobbiga period som varit under hösten, men den har i alla fall hängt i sig under julen och nyåret med. Även att jag känner klar förbättring med tanke på hur mycket jag tycker om allt detta kring jul, så har det ändå inte varit på topp. Därför har jag låtit min blogg vilat, inte suttit mycket vid datorn (ett annat skäl är att min laptop inte var på topp heller), utan jag istället läst mycket och gjort annat för att ta igen mig eftersom bara ta mig ut sängen varit jobbigt. <div>
<br /></div>
<div>
Nu är det ett nytt år som betyder att det öppnar nya möjligheter. I alla fall så som jag ser det. Jag började året med att bestämma mig för att detta blir ett hälsosammare år på alla sätt. Inget socker, ingen skräpmat, tänka på vad jag stoppar i min kropp och röra på mig mer. Jag tycker det är på tiden att jag verkligen ser till att må bra fysiskt eftersom jag vet att det även påverkar mitt psykiska mående.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
I morgon fyller jag i alla fall 23 år, kan inte riktigt fatta det eftersom jag fortfarande känner mig som en tonåring inuti. Hade i alla fall besök av mina föräldrar och min mormor i går, då jag i födelsedagspresent fick en ny laptop som jag vid denna stund sitter och skriver vid. Så nu ska jag bli mer aktiv på bloggen, för denna behöver inte sitta i laddaren konstant utan är faktiskt bärbar. Har även en surfplatta på väg hem till mig, så kan förhoppningsvis även skriva ifrån den ibland när jag inte känner för att ha datorn i knäet eller sitta vid skrivbordet.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Hur som helst så har år 2015 börjat bra och jag ska se till att fortsätta hålla det bra. Inga ursäkter och inget fusk, det är bara jag själv som får lida av det i slutänden ändå..</div>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-42567553238916692372014-12-18T10:34:00.002+01:002014-12-18T10:35:27.573+01:00Det är såhär..<h3 class="post-title entry-title" itemprop="name" style="background-color: white; color: #0fd1e7; font-family: 'IM Fell DW Pica'; font-size: 30px; font-stretch: normal; margin: 0px; position: relative;">
<span style="color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px;">..</span><span style="color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px;"> </span><b style="color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px;"><u>att jag lätt glömmer</u></b><span style="color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px;">:</span></h3>
<div class="post-body entry-content" id="post-body-6668410675258935350" itemprop="description articleBody" style="color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px; position: relative; width: 696px;">
<div style="background-color: white;">
<br /></div>
<span style="background-color: black;">- <i style="color: #c27ba0;">att borsta tänderna två gånger om dagen</i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i style="color: #8e7cc3;">viktiga möten</i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i style="color: #6fa8dc;">tider som jag måste passa</i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i style="color: #76a5af;">vart jag lagt saker (oftast viktiga)</i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i style="color: #93c47d;">att jag lovat någonting</i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i><span style="color: #ffd966;">att göra läxorna</span></i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i><span style="color: #f6b26b;">att städa/diska/tvätta</span></i></span><br />
<span style="background-color: black;">- <i><span style="color: #e06666;">bort maten när den står på spisen</span></i></span><br />
<div style="background-color: white;">
<br /></div>
<div style="background-color: white;">
Tack vare att jag har <a href="http://adhd-npf.com/vad-ar-add/" style="color: #c474e9; text-decoration: none;"><b style="color: black;">ADD</b></a>!</div>
</div>
<div class="post-body entry-content" id="post-body-6668410675258935350" itemprop="description articleBody" style="background-color: white; color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px; position: relative; width: 696px;">
<br /></div>
<div class="post-body entry-content" id="post-body-6668410675258935350" itemprop="description articleBody" style="background-color: white; color: #333333; font-family: 'Coming Soon'; font-size: 16px; line-height: 22.3999996185303px; position: relative; width: 696px;">
texten kommer ifrån min gamla blogg, <a href="http://slanerdenjaveln.blogspot.se/2011/08/det-ar-sahar.html">här är originalinlägget</a>!</div>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-11535463496337657202014-11-30T16:07:00.003+01:002014-11-30T16:07:29.829+01:00Tekniken JÄVLA värld..Ett stort problem med att leva i en värld som är så beroende av teknik är när man sitter med två datorer, en stationär och en bärbar, och båda två håller på att gå sönder. Den stationära datorn är trots allt den viktigaste och självklart vill vi ha något ordentligt nästa gång vi köper en, tyvärr är det rätt akut med att köpa en ny och den vi tittar på är mer än vad vi har råd med just nu.<br />
<br />
Att ha låg ekonomi eftersom jag studerar och mannen endast är timanställd gör att vi får rensa ur saker i vårt hem som vi egentligen inte vill göra oss av med. Bara för att vi måste ha en dator när det gäller att betala räkningar och mina skolarbeten. När man hamnar i denna situationen önskar man sig lite tillbaka i tiden då det inte behövdes datorer för att klara av det mesta i vardagen, eller att man vid det här laget hade ett arbete så att man kanske hade råd att slänga ut så mycket pengar.<br />
<br />
Känner sig så maktlös och samtidigt desperat att få tag i pengarna, vi funderar och funderar över vad vi kan göra för att få tag i pengarna vi behöver. Ska försöka bli av med allt vi rensat och dessutom rensa ur ännu mer saker som kanske är värda lite mer. Gör allt för att få detta att fungera, även att vissa saker känns jobbiga just nu.. Just nu hatar jag tekniken och känner mig allmänt deppig, är redan nere i en dålig period och så ska detta hända som gör att jag åker ner ännu mer.. Faaaan!Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-62942103591514699392014-11-30T12:12:00.000+01:002014-11-30T12:12:00.178+01:00Förebild genom många år..Linda Skugge är en krönikör och författare som jag sedan jag var tolv år har beundrat väldigt mycket. Hennes sätt att skriva fångande och tänkvärda texter med ett språk som var som en käftsmäll fick mig att från första raderna jag läste av henne, vilja bli lika bra som henne. Under högstadiet producerade jag många texter både hemma och i skolan som var mycket lika hennes, som mina lärare gav mig mycket beröm för. Tyvärr så försvann den glöden att skriva någonstans på vägen och alla tankar stannade istället i mitt huvud eller kom ut i samtal med vänner<br />
<br />
Jag gör allt för att hitta tillbaka till mitt älskade skrivande eftersom att jag vet att det är då jag mår bäst, det är då jag har lättast att förklara mig själv och allt inuti mig. Har märkt att det sakta kommer tillbaka men det gäller att hålla fast vid det utan att det blir tvångsmässigt. Jag vill skriva för att jag älskar det, inte för att jag måste. Fast det är inte alltid det finns tid att skriva när orden flödar och jag kommer på jätte bra saker att skriva om. Även att jag skriver ner det på ett papper för att skriva senare så blir det inte bra om jag tvingar mig när tiden finns.<br />
<br />
Det viktigaste är att jag i alla fall fortsätter, att jag inte ger upp helt bara för att det går trögt vissa dagar. För jag vet från tidigare erfarenheter hur jag mår när jag inte skriver alls. När jag får mitt skrivande att flöda och det kommer ut naturligt så blir det som bäst, men sedan gäller det även för mig att ibland försöka att tvinga ur det lite för att komma igång. Är jag inte så hård emot mig själv utan bara skriver vad jag verkligen tänker och känner så vet jag att i alla fall någon uppskattar det. Att det för mig är perfekt är trots allt inte det viktigaste utan att det kommer ut något som kanske kan beröra någon eller lysa upp någons dag är det som i slutänden betyder mest.<br />
<br />
Att mina texter påverkar någon som läser den är vad jag alltid velat lyckas med. När jag skrev i skolan var det klasskamrater eller lärare som blev berörda och då kom inte mina texter ut på det sättet som de jag skriver på min blogg gör. Fast med tanke på att jag inte får så många kommentarer undrar jag ibland om det är någon alls som läser min blogg. Jag skriver inte ofta det vet jag, men när jag väl skriver så brukar det bli ett antal texter på samma dag.<br />
<br />
Under en tid så skrev jag texter i massor och la dom på kö efter varandra så det kom under dagar som jag kanske inte hade lika mycket inspiration och om jag en dag producerar massor med texter för att min inspiration flödar så lägger jag ut det på olika dagar eftersom att det inte ska bli allt på en och samma dag och tomt på andra. Det kanske gör min blogg lite roligare att läsa och det känns lite grann som att jag producerar oftare och inte bara massor i perioder.<br />
<br />
För att återgå till min förebild så har hon under de senaste åren förändrats men jag har fortfarande alla gamla böcker som jag älskade kvar i min bokhylla och alla texter jag läst via internet ligger sparade på hårddisken för att jag ska kunna läsa och drömma tillbaka, eller hitta ny inspiration. Hon kommer alltid vara stor för mig och hennes texter kommer alltid att beröra mig på ett eller annat sätt. <br />
<br />
<br />Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-42825548902891222492014-11-29T15:56:00.000+01:002014-11-29T15:56:17.956+01:00Drömmar och personligt..Drömmen om att sitta på ett litet mysigt café med en stor varm kopp tea, då jag har med mig en tjock spännande pocketbok att försvinna i. Den sitter fortfarande djupt rotad i mig trots att jag nu vet att det aldrig kommer bli en del av mitt liv, tyvärr.<br />
<br />
Har sedan tonåren alltid drömt om att komma till en ny stad där inte många känner mig, hitta ett mysigt café där jag kan sätta mig och bara vara. Eftersom att jag började gymnasiet i en välbekant stad där jag hade vänner och gamla ex sedan innan blev det aldrig så där. När jag väl hoppade av gymnasiet sista gången flyttade jag ihop med min man så det blev aldrig drömmen om en egen lägenhet heller. Fast allt blir ju inte som man tänkt sig och drömmar förändras, men en del finns fortfarande kvar under min hud och gnager.<br />
<br />
Jag saknar mycket av sådant jag hade i mitt liv under tiden jag bodde hemma, när jag hade mitt stökiga tonårsrum. Där jag hade alla mina personliga saker och hade saker precis som jag ville utan att behöva ta hänsyn till någon annan. På ett sätt saknar jag den kaotiska miljö jag levde i och det är inte de dåliga under mina dystra år jag saknar, utan det är det som faktiskt var ljust i mitt liv och det som var min passion och som jag älskade.<br />
<br />
Visst är det skönt att ha en stor lägenheten som jag inreder exakt som jag vill, att ha en dotter som gör varje dag speciell och fylld av lycka. Det är inget jag skulle vilja byta bort, men mycket av det som var personligt för mig är borta av olika skäl. Jag vill finna den där jag långt in i själen är, inreda lägenheten på det sättet jag trivs med som jag har nu, men blanda in det personliga med mig. Jag vill ha många av mina fotografier utskrivna i olika storlekar och göra en vägg med bara de, sedan ha lite olika bilder att kunna byta ut med om jag känner för det. Jag vill att personer som kommer hit ska se en bit av mig, se en del av det som betyder så mycket för mig och som genom alla år har varit en trygghet och kärlek för mig.<br />
<br />
Jag vill leta upp många av mina bästa dikter och texter, skriva ut de och hänga upp i någon ram som jag gjort om till en slags anslagstavla som är personlig och på det sättet visa upp vad jag är stolt över. Jag vill få in allt det personliga som jag hade förr, utan att det blir för mycket eller för rörigt som jag hade det förr. Att få in sådana små saker och höra vad andra tycker om det skulle lyfta min självkänsla otroligt mycket. Att även visa mina dotter att det man brinner för är en viktig del av ens liv och trots att det inte finns lika mycket i mitt liv nu som förr, så är det fortfarande viktigt för mig.<br />
<br />
Att få ha mina egna bilder och texter på väggen här hemma skulle göra det speciellt och personligt, ingen annan har ju likadana bilder eller texter. Men att förverkliga detta är inte det lättaste, det kostar lite att skicka efter mina bilder på fint fotopapper och beroende på storlek kostar det olika mycket. Att skriva ut texterna går inte för tillfället eftersom vi inte har en skrivare, men det står en hemma hos mina föräldrar och väntar på färg. Jag vet att denna dröm är något som går att förverkliga om jag verkligen lägger ner tid, pengar och energi på det.<br />
<br />
Vid nyår ska jag sätta upp detta som ett mål för nästa år, bara för att det kanske ska göra det lättare för mig att få det gjort. För lägger jag lite varje månad åt detta så kommer jag till slut kanske ha den dröm jag har framför mig. Drömmen om att sitta på ett café kanske inte fanns där under min tonår eller ens nu, men kanske när min dotter är större och jag har en ledig stund att det kan bli mer än vara en drömHannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-46166933795570493232014-11-14T07:39:00.001+01:002014-11-14T07:42:44.547+01:00Att känna sig lugn.<p dir="ltr">Sedan jag flyttade in i denna lägenheten har jag känt att sovrummet inte riktigt varit en plats att trivas i. Mycket har barit pga tapeterna eftersom vi med de orangea inte har lyckats få det så mysigt som vi velat. Men nu efter att det blivit omgjort med nya tapeter och nytt golv och vi fått in alla möbler och inredning så känner man ett behagligt lugn så fort man gå in i sovrummet och man vill lägga sig ner och vila ett läsa en bok och koppla av.</p>
<p dir="ltr">Det är verkligen så stor skillnad sedan innan och jag trivs extremt mycket i sovrummet nu och det är verkligen ett sovrum man bara vill ta det lugnt och sova i. Trodde aldrig att det kunde kännas så avslappnande bara för att man ändrat tapeter och golv, men det är verkligen så som jag alltid velat att det ska vara där inne. Mysigt och lugnt!</p>
<p dir="ltr">Resten av lägenheten har blivit ljusare och det gör också stor skillnad för man vill hålla det rent och inte ha allt för mycket saker någonstans för att man lättare ska kunna hålla det fint. Just nu är det dock rörigt i ett antal rum men det tar ju sin lilla tid att få allt i ordning, men på det här sättet har vi fått rensa ur ännu mer och verkligen få den ordning vi velat ha. Ska fortsätta få allt på plats även att det ska lägga nya golv i kök och hall nästa onsdag och torsdag. Men får jag det i ordning nu blir det inte lika mycket att få tillbaka när allt faktiskt är färdigt.</p>
<p dir="ltr">Är i alla fall sjukt nöjd med hur allt har blivit nu och för första gången sedan jag flyttade hit så känner manhur vacker vår längehet är och jag trivs något ofantligt mycket här!</p>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-78506985619223840072014-11-01T15:15:00.001+01:002014-11-01T15:15:34.404+01:00Gråa dystra dagar..Idag är en sådan typisk grå och trist höstdag och precis som det är utanför fönstret idag är jag på insidan denna dag. Jag känner tomhet och ångest utan någon direkt anledning. Springer omkring och gör det jag måste göra utan att jag egentligen orkar, vill bara ligga ner i min säng och läsa idag. Är verkligen ingen speciellt bra dag att känna såhär på, för vädret utanför bidrar inte till någon som helst hjälp emot det dystra på min insida.<br />
<br />
Att ha min dotter i min famn gör det i alla fall bättre, men när hon är på sitt hemska trotshumör så orkar jag knappt med. Jag vill bara låsa in mig på toaletten eller springa ut i skogen då för dessa jobbiga dagar med en trotsig dotter tar kål på mig. När jag knappt orkar med något annat utan tvingar mig till mig det så ska hon skrika och vara allmänt jävlig. Hon gör allt för att reta upp mig, och hon lyssnar inte på något man säger.<br />
<br />
Dessutom är idag en sådan dag jag inte känner någon som helst lust att äta, bara tanken på mat gör att jag mår illa. Men jag måste ställa mig och laga mat när krafterna inte räcker till, när jag känner att jag bara vill falla ihop framför spisen för att det är så extremt ansträngande att stå där. Eftersom jag ändå inte vill äta eftersom det kommer kännas som att maten bara växer och växer i min mun så är det inte direkt roligt att stå och laga mat heller. Ibland är det tur att jag har något som drar mig ur sängen och tvingar mig att göra saker, men vissa dagar vill jag bara få vara utan att behöva anstränga mig speciellt mycket.<br />
<br />
Jag vill ta mina lugnande tabletter och ligga i en dimma med serier eller en bok, kanske sova lite mitt på dagen för att hoppas att det blir lite bättre. Är i alla fall glad över att dessa dagar oftast inträffar när jag är ledig ifrån skolan eller inte har några viktiga möten, för annars hade jag nog inte klarat av det speciellt länge. Som förr när jag hade skola varje dag, det fanns ingen chans att jag orkade med det. Däremot vet jag att jag skulle klara av att jobba där jag hade praktik, för det fick upp mitt humör extremt och dessa dagar existerade inte alls under de få veckorna jag var där. När man av olika anledningar inte får jobba med det man vill trots massor av beröm och folk runt omkring mig säger att jag passar precis där jag är, då åker man också ner i en dyster period.<br />
<br />Problemet med mig är ju att jag tror alltid att det är mig det är fel på när sådana saker händer, visst på ett sätt kanske det var mitt fel eftersom jag inte tog eget initiativ eller i alla fall att min handledare aldrig verkade märka att jag gjorde det. För när hon lämnade mig att stå och glo som en idiot gick jag till andra och frågade om jag kunde hjälpa till eller andra saker. Då tog jag initiativ och hon missade det och därför påstod att jag ej gjorde det. När detta händer och man varit mobbad i så många år kickar det gamla tankemönstret in.. Jag är värdelös, kan ingenting, är ingen bra människa, är ingen bra skötare, kommer aldrig klara av att jobba, värdelös värdelös värdelös.. Även att jag innerst inne egentligen vet att det ej är sant så är det svårt att bara kasta ifrån sig dessa tankar.<br />
<br />
När detta hände så var det som ett stort nederlag för mig, med tanke på hur bra jag tyckte det gått och hur positiva alla andra var emot mig. Det gjorde ont lågt inuti mig och det tog en halv dag innan jag slutade gråta och var normal. Det kändes nästan som en hård jävla käftsmäll..Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-33719932860003119902014-10-31T08:20:00.001+01:002014-10-31T17:23:13.956+01:00Att älska någon med ADD!<span style="font-family: inherit;"><b>Det är helt klart inte enkelt att älska någon som har ADHD
eller ADD. För du vet aldrig riktigt vad du ska säga. Varje ord som blir
fel kan orsaka ett vredesutbrott.</b></span><br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;">Men det är inte så konstigt. Allt är så mycket svårare för de som har
detta än för människor utan diagnos. Allt blir mycket intensivare. Allt
förstoras upp. Dessa personer är ofta begåvade, men också för att de
alltid måste tänka, skapa och utveckla. De får aldrig vila. Hur skulle
du känna dig om det bara gick på högvarv i hjärnan hela tiden och det
aldrig tog slut?</span><br />
<span style="font-family: inherit;">
</span><br />
<div class="ad-container-narrow">
<span style="font-family: inherit;"><br /></span>
</div>
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;"><b>ADD är en typ av ADHD.</b> ADD är som ADHD men utan överaktiviteten.
