Uppväxten med ADD

Jag minns inte så mycket av min barndom och det jag minns är små fragment av en väldigt glad och lekfull sådan. Jag minns att jag sprang runt mycket, jag var alltid igång. Jag minns att jag och andra tjejer, däribland min lillasyster, brukade gunga så högt det bara gick och sedan hoppa ifrån dom och se vem som kunde hoppa längst, jag kommer ihåg att jag älskade det och jag hoppade längre än dom andra många gånger. Jag minns också att jag ofta hamnade i bråk med dom andra, jag minns att jag ofta lekte själv. Jag trivdes nästan bäst att vara själv, då fick jag leka som jag ville och jag kunde bestämma alla regler själv.

Jag bodde i en liten stad som heter Silverdalen, som ligger några mil ifrån Hultsfred fram tills lite mindre än en månad innan jag fyllde nio. Mycket av min barndom spenderade jag i Lönneberga, som ligger 2 kilometer ifrån Silverdalen, hos mina morföräldrar. Detta var inte för att mina föräldrar jobbade mycket, för att jag var jobbig eller något sådant, utan det var för att jag trivdes där. Dom hade en stor trädgård jag kunde springa omkring i, det kändes mer fritt hemma hos dom och jag kunde vara mig själv utan att bry mig om andra barn såg mig. Jag älskade att springa runt bland alla blommor och växter, jag sprang ofta ner i skogen som låg precis nedanför deras hus. Jag älskade att vara i naturen och följde gärna med min mormor ut i den stora skogen för att plocka både bär och svamp. Det var något av det bästa jag visste, att få gå runt med mormor i en skog med en liten bunke och plocka blåbär. Visserligen åt jag upp säkert hälften av det jag plockade, men jag brukade ofta få ihop en hel liter själv och jag kände mig alltid lika stolt när jag visade för mormor hur duktig jag var och hur mycket fina bär jag hittat. Jag var också med och plockade lingon och svamp med henne, ibland var min moster med och då kände jag inte att jag hörde hemma där. Jag ville ha mormor för mig själv i skogen. Dels för att mormor alltid tog hänsyn till att jag gick i min egen takt, att jag var lite slö och gärna gick runt och plockade med lite extra tanke bakom varje rörelse. När min moster var med så tyckte jag det gick för fort, jag kände mig stressad och kände att jag behövde prestera mera på kortare tid. Jag har ingenting emot min moster, det har jag aldrig haft och kommer aldrig ha, hon är en jätte fin människa och hon pratar alltid med visdom i rösten. Det var bara så jag kände det när vi var en extra person i skogen.

Ibland satt jag med henne när blad och annat skräp skulle rensas bort. Jag fann det väldigt avslappnande, men jag kunde inte hålla på så länge som mormor, för jag tröttnade snabbt på det. Fast ändå försökte jag alltid att hålla på så länge det bara gick varje gång jag var med. Jag ville visa att jag också kunde, att jag minsann klarade av att rensa lingon. Jag antar att allt jag gjorde med vuxna gick ut på att bevisa att jag var duktig, att jag kunde. Jag behövde aldrig anstränga mig för mormor, jag visste att hon tyckte jag gjorde bra ifrån mig och jag visste att hon tyckte om mig hur mycket eller lite jag än plockade eller hjälpte till.

Jag pratade ofta med mig själv, lekte med mig själv och hade låtsas vänner. Jag tyckte inte det var något fel i det och jag älskade ju att vara själv, så det kunde ju inte vara fel det jag gjorde. Det jag inte såg då var att dom flesta i min ålder umgicks med andra, lekte lekar med andra och inte låtsas vänner. Jag ansåg inte att jag behövde umgås med andra, jag tyckte inte att det var lika roligt eller underhållande. När jag väl umgicks med andra blev det ofta att jag började bråka eller tjafsa med dom. Jag kom inte överens med vad dom ville göra, så jag kunde aldrig leka en längre stund med andra barn, andra flickor. Med pojkar var det en helt annan sak, det gick lättare att umgås med dom, det var inte för mycket regler för mig att hålla koll på, det var inte mycket jag behövde tänka på. Lekarna var enkla och med lite mer fart i, fast det var ändå problem för dom ibland att jag var tjej. Jag tålde inte lika mycket som dom och jag var inte lika stark. Det jag var duktigare än dom på var att springa, jag sprang fortare och orkade längre, men det ansåg dom antagligen som en nackdel eftersom dom inte gillade att bli slagen av en tjej, det var nog pinsamt för dom.

Nu när jag tänker efter på min barndom så var jag inte som andra barn. Jag gjorde inte som andra gjorde och jag var inte som andra barn. Jag var hellre hemma eller hos mina morföräldrar än att vara ute och leka med vänner. Jag minns att jag älskade att sitta med mormor och morfar och titta på bingolotto och ha en egen lott som jag fick dutta på, jag älskade pennorna som mormor hade till det, dom fick att bli lugn i hela kroppen. Jag minns att varje sommar brukade jag sitta med dom på kvällen och se Allsång på Skansen och när det var slut gick jag ut på deras farstutrappa och kollade när solen gick ner, innan jag gick och la mig. Jag brukade vakna upp runt åtta tiden på morgonen av att mormor kom med frukost lagom till det att sommarlovsmorgon skulle börja. Jag älskade att spendera nästan hela mitt sommarlov hos mormor och morfar och brydde mig inte om att jag inte hade någon att umgås med. Ibland när jag var hos dom brukade jag leka med en kille i min ålder, jag trivdes jätte bra med honom och vi hade det alltid jätte roligt ihop.

Ända sedan jag var liten har jag kommit bättre överens med killar än med tjejer, oftast har dom varit äldre än mig, men en del har varit i samma ålder. Jag har alltid haft mer killkompisar än tjejkompisar och jag har inte sett några problem med det. Jag gillade inte dom mjuka lekarna så jätte mycket, jag ville ha lite mer motstånd och lite mer tuffhet när jag lekte.