Det syns inte utanpå men känns inuti

Att nästan dagligen gå runt med ångest, inte varje dag extremt jobbig men ändå molande där inne redo att bara explodera, är inte alls något jag gillar. Däremot visar jag det inte utåt, inte utanför dessa fyra väggar, och det tär på mig rätt mycket. Det är ungefär som en vilande vulkan, jag vet aldrig när det kommer att explodera, när jag kommer få en sådan extrem ångest attack att jag bara vill krypa ner under täcket och låtsas som att världen utanför inte längre finns. De dagarna, de perioderna är de värsta jag vet. Trots medicin, trots världens underbaraste familj och ett fast jobb som jag trivs på med underbara kollegor som gör arbetet underbart att vara på, så är det inget jag kan komma undan.

Det underbara med att få jobba heltid, att ha hittat vad jag vill göra, att ha en fast tjänst som ger mig trygghet både i vad jag ska göra om dagarna och det ekonomiska, gör så enormt står skillnad i mitt mående. Jag kan ärligt säga att det har gjort så att jag mår bättre överlag. Underbara kollegor som jag skrattar med, som jag faktiskt är mig själv med och som jag känner att jag trivs med är guld värt. När jag är hemma och sjuk så saknar jag jobbet, jag saknar mina kollegor och bara längtar tillbaka, aldrig riktigt känt så. Det känns som att jag inte är riktigt i fas utan att ha allt det runt mig. Det höjer även ångesten att inte vara på jobbet, att inte omge mig med det underbara mitt arbete ger mig.

Trots allt detta underbara jag beskrivit kommer jag aldrig ifrån ångesten, kommer aldrig ifrån känslan som jag ibland tror ska kväva mig. Dagarna när den är som värst så är minsta lilla motgång hemsk, varje litet misstag är gigantiskt och jag kan bara bita ihop, låtsas som att allt är som vanligt. Även att jag mellan varven, när det är lite lugnare kanske låter det bryta igenom, låter tårarna komma och tankarna bara flyga iväg. Låta mitt undermedvetna hata allt med mig själv, trycka ner allt jag gör till värdelösa försök att vara bättre. När allt jag gör är fel och hur jag än försöker kommer jag alltid vara misslyckad.

Även att jag vet att ingenting av det är sant, att det bara är jag som mår så jävla dåligt så kan jag inte bara ignorera det. Kan inte blunda för det faktum att det inte är lika lätt att lösa som förr, som när jag som tonåring tog ett rakblad och bara skar bort allt det onda, att det inte är lösningen på problemen, på ångesten. Att krypa upp i min mans famn är en underbar känsla när jag mår dåligt, att få släppa taget och gråta utan att behöva förklara något.

Fast saknaden att ha min bästa vän att prata med, att ha henne att diskutera vad som sker inuti mig är jobbig. Hon förstod mig som ingen annan, hon visste hur jag kände det, hur svårt det är att hantera allt detta inombords utan att skada sig. Vi hade gått igenom allt det tillsammans. All mobbing, all idioti, varenda jävla skitdag under högstadiet, att leva med självskadebeetende och att avsky sig själv. Vi gick igenom det tillsammans och det finns ingen jag hellre vill prata med, som jag vill ha tröst av.

Varje gång ångesten kommer som ett slag i magen är det så jävla svårt att låta bli att skada sig, det är så svårt att inte tänka på hur skönt det vore att trycka rakbladet emot min arm och sedan se blodet komma fram. Men jag vet att det inte hjälper, inte i längden, det hjälper bara någon minut och sedan är det kommer det bara bli till ytterligare ett ärr på min arm.

Så även att ingenting av detta syns utanpå, så känns det som fan inuti. Det känns varje dag, i olika mängder, och det är inget jag kommer ifrån hur jag än gör. Jag försöker leva med det, försöker klara av ångesten även att den är hemsk. Att omge mig med kärlek, att göra vad jag tycker om är ett steg i rätt riktning. Att skriva hur jag känner när jag inte klarar av att prata om det är ett viktigt verktyg i mitt liv. Ett verktyg jag tyvärr lagt åt sidan för jag intalat mig att det inte finns tid mellan jobb och familj, men som jag ärligt talat saknar och inser att jag behöver.

ADD och mamma.

En sak jag precis kom att tänka på när det gäller min ADD och det faktum att det speglas av på min roll som mamma är när man kommer på projekt som man ska göra i dotterns rum och som drar ut på tiden för att jag glömmer/inte fixar grejer som behövs och dotterns vänner frågar varför det tar så lång tid. Det är ju svårt för dom att förklara att min hjärna fungerar annorlunda och att jag har massor med idéer men inte alltid kommer speciellt långt med dom.

I mitten/slutet av sommaren fick dottern hit min och min systers våningssäng som jag hade i samma ålder som dottern och som även går dela upp till två enkelsängar. Jag lovade att jag skulle fixa sådan gardintråd och hänga upp runt, sedan fixa fina gardiner/skynken så att det blev som en koja på underdelen där hon sover. Jag har ännu inte fixat grejerna till det, alltså kan ni förstå att det inte ens är påbörjat. Hennes kompisar fick såklart veta det direkt och frågade många gånger efter varför jag inte börjat med kojan, när jag skulle fixa kojan och så vidare. Jag sa att grejerna inte kommit hem, att mina föräldrar inte varit här med dom och så vidare.

I detta fall känner man sig rätt dålig som mamma, även att jag vet att det påverkas av min ADD även att allt det kreativa kommer från den också så blir det även drabbat av att jag vill för mycket. Att dessutom ha den där kreativiteten hela tiden, att man vill göra saker och sedan ha baksidan av ADD med att glömma saker och sedan även ha fått min Borderline diagnos gör det inte lättare.

Men jag ska ta tag i det, för jag har lovat min dotter en koja och jag ser faktiskt fram emot att fixa den, sy gardiner/skynken och sedan fortsätta fixa med mysig belysning och annat inuti. Det är bara dags för mig att ta tag i det och köra tills det är klart. Övervinna min baksida av ADDn helt enkelt.

Varför? Därför!

Äntligen har jag fått svar på varför mitt mående är som en berg och dalbana, och svaret på det jag alltid funderat över är Emotionell Instabil Personlighetsstörning (Borderline)! Jag orkar just nu inte förklara mer om vad det är men hur som helst så har jag fått svar på varför vissa saker har varit så förbannat jobbiga för mig, varför jag har sådant sug efter att skada mig så fort jag kommer ner i en svacka trots att jag slutade för flera år sedan, varför jag kan få ångest och må skit av små saker.. Mycket har fått sitt svar. Jag har antagligen haft det sedan tidig tonår och det kan försvinna. Men det gör att mycket i mitt liv känns mer självklart, både jag och de runt mig kan äntligen förstå att trots jag är lycklig med man och barn så kan jag må skit och ha äckligt hemska tankar ibland, men det är för att jag ser livet på det sättet, jag ser de lätta utvägarna och de lätta sätten att lindra det som gör ont, det som är jobbigt. Däremot gör jag inget dumt, jag skadar inte mig själv utan jag endast tänker det, saknar det, längtar efter det.

Att hela tiden utvecklas.

De åren jag har bott tillsammans med min älskade man så har jag haft det svårt med att riktigt hålla det rent hemma. Jag erkänner här och nu att det är svårt för mig att se när det är riktigt stökigt och smutsigt, jag vet också att det har med min ADD att göra och därför känns det inte lika jobbigt att skriva om. Ingen utanför familjen har direkt vetat om det eftersom när det ska komma folk hit så gör jag det alltid ordentligt även om jag ärligt talat stressat mycket i sista minuten. Mannen tycker detta är en jobbig sak eftersom han får tjata mycket på mig och jag kan faktiskt hålla med om att det inte är speciellt roligt att någon ska behöva tjata på mig för att jag ska hålla det städat.

