Varför? Därför!

Äntligen har jag fått svar på varför mitt mående är som en berg och dalbana, och svaret på det jag alltid funderat över är Emotionell Instabil Personlighetsstörning (Borderline)! Jag orkar just nu inte förklara mer om vad det är men hur som helst så har jag fått svar på varför vissa saker har varit så förbannat jobbiga för mig, varför jag har sådant sug efter att skada mig så fort jag kommer ner i en svacka trots att jag slutade för flera år sedan, varför jag kan få ångest och må skit av små saker.. Mycket har fått sitt svar. Jag har antagligen haft det sedan tidig tonår och det kan försvinna. Men det gör att mycket i mitt liv känns mer självklart, både jag och de runt mig kan äntligen förstå att trots jag är lycklig med man och barn så kan jag må skit och ha äckligt hemska tankar ibland, men det är för att jag ser livet på det sättet, jag ser de lätta utvägarna och de lätta sätten att lindra det som gör ont, det som är jobbigt. Däremot gör jag inget dumt, jag skadar inte mig själv utan jag endast tänker det, saknar det, längtar efter det.