Hon har snart funnit hos oss i 10 månader och hon är fortfarande lika glad, snäll och lycklig. Det har hon varit sedan dagen hon föddes, inte alls tjurig och gnällig som man tror att små bebisar ofta är. Fästmannen är förvånad över att att ett barn kan vara så snällt som hon är, eftersom hans son hade kolik och var rätt jobbig. Jag har njutit så det heter duga och jag är så glad över henne att det nästa gör ont av alla känslor som ryms i min lilla kropp. Hennes leende lyser upp allt och man kan inte annat än älska henne tusen gånger mer för varje sekund som tickar förbi.
Mammas och pappas lilla ängel börjar bli stor och saker närmar sig med skrämmande stora steg. Snart ska jag lämna henne på dagis, låta någon annan ta hand om min dotter. Med min ADD och ångest känns det hemskt, vid bara tanken känns det nästan som jag ska kvävas. Sedan är det ju bra både för hennes och min skull, jag kan inte vara hemma hela livet med henne, även att jag önskar att jag i alla fall kunde det i ett år till. Fast det positiva är ju att eftersom jag studerar blir det en hel del tid över till henne och jag har loven att ägna åt bara vår lilla ögonsten.
Nu ska jag ta min lilla glada och tjutande unge ifrån hennes säng och busa och gosa med henne lite innan jag börjar med det viktiga här i hemmet. Mamma älskar sin lilla solstråle!
Zoe med sitt första hårband |
Förresten, grannen filmade lilla trollungen när hon gick med gå-vagn, så ska försöka få tag i filmen så den kan komma upp här!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar