Belive in yourself, others will follow

Om jag tror på mig själv, slutar döma allt som jag hela tiden gör. Ser mig själv med respekt och ser allt det positiva med mig själv. Hur duktig jag är på vissa saker och hur bra jag är på att vara mig själv. Så kanske andra kan se mig på ett annorlunda sätt. Då kanske min självsäkerhet syns så pass starkt utåt så att andra kan lära sig av det.

Jag har sett många som inte är i närheten av det där dumma skönhetsidealet, som har många fel och brister som syns, men som ändå låter det som är bra och positivt med dom synas bättre. Jag har många gånger känt mig stolt över den jag är, fast ibland tvivlar jag på mig själv och min egen förmåga.

Ibland när jag skriver en riktigt bra text, en sådan som är så bra att det inte kan vara jag fast det är så, då kan jag känna att jag sträcker på ryggen och har ett stort leende på läpparna. Fast det är inte ofta det händer. Det som jag alltid är stolt över och vill visa upp är mina fotografier. Det är det enda som jag verkligen är stolt över jämt. Jag vill hänga upp många av mina bilder i lägenheten för att jag känner mig så nöjd över dom, jag har flera tusen bilder på min hårddisk (måste dock rensa igenom), som jag känner mig riktigt riktgit stolt över. Jag vet att jag inte kan få upp alla i denna lilla lägenhet eller ens har möjlighet att visa alla för många personer.

Fast jag vill definitivt välja ut några av dom bästa själv, sedan låta någon annan välja några bilder. Som ska hänga runt om i lägenheten så att folk som kommer hit i alla fall kan se. Jag vill ha en vägg med mina fotografier som jag kan känna mig så där äckligt stolt över, som kan göra att jag varje dag när jag ser dom mår lite bättre med mig själv. Då kanske jag i alla fall är en bra bit på vägen mot att må bra och vara stolt över den jag är, med både fel och brister.

bild snodd från google

Min bubbla av ångest, tea och familj

När jag stänger in mig i min egna lilla värld så beror det ofta på att jag har ångest. Då vill eller orkar jag inte med allt utanför, då vill jag bara få klara av det jobbiga själv, med min älskade familj nära. När jag mår dåligt så består min bubbla av ångest, tea och familjen. Det är det enda som kan få mig att må bra då.

Förr skrev jag alltid som mest när jag mådde dåligt. Noveller och dikter var det mest. Nu för tiden har det blivit så att jag bloggar som mest när jag mår som bäst. När allt är nästan som en saga så producerar jag mycket. Jag förstår inte hur det kan ha ändrats, för jag skrev alltid som bäst när jag mådde dåligt, jag skrev vackrare då. Det är visserligen något positivt med att jag bloggar när jag mår bra, eftersom det är oftast jag mår bra. Visst har jag mina mörka dagar, eller mörka stunder under dagen. Men ett leende från min dotter eller en puss från min fästman kan göra allt mycket bättre.

Även om jag sitter vid min laptop ute i vardagsrummet när ångesten kommer krypande, trollungen sover och fästmannen är upptagen med annat. Så finns alltid alternativet att fixa mig en kopp tea, stänga på en serie och krypa ihop i soffan. Det fungerar inte i närheten av så bra som min familj, men det fungerar bättre än att bara låta det vara.

Alla har sina små tips att få ångest eller hemska känslor att bli mildare. Jag har mina och dom fungerar nästan alla gånger. Dom gånger det mot all förmodan inte skulle fungera har jag mina piller. Att slänga i sig piller är det absolut sista alternativet jag har. Är det så pass jobbigt att jag får ta två stycken, somnar jag några timmar och vaknar med huvudvärk och mår lite smått illa en stund. Fast det går alltid över efter 30-40 minuter och några glas dricka.

gammal bild från 2007 eller 2008

Att sitta och vänta..

.. på att rätt tillfälle att börja träna, är som att vänta på att soffan ska börja gå åt dig. Det kommer aldrig ett rätt tillfälle om man inte tar tag i det själv. Jag vill förändrar min kropp, inte för att jag måste, utan för att jag vill. Att trivas i sin kropp är något av det bästa man kan ha, man mår bättre. Att börja träna handlar dessutom inte bara om att träna, utan att må bra. Man bli hälsosammare och kommer då också att må bättre.

Jag vill må bättre, jag vill träna. Men jag gör som många andra. Jag sitter bara i soffan och kollar på bilder om att träna, videos där dom visar hur man ska träna och säger att jag börjar i morgon.. Eller så säger man att man börjar till våren när det blir bättre väder så att man sedan är så pass motiverad att fortsätta under hösten och vintern som kommer. Fast ju längre man drar ut på det, desto oftare kommer man att skjuta på det. Jag vill börja träna nu, jag skulle ha tiden till att göra det 20 minuter om dagen utan problem.

Fast nu är det så att jag i detta fallet vill börja springa, jag har en lista på hur jag ska börja lugnt och sedan gå uppåt. Till slut efter några veckor springer jag alla dom 20 minuter jag är ute. Jag har bara ett litet problem, jag har inga bra skor att springa i. Ska jag göra detta ordentligt vill jag har ett par riktigt bra skor, kollade på nätet och dom billigaste som är bra kostar mellan 500-800 kronor. Vilket inte är något jag har att lägga på skor. Därför ska jag börja lägga undan lite pengar då och då till detta. Så att jag verkligen till våren kan börja.

Jag vet, nu skjuter jag på det igen. Men med en kass ekonomi är detta bästa sättet jag har. Dessutom har jag och fästmannen bestämt oss för att vi ska börja spara till bröllopet, ja vi ska gifta oss. Så då blir det ännu mindre som går spara till ett par skor. Fast lite pengar då och då. Kanske panten som blir efter att vi samlat ihop kan gå till skorna.

När jag sedan börjar springa i vår, ska jag också börja äta nyttigare. Så får vi hur bra jag mår när kommit till vecka 12, där jag ska springa 20 minuter utan problem. Så för att komma lite på rätt väg så ska jag börja att gå lite mer nu under hösten, ensam eller med hund och/eller barnvagn spelar ingen roll. Nu ska jag i alla fall börja röra mig mot rätt riktning.

daily quotes

Zoe, 4 månader

Detta har hänt senaste månaden:

- Vända sig från rygg till mage
- Börjar intressera sig för leksaker
- Kan flytta sig bakåt i gåstolen
- Lyssnar till sitt namn
- Följer med blicken när man går i rummet
- Ålat sig fram lite lite grann
- Kollar i böcker när man läser för henne
- Kan sitta själv mot något en stund, utan att ramla

Vikt: 7010gram
Längd:  66cm

Får vi se om hon är så duktig och verkligen kämpar så att hon kan åla ordentligt och kanske sitta relativt stadigt en längre stund till nästa månad. Hon är så duktig och det går undan, när jag läser om hur barnen ska utvecklas så kan man inget annat säga än att hon är före med det mesta. Älskade underbara dotter.

Inga barn får hamna utanför

Inga barn får hamna utanför

Något är fel. I Sverige är vi överens om att alla barn ska ha samma rättigheter. Ändå finns det barn som inte räknas in. Som ingen ser. Som hamnar utanför.  
Det kan börja i fattigdom, segregation, med en diagnos, med föräldrar som har problem eller att hjälpen ser så olika ut beroende på var man bor. Vissa får hjälp, andra inte. I värsta fall leder det till att barn inte klarar skolan. Därifrån kan vägen tillbaka vara väldigt lång.
Inga barn får hamna utanför. Om barnkonventionen vore svensk lag skulle det vara svårare för vuxna att glömma bort, att inte se, att inte ta ansvar. 
Jag har skrivit under på unicef.se/utanför. Gör det du också!

En video att titta och tänka efter

Utanförskap! Det är något jag vet hur det känns. Jag vet hur det känns att stå utanför och inte riktigt passa in, inte få vara med. Jag var mobbad i flera år, närmare bestämt 10år. Det var inte så hemskt i början, fast jag kände mig rätt utanför. Det värsta kom när jag började högstadiet. Jag ändrade stil och försökte hitta mig själv, eller snarare jag hittade mig själv direkt för jag har fortfarande kvar lite av den stilen. I den lilla staden jag bodde kunde man inte vara annorlunda om man ville ha vänner, och eftersom jag varit utanför redan innan så blev det bara värre.