Man blir fortfarande lätt distraherad och tappar uppmärksamheten. Men
man kan också ha svårt att komma igång med saker. Fast det blir också
ännu svårare att få dem att sluta. Det är vanligare att flickor och
kvinnor har add, och eftersom ADD inte syns lika mycket utåt kan det ta
lång tid innan det upptäcks och det kan därmed dröja länge innan man får
den hjälp man behöver.</span><br />
<br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;"><b>Äkta kärlek är ovillkorlig</b> men älskar du någon med
ADD prövas detta verkligen. Det spelar ingen roll om det är ditt barn,
din pojkvän, flickvän, sambo, make/maka eller en sann vän. Ni behöver
båda tänka annorlunda för att kunna hantera vardagen.</span><br />
<br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;"><b>Genom att förstå någon med ADD</b> kan du bli mer förstående och det kan hjälpa dig in din relation.</span><br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;">Den här listan från <a href="http://www.lifehack.org/articles/lifestyle/20-things-remember-you-love-person-with-add.html" target="_blank">Lifehack</a> visar vad som händer i huvudet för någon med ADD/ADHD.</span><br />
<br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;"><b>1. De har en hjärna som går på högvarv.</b><br />
ADD slutar aldrig. Det går aldrig att stänga av och säga stopp. Det är något man måste lära sig att hantera.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>2. De lyssnar men allt går inte in.</b><br />
En person med ADD kommer att titta på dig, höra dina ord, se dina läppar
röras, men efter de första orden är deras hjärna redan på en annan
resa. De kanske hör dig tala men deras tankar kan fortfarande vara ute i
rymden. De kanske tänker på hur ditt hår rör sig eller på dina läppar.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>3. De har svårt att klara hela uppgiften.</b><br />
I stället för att hålla fokus på det som väntar dem är det för människor
med ADD som att gå genom en labyrint. De börjar röra sig i en riktning,
men ändrar riktningar för att finna vägen ut.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>4. De blir lätt oroliga.</b><br />
De är som djupa tänkare, de är känsliga för vad som händer omkring dem.
Att vara i en bullrig restaurang kan låta som att stå längst fram på en
hårdrockskonsert. En deppig nyhet kan låta som slutet på världen.</span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>5. De kan inte koncentrera sig när de är känslomässiga.</b><br />
Om det är något på gång som oroar dem eller gör dem upprörda så kan de
inte tänka på någonting annat. Det gör att koncentration på arbete,
konversation och sociala situationer blir nästan omöjligt.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>6. De koncentrerar sig FÖR intensivt</b><br />
När dörrarna till något öppnas dyker personen med ADD ner i det som en djuphavsdykare hoppar rakt ner i havet.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>7. De har svårt att stoppa en uppgift när de är inne i den.</b><br />
När de väl hoppat ner i det där havet så stannar de där. Länge. Även när
syret börjar ta slut. De kommer inte upp förrän det är helt slut.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>8. De kan inte styra sina känslor.</b><br />
Känslorna för en person med ADD flyger vilt och kan inte bemästras. Det
är som trassliga sladdar i deras hjärnor som gör tankar och känslor
svårbearbetade. De behöver extra tid för att få igång sina system
ordentligt.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>9. De har verbala utbrott.</b><br />
Deras intensiva känslor är så svåra att bemästra. De kommer impulsivt
säga vad de tycker, och ofta säger de saker som de senare ångrar. Men
det är nästan omöjligt för dem att ändra sina ord innan de säger dem.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>10. De har social ångest</b><br />
Människor med ADD är ofta obekväma i sociala situationer. De är rädda
att de kommer att säga något dumt eller reagera olämpligt. Att hålla sig
i bakgrunden känns tryggare.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>11. De är djupt intuitiva.</b><br />
För personer med ADD är ytan något osynligt som de penetrerar. De ser
bortom allt vanligt. Detta är den bästa aspekten av ADD. Det är ett
inspirerande drag som skapar kreativa genier. Uppfinnare, konstnärer,
musiker och författare har ofta ADD.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>12. De tycker annorlunda.</b><br />
Det är en annan fantastisk aspekt av ADD. De tycker ofta annorlunda
eftersom deras abstrakta tankar ser lösningar på problem som vi vanliga
människor inte kan se.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>13. De är otåliga och rastlösa.</b><br />
De blir lätt irriterade, vill att saker ska hända omedelbart. De leker
ständigt med sina telefoner, tvinnar med håret eller så studsar deras
ben upp och ner. En person med ADD behöver ständig rörelse. Det är
faktiskt en lugnande aktivitet för dem.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>14. De är fysiskt känsliga.</b><br />
Pennor kan kännas tunga i handen. Fibrer i tyg som de flesta människor
inte skulle känna kan klia. Sängar är ojämna. Livsmedel kan kännas
konstiga. Prinsessan på ärten, hon hade säkert ADD.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>15. De är oorganiserade.</b><br />
Högar är deras favoritmetod för att organisera. När en uppgift är klar
går papperet in i den högen tills den växer högt. Ända tills en person
med ADD blir frustrerad och rensar upp. Människor med ADD måste vara
försiktiga för att inte bli samlare. Det är svårt för en person med ADD
att hålla saker i ordning eftersom hjärnan inte fungerar på ett ordnat
sätt.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>16. De behöver utrymme för att röra sig.</b><br />
Människor med ADD tänker bättre när de är i rörelse. När de pratar i
telefon eller har en konversation vill de gärna röra på sig. Det gör dem
lugnare och att de tänker klarare.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>17. De undviker uppgifter.</b><br />
Att fatta beslut eller slutföra uppgifter i tid är en kamp. Inte för att
de är lata eller oansvariga, utan för att deras hjärna är fulla av
andra alternativ. Att välja en kan kännas problematiskt. Det är lätt att
undvika att fatta beslut eftersom de tänker för mycket.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b> 18. De kan inte komma ihåg enkla uppgifter.</b><br />
Ett annat paradoxalt drag från ADD är minnet. Människor med ADD kan inte
komma ihåg enkla saker. Som att plocka upp sina kläder, handla mjölk i
affären, eller komma ihåg möten. Men å andra sidan: de kommer ihåg alla
kommentarer, citat, och telefonnummer de hört under dagen. Synliga
artiklar är lättare att komma ihåg. Det är därför de har femton fönster
öppna på skrivbordet.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>19. De har många uppgifter på gång samtidigt.</b><br />
På grund av en ständig aktivitet deras hjärna vill de gå vidare till
nästa uppgift så även fast de inte stängt ner den förra. Ju mer som
händer på en gång, desto bättre. Multi-tasking är en favoritaktivitet.</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>20. De är passionerade i allt de gör.</b><br />
Känslor, tankar, ord och beröring är kraftfulla hos en person med ADD.