När jag bodde hemma hade jag det ofta ren ut sagt som ett bombnedslag i mitt rum, men då var det inget man brydde sig om. När min mormor var på besök och jag var i skolan brukade hon städa det åt mig för att det är något som hon alltid tyckt om att hjälpa till med. Hon gör det fortfarande när hon kommer hit, eftersom inte orkar så mycket för sin ålder så brukar jag ibland spara ihop tvätt eller disk till henne så att hon har något att göra och min älskade mormor ser det som något fint av mig, eftersom jag vet att hon gillar det och eftersom det är det hon tycker om att göra.

Nu den sista veckan som min man har jobbat har jag försökt att hålla det fint varje dag och städa ordentligt, och ÄNTLIGEN efter 5 år tillsammans har han lyckats komma på det bästa sättet för mig att verkligen ta tag i det och även småplocka varje dag. Den enkla lösningen på detta var att när han jobbar och jag städar, så säger jag till när jag är färdig med varje rum, när jag har dammsugit, när jag skurat, när jag dammat eller när jag vikt tvätten. På det viset så känner jag mig mer produktiv när det gäller städningen och det är svårare att bara lägga mig ner och glo en serie istället. Han märker om det tar lång tid för ett rum eller en uppgift och jag känner mig stolt varje gång jag kan skriva att jag gjort klart något.

Innan har jag ofta sprungit från ett rum till ett annat och småplockat lite här och lite där, vilket har resulterat i att det inte blir så mycket gjort på den tid man springer runt. Jag har kanske hittat en leksak i vardagsrummet som ska in i dotterns rum och så har jag blivit kvar där och plockat lite, sedan hittat en sak som ska ut i köket och då fastnar jag där. Sedan cirkulerar jag runt och inget rum blir riktigt färdigt. Så lösningen vi kom fram till blev positiv på två sätt.

Sedan får vi se hur det blir till hösten när min skola börjar igen och hur man löser det när mannen är hemma, då jag oftast tycker det är jobbigare att städa eftersom jag vill umgås med honom. Men allt löser sig till slut och nu när vi har kommit fram till en bra lösning så kanske vi kan fortsätta på den banan på något vis.

5 år.

Idag är det 5 underbara år sedan jag blev tillsammans med min älskade man, 2 år sedan vi gifte oss. Alla dessa år har varit de bästa i mitt liv, kan inte med ord beskriva hur mycket min man har betytt för mig, hur mycket han har gjort för mig och hjälp mig med. Tack vare honom har jag funnit mig själv, byggt upp mig själv och blivit en positivare och mer utåtgående person. Han har hjälp mig att jobba på mig själv. Tillsammans har vit byggt upp ett liv, fått en underbar perfekt dotter tillsammans och under dessa åren har vi fått många minnen ihop.

Även att vi haft våra upp och nedgångar så har vi ändå alltid löst det. Såklart att inte allt kan rulla som på en räls, men när det kommer lite grus på spåret så får vi helt enkelt stanna och putta bort det, för att sedan fortsätta. Jag kommer alltid att finnas vid hans sida, jag kommer alltid älska honom. Att få dela mitt liv med dig, skapa minnen med dig medan åren går och veta att jag kommer bli gammal med dig gör mig lycklig som tusan.

Du är en underbar far, en underbar man och du kommer alltid vara mannen i mitt liv, min stora kärlek. Älskade underbara Christer, du är min och jag är för alltid din!

Sommarminnen.

När var liten spenderade jag mycket av mitt sommarlov hemma hos min mormor och morfar i deras stora mysiga trädgård, i lugnet i en liten by. Jag sprang runt i trädgården massor om dagarna, njöt av solen, värmen och ledigheten. Plockade blommor i små fina buketter till mormor och åt bär direkt från buskarna och åt, favoriten var röda vinbär. Nu när jag har en egen dotter kan jag inte beskriva glädjen och kärleken när hon är hos granntanten som plockar röda vinbär, kommer in med en hel hand full och säger till mig att mamma man kan äta dessa bär och dom är jätte goda. En stund senare kommer hon in med ännu en hand med bär och frågar om jag vill smaka, jag stoppar ett bär i munnen och får vackra minnen tillbaka från när jag var liten. Sedan kommer hon in med blommor till mig och är så glad och lycklig.