Jag fick höra fula ord i korridoren, folk tittade på mig. Jag var ständigt rädd för att gå till skolan, gick långa omvägar för att slippa stöta på vissa människor. Skolkade nästan hela sjuan för att jag inte klarade av att möta alla människor som inte accepterade mig som den jag var, som inte gillade mig. Jag och min bästa vän gömde oss ofta i källaren på skolan för att sedan smita iväg till biblioteket när lektionerna hade börjat.

I dom tre åren när det var som värst skadade jag mig också. Jag skar mig för att orka med att smärtan jag hade inuti, jag försökte fokusera på att det gjorde ont på utsidan istället. Utanförskap är det värsta som finns, det kan verkligen förstöra en människa. Jag lyckades ta mig vidare trots att det jag varit med om, men det är inte alla som gör det. Vissa fastnar i det mörka, vissa försvinner helt.

De fingeravtryck vi lämnar på världen är unika.

Klickade mig in på SvD Kultur och slogs av att en människa, en gammal dam har lämnat jordelivet. Kollade igenom artikeln och förundrades av att jag aldrig hört om henne. Cordelia Edvarson, "flickan från Auschwitz blev journalisten som vägrade ge upp. Hon levde för att skriva, hon skrev för att orka leva. Nu har hon stängt av sin dator för sista gången.", hur kan man ha missat en sådan person? När jag sedan utan att ha läst färdigt, klickar mig vidare till en sida där en av hennes krönikor finns så förundras jag över att jag missat en sådan bra krönikör. Jag läser och varenda ord går djupt in i min själ.

"De fingeravtryck vi lämnar på världen är unika.", skriver hon och jag tänker att det finns vissa som lämnar mer tydliga fingeravtryck än andra. Denna kvinna har lämnat efter sig ett väldigt tydligt fingeravtryck. Hon har skrivit i många år och har publicerat mycket som folk har läst. Hon kommer att bli ihågkommen länge. Sedan finns det dom som försvinner som inte märks, som inte syns. Deras fingeravtryck är nästintill osynliga. Fast hur mycket våra fingeravtryck än syns, så är dom alltid unika.

Hon skriver också "Vad skall det bli av min kaffe-kopp, av mormors fina, gamla stolar, vem skall le åt de minnen som vissa föremål framkallar hos mig? Jag har gett tingen en själ, men den försvinner med mig. Kanske kan någon annan ge dem en annorlunda, en ny själ?", och det är en sak jag många gånger har funderat över även att jag ännu är så ung. När jag försvinner, vart ska alla min saker ta vägen? Allt som jag känner lite extra för och som jag värderar mycket. Allt som jag samlat på mig, ärvt från personer jag har minnen med. Allt försvinner ju med mig och det känns väldigt jobbigt, svårt och sorgligt. Jag vill inte tänka på det, men ibland så går det inte att låta bli.


När sedan läser vidare Hon brydde sig till sista andetaget, finns det några stycken som gör att det känns otroligt orättvist att hon försvann. Alla måste dö, det förstår jag. Fast en del personer önskar man verkligen kunde finnas i all evighet, eller i alla fall lite längre. Jag hade velat läsa mer av henne, hade velat hitta hennes krönikor tidigare. Fast bättre sent, än aldrig.

"Med fingertopparna gled Cordelia Edvardson över livets blindskrift, satte ord på det vi inte vill se, förklarade det vi har svårt att förstå, förenklade det komplicerade men kunde också fördjupa det till synes ytliga, när så behövdes. Hon kände livets skiftningar, visste att inget är svart eller vitt."

En gammal dam som fick vara med om mycket har gått ur tiden, hon har tagit sitt sista andetag. Fast hon har inte lämnat världen oberörd. Hon sörjs av många, och har berört många. Hennes ord rörde mitt hjärta och tanken på allt hon varit med om sticker till i mitt bröst.