Allting är förstorat. Det är en välsignelse när det kanaliseras på rätt
sätt. När en person med ADD gör något gör de det med hela sin själ och
hjärta. De ger allt de har. Denna kvalitet är det som gör en person med
ADD så älskvärd.</span><br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>I grund och botten har en person med ADD</b> svårt att
kontrollera sina impulser. De har grymma egenskaper som du kommer att
njuta av när du förstår hur de tänker och känner.</span><br />
<span style="font-family: inherit;">
</span>
<span style="font-family: inherit;"><b> </b></span><br />
<span style="font-family: inherit;"><b>Ja, människor med ADD / ADHD är svåra att älska ibland.</b>
Men när du förstår den börda de bär, kommer ditt hjärta att öppnas upp.
Kärlek och medkänsla kommer ta över platsen för ilska. Du kommer att se
in i deras goda hjärta.</span><br />
<br />
<span style="font-family: inherit;">Text tagen <a href="http://www.nattstad.se/Andromeda/-20-saker-att-komma-ihag-ifall-du-alskar-16002640">härifrån</a>! </span>Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com1tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-45965439195276190812014-10-30T18:12:00.001+01:002014-10-30T18:12:42.353+01:00Ångestdagar..Denna kväll sitter jag och lyssnar på Fronda som när jag var yngre. Tankarna far runt och känslor från förr far omkring i min kropp. Jag minns hur mitt liv var ett helvete och det enda som hjälpte var att skada mig själv för att ångesten var så jävla jobbig. Ibland känner jag att jag kommer tillbaka till ett känslomässigt plan som liknar det jag var i förr, då måste jag lyssna på musik från förr. Jag måste känna hur ont det gör, jag vill som förr gå runt i mörkret på gator jag knappt känner till och bara lyssna på musik. Gå och gå tills jag känner att jag inte orkar mer, för det brukade funka. Men jag inte bara kliva ut genom dörren på höstkvällar längre när ångesten knackar på min hud, även fast att jag vet att det skulle vara så bra för mig.<br />
<br />
Jag skulle absolut inte vilja byta ut det liv jag har nu med världen finaste dotter och familj, men på ett sätt var det lättare förut när jag kunde gå som jag ville och bara försvinna in i mig egen värld med hörlurarna i öronen och ligga och blunda eller titta upp i taket. För det var min medicin förut, tillsammans med mina promenader om kvällarna. Jag mådde verkligen bra av det och jag fick ett helt annat lugn i mig av att gå ut och gå en eller två timmar, utan mål eller utan tanke. Jag bara gick tills jag kände att det var dags att gå hem.<br />
<br />
Nu lyssnar jag i alla fall på musiken från förr, jag låter allt gammalt flöda igenom mig och tillåter mig att känna allt det svart som fanns då. Det finns fortfarande en liten del av mig som är så nattsvart, den kommer aldrig försvinna och det vet jag. Har dessutom en period som är extremt jobbig och jag har en hel del ångest men jag försöker ta mig igenom den på bästa sätt, även att känslor och tankar som förr var vanliga kommer. Även att jag har dagar då det är så jobbigt att jag tänker att det vore lätt att göra av med ångesten på samma sätt som förr, men då gör jag allt för att distrahera mig och allt för att komma på andra sätt att bli av med det. Vissa dagar är riktigt svåra.<br />
<br />
Jag vet att det finns vissa som kommer läsa detta och tänka att jag har valt fel yrke med tanke på hur jag själv mår. Men under de veckorna jag jobbade där uppe på Psyk så mådde jag bra, jag kände att jag verkligen var på rätt väg i mitt liv och att det var det jag i alla år drömt om att jobba med. Men i samband med att jag fick motgångar där uppe tack vare att min handledare verkade tycka illa om mig och sedan blev problem i skolan så kastade det ner mig i ett hål.<br />
<br />
Några personer som jobbade där uppe såg såklart mina armar och de ärr jag har sedan förr. Och utan att fråga mig så drog dom sina egna slutsatser om varför jag hade dom och tyckte att jag kanske borde jobba med mig själv innan jag börjar jobba där uppe. Anledningen till att jag började skära mig själv var på grund utav mobbning, det var att jag varje dag i skolan blev kränkt och kallad saker. Jag orkade inte med smärtan inuti så jag kände en dag att eftersom dom anser att jag inte är en bra person och behandlade mig illa så kunde väl jag med behandla mig själv illa för jag var ju inte värd bättre. När jag berättade det för en av cheferna där uppe så bad hon om ursäkt om hur hon hade sagt att jag inte kunde jobba där nu, hon visste ju inte att jag hade den bakgrunden för ingen hade frågat mig varför jag skadat mig eller hur länge sedan jag sist gjorde det.<br />
