Första gången jag tog en längre promenad med hunden i helgen så bestämda jag mig innan jag gick hur långt jag skulle gå innan jag skulle vända. När jag kom dit så kände jag att det var alldeles för kort och fortsatte en bit till, kom till ett träd med en markering på och bestämde att jag skulle vända där. Tänkte att den markering ska jag gå till varje dag och sedan vända, en lagom promenad på 30 minuter.
Idag när jag lufsade ut dit i snön så kände jag att det var mer motstånd, men när jag väl kom fram till trädet kände jag att det var för kort denna gången. Gick ännu en liten bit och hittade en stolpe med två pilar som jag vände vid. Det var en längre sträcka, med mer snö och lite svårare att gå, ändå gick jag det på 30 minuter även denna gången.
Ska jag fortsätta i denna takten kommer jag snart bli tvungen att springa sträckan för att bli nöjd, för jag kan inte gå hur långt som helst åt det hållet eftersom det kommer ett militärt övningsområde inte alls långt ifrån där jag vände.
Så jag ska nog inte ha ett visst mål jag ska gå till utan jag får nog bestämma att jag max får vara ute och gå en timme sammanlagt eftersom mannen inte ska få det för jobbigt med armarna när han tar hand om dottern. Dessutom sa han att när dom skottar den vägen, kan jag försöka ta med både hunden och dottern i vagn. En liten mer utmaning kanske.
Hur som helst så blir jag riktigt stolt över mig själv att ger jag mig tiden och dra mig ut även att det är snö och kallt, går jag längre för varje gång och känner mig riktigt nöjd efteråt. Mår mycket bättre efter en sådan promenad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar