Fort fort, tiden går fort.

Häromdagen satt jag ute i solen när dottern lekte, jag läste en tidning och njöt av livet och att våren är på väg. Efter ett tag ville dottern springa iväg till sandlåda själv, som vi ser ifrån oss, så jag satt kvar i stolen och höll koll på henne men hon var där själv. Det är då man inser att dottern börjar bli stor och man inte behöver vakta lika mycket, det känns bra men samtidigt går tiden för fort.

Man känner verkligen en frihet när ens barn börjar bli mer självständiga, men samtidigt känner jag lite smått ångest eftersom det betyder att jag behövs mindre och mindre. Älskar verkligen att finnas där för min dotter och att kunna hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med. Jag vet att det med tiden ändras och blir annorlunda, kan inte säga att jag riktigt hänger med eftersom det går så fort, men det är bara hålla i och följa med på resan.

Är i alla fall otroligt stolt över min älskade dotter och det är en välsignelse att få se henne växa, utvecklas och bli en självständig individ. Att få vara med och guida henne längs denna väg är något jag verkligen tycker om.

Att verkligen komma igång!

Träningen har sedan jag hade praktik varit ganska seg. Jag försöker ta tag i det men när man kommer ner i en svacka då kroppen säger ifrån och inte har orken känner man sig besviken. Jag försöker i alla fall få in 1-2 gånger i veckan för att inte känna mig alltför hemsk som stannar hemma.

Fast dom dagarna jag ändå stannar hemma vill jag ha något jag kan göra ändå. Just nu renoveras vårt badrum och det kommer pågå i cirka 2,5 vecka så det känns inte fånigt och helt lönlöst att göra något hemma. Jag hade tänkt köra lite yoga för att jag behöver lugnet ibland allt det stressiga som finns i vardagen, men när dom borrar i cement och vässnas kan man knappast köra igång med det. Ingenting går att göra genom detta oväsen. Kanske läsa lite med är man slä och har ont så man mest vill vila är koncentrationen inte den bästa.

Får passa på när jag går till toavagnen på andra sidan gården och slappna av lite. Men det är myror i hela kroppen för man vill röra på sig, men värken i kroppen säger ifrån.

Tur att det är fint väder så man kan dra ut sin lata röv på en vacker vårpromenad om det skulle finnas energi kvar till det. Eftersom dottern är hos mormor och morfar är det ju lättare att vara spontan och bara ge sig ut som man själv vill, i sin egen takt och vart mina ben bär mig. Ska nog samla kraft att gå ut efter lunchen och njuta lite av att våren är påväg.

Segt skrivande.

Har sedan jag skrivit sist haft en extrem torka av vad jag ska skriva. Har känt att allt det "vanliga" vardagslivet som småbarnsmamma inte har varit så extremt roligt. Dottern är extremt trotsig i allmänhet, men i synnerhet när det ska ätas då det är riktigt jobbigt att få henne att äta när det serveras mat. Hunnit läsa på lite om vad jag kan göra för små saker för att det ska bli lättare, funkar ibland men oftast inte alls.

Annars är det mest skola och plugg som gäller, till sommaren är jag färdig undersköterska men har de senaste veckorna känt att jag vill studera vidare till sjuksköterska och med stor sannolikhet även vidare efter det. Så har kollat upp vad jag behöver för att studera vidare, och med alla ämnen jag behöver så kommer det bli 2 terminer till på Komvux. Det gör inte mig något för det är så trevligt där uppe, men hade jag vetat det från början hade jag redan kunnat studera på Högskola.

Förövrigt är det inte mycket som händer hemma hos oss. Livet består av att vara mamma, studera, träna och njuta av alla små stunder i livet.

Välkommen 2015!

Jag vet inte om jag skrivit så jätte mycket om min jobbiga period som varit under hösten, men den har i alla fall hängt i sig under julen och nyåret med. Även att jag känner klar förbättring med tanke på hur mycket jag tycker om allt detta kring jul, så har det ändå inte varit på topp. Därför har jag låtit min blogg vilat, inte suttit mycket vid datorn (ett annat skäl är att min laptop inte var på topp heller), utan jag istället läst mycket och gjort annat för att ta igen mig eftersom bara ta mig ut sängen varit jobbigt. 

Nu är det ett nytt år som betyder att det öppnar nya möjligheter. I alla fall så som jag ser det. Jag började året med att bestämma mig för att detta blir ett hälsosammare år på alla sätt. Inget socker, ingen skräpmat, tänka på vad jag stoppar i min kropp och röra på mig mer. Jag tycker det är på tiden att jag verkligen ser till att må bra fysiskt eftersom jag vet att det även påverkar mitt psykiska mående.

I morgon fyller jag i alla fall 23 år, kan inte riktigt fatta det eftersom jag fortfarande känner mig som en tonåring inuti. Hade i alla fall besök av mina föräldrar och min mormor i går, då jag i födelsedagspresent fick en ny laptop som jag vid denna stund sitter och skriver vid. Så nu ska jag bli mer aktiv på bloggen, för denna behöver inte sitta i laddaren konstant utan är faktiskt bärbar. Har även en surfplatta på väg hem till mig, så kan förhoppningsvis även skriva ifrån den ibland när jag inte känner för att ha datorn i knäet eller sitta vid skrivbordet.

Hur som helst så har år 2015 börjat bra och jag ska se till att fortsätta hålla det bra. Inga ursäkter och inget fusk, det är bara jag själv som får lida av det i slutänden ändå..

Det är såhär..

.. att jag lätt glömmer:

- att borsta tänderna två gånger om dagen
- viktiga möten
- tider som jag måste passa
- vart jag lagt saker (oftast viktiga)
- att jag lovat någonting
- att göra läxorna
- att städa/diska/tvätta
- bort maten när den står på spisen

Tack vare att jag har ADD!

texten kommer ifrån min gamla blogg, här är originalinlägget!

Tekniken JÄVLA värld..

Ett stort problem med att leva i en värld som är så beroende av teknik är när man sitter med två datorer, en stationär och en bärbar, och båda två håller på att gå sönder. Den stationära datorn är trots allt den viktigaste och självklart vill vi ha något ordentligt nästa gång vi köper en, tyvärr är det rätt akut med att köpa en ny och den vi tittar på är mer än vad vi har råd med just nu.

Att ha låg ekonomi eftersom jag studerar och mannen endast är timanställd gör att vi får rensa ur saker i vårt hem som vi egentligen inte vill göra oss av med. Bara för att vi måste ha en dator när det gäller att betala räkningar och mina skolarbeten. När man hamnar i denna situationen önskar man sig lite tillbaka i tiden då det inte behövdes datorer för att klara av det mesta i vardagen, eller att man vid det här laget hade ett arbete så att man kanske hade råd att slänga ut så mycket pengar.

Känner sig så maktlös och samtidigt desperat att få tag i pengarna, vi funderar och funderar över vad vi kan göra för att få tag i pengarna vi behöver. Ska försöka bli av med allt vi rensat och dessutom rensa ur ännu mer saker som kanske är värda lite mer. Gör allt för att få detta att fungera, även att vissa saker känns jobbiga just nu.. Just nu hatar jag tekniken och känner mig allmänt deppig, är redan nere i en dålig period och så ska detta hända som gör att jag åker ner ännu mer.. Faaaan!

Förebild genom många år..

Linda Skugge är en krönikör och författare som jag sedan jag var tolv år har beundrat väldigt mycket. Hennes sätt att skriva fångande och tänkvärda texter med ett språk som var som en käftsmäll fick mig att från första raderna jag läste av henne, vilja bli lika bra som henne. Under högstadiet producerade jag många texter både hemma och i skolan som var mycket lika hennes, som mina lärare gav mig mycket beröm för. Tyvärr så försvann den glöden att skriva någonstans på vägen och alla tankar stannade istället i mitt huvud eller kom ut i samtal med vänner

Jag gör allt för att hitta tillbaka till mitt älskade skrivande eftersom att jag vet att det är då jag mår bäst, det är då jag har lättast att förklara mig själv och allt inuti mig. Har märkt att det sakta kommer tillbaka men det gäller att hålla fast vid det utan att det blir tvångsmässigt. Jag vill skriva för att jag älskar det, inte för att jag måste. Fast det är inte alltid det finns tid att skriva när orden flödar och jag kommer på jätte bra saker att skriva om. Även att jag skriver ner det på ett papper för att skriva senare så blir det inte bra om jag tvingar mig när tiden finns.

Det viktigaste är att jag i alla fall fortsätter, att jag inte ger upp helt bara för att det går trögt vissa dagar. För jag vet från tidigare erfarenheter hur jag mår när jag inte skriver alls. När jag får mitt skrivande att flöda och det kommer ut naturligt så blir det som bäst, men sedan gäller det även för mig att ibland försöka att tvinga ur det lite för att komma igång. Är jag inte så hård emot mig själv utan bara skriver vad jag verkligen tänker och känner så vet jag att i alla fall någon uppskattar det. Att det för mig är perfekt är trots allt inte det viktigaste utan att det kommer ut något som kanske kan beröra någon eller lysa upp någons dag är det som i slutänden betyder mest.

Att mina texter påverkar någon som läser den är vad jag alltid velat lyckas med. När jag skrev i skolan var det klasskamrater eller lärare som blev berörda och då kom inte mina texter ut på det sättet som de jag skriver på min blogg gör. Fast med tanke på att jag inte får så många kommentarer undrar jag ibland om det är någon alls som läser min blogg. Jag skriver inte ofta det vet jag, men när jag väl skriver så brukar det bli ett antal texter på samma dag.

Under en tid så skrev jag texter i massor och la dom på kö efter varandra så det kom under dagar som jag kanske inte hade lika mycket inspiration och om jag en dag producerar massor med texter för att min inspiration flödar så lägger jag ut det på olika dagar eftersom att det inte ska bli allt på en och samma dag och tomt på andra. Det kanske gör min blogg lite roligare att läsa och det känns lite grann som att jag producerar oftare och inte bara massor i perioder.

För att återgå till min förebild så har hon under de senaste åren förändrats men jag har fortfarande alla gamla böcker som jag älskade kvar i min bokhylla och alla texter jag läst via internet ligger sparade på hårddisken för att jag ska kunna läsa och drömma tillbaka, eller hitta ny inspiration. Hon kommer alltid vara stor för mig och hennes texter kommer alltid att beröra mig på ett eller annat sätt.