<br />
I över tio år var jag mobbad och det är tre-fyra år sedan jag sist skadade mig. Så innan ni dömer, fråga personen direkt istället...Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-27390885892695428532014-10-21T14:46:00.000+02:002014-10-21T14:46:30.606+02:00Låg motivation, stanna upp!Jag läste precis ett underbart och tänkvärt inlägg om <a href="http://ejies.blogg.se/2014/october/sasongsmotivation.html#comment">säsongsmotivation</a> skrivet av fina och inspirerande <a href="http://ejies.blogg.se/">Ejies</a>.<br />
<br />
Så länge jag kan minnas har jag alltid haft perioder då jag är tröttare, får mindre gjort och oftast slutar med saker som jag egentligen tycker om endast för att min motivation är låg eller överhuvudtaget inte existerar. När jag läste detta inlägg hon skrivit om just det där att låta oss ha våra perioder där vi är mindre produktiva och istället lyssna på kroppen och låta oss ha den här perioden där vi inte gör så mycket. Jag håller med om att jag tror att det skulle påverka oss människor på ett väldigt positivt sätt, i alla fall om jag tänker på mina egna erfarenheter så tror jag att jag kommer må mycket bättre om jag följer detta.<br />
<br />
De perioder då jag varit nere på botten när det gäller energi och motivation har jag alltid undra varför och hur jag ska undvika detta. Ingenting jag har försökt tidigare har lyckats något vidare utan det har bara gjort så att det blivit tusen gånger mer kaos i mitt liv. Jag har aldrig insett att det kanske är mening att jag ska ha dessa neråt vändningar ibland, att alla vi människor kanske har dom av en anledning. Att vi inte ger oss själva tillräckligt med tid att ta hand om oss själva och bara ta det lugnt i vardagen är inget nytt. Så kanske borde vi se dessa låga perioder som ett tecken på att det är då vi ska lugna ner oss, kanske sätta undan lite av tiden vi vanligtvis ger åt annat till oss själv.<br />
<br />
Att ta en vecka utan träning, utan stress i den mån det går och sedan ta det mer lugnt för vår egen skull. Jag tänker i alla fall börja göra det i den mån det går i mitt liv, jag tänker ta mina låga perioder som en chans och ett tecken på att jag ska ta det lite lugnare och bry mig lite mer om mig själv. Gör det du också!Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com2tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-50946498344794437182014-10-15T16:57:00.002+02:002014-10-15T16:57:37.185+02:00Bubblan..Idag är en sådan dag då jag önskar att jag precis hade fått pengar, för jag vill köpa hem massor med nya böcker. Känner att det var länge sedan jag la ner pengar på bara böcker, det gjorde jag nästan varje månad under min tonår. Jag älskar böcker och nu när jag återigen kommit igång med att läsa mycket så vill jag uppgradera min bokhylla. Dels för att jag vill ha böcker inför den gråa hösten som kommit, men även inför hela den långa vintern som kommer. Att få krypa upp varje kväll när mörkret fallit, tända ljus och sedan bara lägga mig och läsa en stund. Min egentid är som bäst när jag får ha det så, och med en kopp varmt tea såklart.<br />
<br />
När jag öppnar en bok och börjar läsa så får jag för en liten stund lämna mitt liv som mamma och fru, jag får gå in i en annan värld och bara vara där inne en stund. Inte behöva tänka på en massa måsten eller ansvar, då kan jag känna att jag är tillbaka i min 15åriga kropp hemma i mitt barnrum när jag kunde stänga in mig och bara ligga och läsa hur länge jag ville. Jag saknar verkligen den tiden när jag inte hade en massa krav eller saker som jag var tvungen att göra hemma. Då jag bara fick vara mig själv och göra det som jag älskade att göra. När jag kunde ligga en hel dag i sängen och bara läsa eftersom en bok var så pass bra att den inte gick lägga ifrån sig den, när jag kunde läsa ut en bok på ett dygn eller två.<br />
<br />
Fast självklart så måste man växa upp och inse att livet innehåller mer ansvar än så. Men de dagar då jag är nere på botten, hade jag velat låsa in mig i sovrummet med en bok och sedan låta världen utanför rulla på under den tiden dottern är på dagis.. Att min älskade man kunde ta hand om att få henne till och från dagis och sedan bara låta mig vara under några timmar i min egen bubbla.<br />
<br />