Att min dotter tycker om så mycket som jag gjorde som liten är så vackert enligt mig, det är något jag värderar högt. Precis nyss lade hon en hög på köksbordet där jag sitter och skriver, mamma ät upp dessa med mig och vi äter de röda goda bären tillsammans. Detta är sommar för mig och detta är vad jag vill fortsätta ge min dotter.

Så mycket händer och så lite tid över.

Just nu händer det så mycket som jag vill skriva om, men eftersom jag njuter av sommaren och vår älskade dotter som blivit så stor så hinner jag inte med att skriva. Mannen jobbar, dottern leker ute med sina vänner och då passar jag (otroligt nog) på att sola (aldrig varit min grej).


Vi har börjat umgås med en familj på samma gård som oss, med en son som går på dotterns dagis och som är lika gammal som henne. Så livet har blivit lite mer socialt och jag känner att det får mig att växa lite mer som vuxen människa. Dottern badade i deras pool i Lördags och jag satt och solade, sedan lagade deras mamma våfflor och bjöd på. Allt känns så otroligt efter att vi inte direkt haft några att umgås med så sitter man hos någon annan och bara njuter, kollar när barnen badar och äter gott. Det har även pratats om att det ska planeras in en grillkväll vilket verkligen ses fram emot.



Annat som har hänt är att dottern fyllt 3 år. Kan inte riktigt fatta att det är så länge sedan hon låg nyfödd i min famn. Kommer ihåg hur underbart det var att höra att jag fött en dotter, så att jag fick ge henne andranamnet efter min bästa vän. Att jag alltid fantiserat om att få en dotter det första jag får, för att jag sydde en klänning i högstadiet. Hade självklart blivit lika lycklig av en son, tro inget annat. Lyckan när jag blev mamma.. Så nu har jag en treåring hemma, som är mer som en 4-5 åring om jag ska vara ärlig. Hon är lång som en 4 åring och har kläder i storlek 110. Hon springer ute med sina vänner hela dagarna, mellan alla fyra gårdar och är jätte duktig. Hon vet att när man ska gå över vägen måste man kolla åt båda hållen, kommer det bilar stannar man och väntar, kommer det inga bilar eller bilarna stannar så kan man gå över.

Hon har även lärt sig meningen av att skoja med någon. Som tidigare idag ville hon har macka, då sa jag ska mamma också ta en macka och hon småskriker nej mamma det får du inte, och jag sa att jasså får jag inte det, då vänder hon sig emot mig och säger mamma jag skojar bara. Jag vet inte hur hon lärt sig det så snabbt och tidigt, men hon förstår verkligen meningen av att skoja med någon. Hon säger att hon älskar oss ofta, men har även sagt att hon älskar Liams (pojken på gården) mamma och pappa, eftersom hon tycker dom är snälla och hans pappa leker och busar med henne, säger gumman och annat precis som till sina egna barn.

Det känns helt underbart att se hennes eget nätverk av människor växa, både av andra vuxna som hon trivs med och som hon tycker om, men även andra barn som hon leker med. Det roligaste är att eftersom alla barn från alla fyra gårdar leker tillsammans varierar åldrarna, den minsta jag vet är 2 år och den äldsta är runt 10-11 år. Det är så härligt att se när ålder, kön och ursprung inte spelar någon roll. Att alla är lika mycket värda och alla kan leka med alla. Att se deras värld på ett nära håll, att se att för dom spelar ingenting någon roll. Så länge man har roligt.


Bloggen fyllde såklart också 3 år, vilket känns häftigt. Även att jag varit tyst på senaste tiden har jag aldrig haft en och samma blogg så länge. Jag har efter något år oftast bytt, tröttnat eller något annat. Denna blogg lever vidare trots att den inte uppdateras lika oftare. Jag MÅSTE verkligen bli bättre på det. Jag har egentligen tiden att sätta mig ner 10 minuter som jag gjort nu och skriva. Jag skriver fort och när orden bara flödar tar det ingen tid alls för mig att få ihop ett inlägg.

Nu måste jag börja med maten eftersom mannen kommer hem snart, så jag får skriva mer en annan dag.