torsdag 17 oktober 2013

Att inte bli trodd.

Just nu så är jag under botten, det går inte komma längre ner än där jag är just nu. Ligger i soffan med ena foten nere på golvet och den andra liggandes i soffan eftersom att jag har så förbannat ont i mitt knä. Det värst just nu är varken smärtan, att jag knappt kan gå eller det faktum att mitt knä låste sig tre gånger på väg till praktiken för att smälla till varje gång jag rätade ut det (kom inte ens halvvägs förresten), utan det är att ingen verkar tro mig. Dom på praktiken verkar tro att jag hittar på det eftersom att jag inte har papper på att jag har problem med mina leder, även att jag sagt att jag är under utredning och att det var därför jag gick ifrån till röntgen igår. Fast jag hör i deras röster att dom tvivlar och verkar tycka att jag är en lat typ eftersom jag varit hemma så mycket under två veckors tid.

Jag kan varken göra något åt den smärtan jag har, och det faktum att det är värst under hösten och vintern gör det inte lättare. Dessutom har det aldrig varit så hemskt som det är nu, det är ju därför jag faktiskt tagit tag i allt och sökt för det. Jag orkar nämligen förklara vilka problem jag har utan att kunna visa att det är faktiskt så, vill att folk ska tro mig, att jag kan visa upp att jag har faktiskt något som gör att jag lider av smärta vareviga dag.

Har precis suttit och gråtit floder eftersom jag känner mig som en värdelös människa som inte ens klarar av fyra veckor på en praktikplats utan att jag kommer få ta igen 4-5 dagar efter att dessa veckor är klara. Sitter här och är rädd för att återvända och gå med denna handledare som jag skulle gå med idag eftersom när jag ringde upp för att säga att jag inte kommer eftersom mitt knä inte vill som jag vill, att jag knappt kan gå, hörde jag i hennes röst att hon tycker jag är jobbig och bara kommer med undanflykter för att slippa jobba.

Smärtan som man känner i bröstet vid ett sådant tillfälle går inte beskriva, det är som att någon slår sönder något som skär hela insidan av bröstet och att man kommer förblöda om man inte får en kram eller snälla ord. Alltså känslan när man samtidigt tappar all luft och det känns som man ska kvävas. Det gör så fruktansvärt ont att inte bli tagen på allvar av andra människor.

Hade jag kunnat så hade jag mer än gärna bara trollat bort alla smärta som jag känner, hade jag gärna velat kunna leva ett normalt liv utan att behöva anpassa mig efter hur min smärta är från dag till dag, eller minut till minut. Jag vill inte må såhär!!

1 kommentar:

  1. Försök komma till en bra smärtklinik så du får hjälp. Inte förens jag kom till västervik smärtklinik fick jag hjälp. Jag blev inte ens trodd av läkaren på vårdcentralen. Hon sa att min värk satt i huvudet och att jag behövde den för att fylla ut mina dagar och så bad hon mig gå därifrån. Smärta syns inte utanpå och jag har hört så mycket dumt under årens gång. Endast av folk med liknande problem har jag mött förståelse och så då på smörtkliniken då förstås.
    Stå på dig och är det svårt med kontakterna med olika myndigheter sp ring till något som heter personligt ombud. Det ska finnas kostnadsfritt i varje kommun och dom kan göra din röst hörd när man kanske inte orkar eller kan själv.
    Hoppas du får hjälp och försök att inte ge tvivlarna din energi, den är dom inte värda.

    Kram Helena

    SvaraRadera