För jag har verkligen dagar som är hemska,då jag egentligen knappt orkar andas för att det gör så ont i mig. Ångesten kryper fram som i vågor och jag vill bara ligga under täcket och låtsas att jag inte ens existerar. Mina svarta dagar så jag längtar hem till mina föräldrar, att dom kan ta hand om mig som när jag var yngre och mådde dåligt. Att min älskade mor kunde komma in med maten eller göra mig en kopp tea och inte behöva göra något alls. Fast de dagarna när min dotter kommer hem med ett stort leende och slänger sig i sängen med sin underbara lilla kropp så blir allt bättre, självklart försvinner inte allt men hon gör allt värt att kämpa igenom.<br />
<br />
När jag har mina dåliga perioder så är min dotter min livskraft, jag orkar med allt det nattsvarta och smärtsamma bara för att hennes leende och allt med henne får mig att orka med. Visst är det inte lätt dessa perioder eftersom jag knappt orkar ta hand om mig själv, att samtidigt ta hand om min dotter. Men då går allt med henne i första hand och jag och hemmet kommer i andra. Men jag vet från min tonår att hade jag inte haft henne hade jag legat kvar i sängen i flera dagar, kanske gått upp och ätit lite men absolut inte lämnat hemmet. Så hon är absolut en skatt värd allt och mycket mer.<br />
<br />
Varje dag går jag upp och fortsätter att kämpa igenom det jobbiga för att jag är skyldig min dotter det. För att jag vill framåt ännu mer än vad jag redan är. Jag vill absolut inte att någon som läser detta ska se ner på mig eller tycka synd om mig, det är inte därför jag skriver detta. Utan det är för att påpeka att ett livet liv som man själv skapat, kan göra sådan under i ett liv där det alltid varit knas och fortfarande är. Men jag låter inte det besegra mig och varje dag finner jag nya sidor med mig själv som är starka, även att jag är mycket svag ibland.<br />
<br />
Nu utmynnade detta inlägg i något helt annat än vad det var tänkt från början, men det var skönt!Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com0tag:blogger.com,1999:blog-5139956264449652044.post-73342243391110986372014-10-13T12:00:00.000+02:002014-10-13T12:00:14.946+02:00Självmord och självmordförsök..Hade detta hemska men ändå viktiga ämne i skolan idag. Det är ju en sak som ligger mig nära av flera anledningar.. Dels att min syster flera gånger försökt, att jag för åtta år sedan försökte och att ett ex och vän till min syster för cirka en månad sedan tog sitt liv. Jag har under mitt liv varit väldigt nära döden på flera sätt, men att själv ha försökt ta sitt liv och sedan flera år efter läsa om det för att det hör ihop med det jag ska jobba med är lite jobbigt. <div>
<br /></div>
<div>
Efter mitt försök att ta mitt eget liv så vaknade jag upp och insåg att jag för ingenting i världen ville dö. Har aldrig efter det försökt att ta mitt liv eller ens kommer att försöka, skulle aldrig lämna min dotter på det sättet. Allt som jag har varit med om under min tonår har stärkt mig otroligt och även att de uppe på avdelningen där jag hade praktik tack vare allt detta tyckte att det var för nära mig själv så jag får vänta tills nästa sommar med jobb, så kan jag ärlig säga att jag vet att det inte är för nära mig.</div>
<div>
<br /></div>
<div>
Allt detta ligger flera år bak i tiden och jag har kommit över det. Visst har jag känslan av att skada mig när det blir jobbigt eller jag har riktig hemsk ångest, men jag gör ingenting emot mig själv för jag har andra medel att ta till. Bara hålla om min dotter och få henne att skratta är perfekt. Att dom dessutom nämnde att jag inte är där för att göra mig själv friskt gjorde mig både arg och ledsen. Jag mår bra sedan ett antal år tillbaka och jag vet väl för i helvete att jag inte kan göra mig själv friskt genom att jobba inom psykiatrin. </div>
<div>
<br /></div>
<div>
Anledningen till att jag valt detta yrket och inriktningen är för att jag vill hjälpa andra. För att detta är vad jag brinner för och det som ligger nära mitt hjärta. Ingenting är för min egen skull utan för att jag hittat det jag skulle kunna jobba med, det jag trivs med. Men det sårar extremt att tack vare att jag haft en hemsk skoltid och tonår där jag skadat mig själv på flera sätt, försökt ta livet av mig och varit mobbad under 9-10 år och sedan få det beskedet när allt verkat så bra. Det slänger ner mig igen till den tiden då jag ansåg att jag inte dög till något, det fick mig att tvivla på att jag klarar ett jobb alls.. Så det minsta lilla kan sänka en människa, om dom inte vet om hela bakgrunden utan bara dömer efter det dom kan se.. Mina ärr på armarna!</div>
Hannah Kapstadhttp://www.blogger.com/profile/14806571564206716410noreply@blogger.com1