Så mycket händer och så lite tid över.

Just nu händer det så mycket som jag vill skriva om, men eftersom jag njuter av sommaren och vår älskade dotter som blivit så stor så hinner jag inte med att skriva. Mannen jobbar, dottern leker ute med sina vänner och då passar jag (otroligt nog) på att sola (aldrig varit min grej).


Vi har börjat umgås med en familj på samma gård som oss, med en son som går på dotterns dagis och som är lika gammal som henne. Så livet har blivit lite mer socialt och jag känner att det får mig att växa lite mer som vuxen människa. Dottern badade i deras pool i Lördags och jag satt och solade, sedan lagade deras mamma våfflor och bjöd på. Allt känns så otroligt efter att vi inte direkt haft några att umgås med så sitter man hos någon annan och bara njuter, kollar när barnen badar och äter gott. Det har även pratats om att det ska planeras in en grillkväll vilket verkligen ses fram emot.



Annat som har hänt är att dottern fyllt 3 år. Kan inte riktigt fatta att det är så länge sedan hon låg nyfödd i min famn. Kommer ihåg hur underbart det var att höra att jag fött en dotter, så att jag fick ge henne andranamnet efter min bästa vän. Att jag alltid fantiserat om att få en dotter det första jag får, för att jag sydde en klänning i högstadiet. Hade självklart blivit lika lycklig av en son, tro inget annat. Lyckan när jag blev mamma.. Så nu har jag en treåring hemma, som är mer som en 4-5 åring om jag ska vara ärlig. Hon är lång som en 4 åring och har kläder i storlek 110. Hon springer ute med sina vänner hela dagarna, mellan alla fyra gårdar och är jätte duktig. Hon vet att när man ska gå över vägen måste man kolla åt båda hållen, kommer det bilar stannar man och väntar, kommer det inga bilar eller bilarna stannar så kan man gå över.

Hon har även lärt sig meningen av att skoja med någon. Som tidigare idag ville hon har macka, då sa jag ska mamma också ta en macka och hon småskriker nej mamma det får du inte, och jag sa att jasså får jag inte det, då vänder hon sig emot mig och säger mamma jag skojar bara. Jag vet inte hur hon lärt sig det så snabbt och tidigt, men hon förstår verkligen meningen av att skoja med någon. Hon säger att hon älskar oss ofta, men har även sagt att hon älskar Liams (pojken på gården) mamma och pappa, eftersom hon tycker dom är snälla och hans pappa leker och busar med henne, säger gumman och annat precis som till sina egna barn.

Det känns helt underbart att se hennes eget nätverk av människor växa, både av andra vuxna som hon trivs med och som hon tycker om, men även andra barn som hon leker med. Det roligaste är att eftersom alla barn från alla fyra gårdar leker tillsammans varierar åldrarna, den minsta jag vet är 2 år och den äldsta är runt 10-11 år. Det är så härligt att se när ålder, kön och ursprung inte spelar någon roll. Att alla är lika mycket värda och alla kan leka med alla. Att se deras värld på ett nära håll, att se att för dom spelar ingenting någon roll. Så länge man har roligt.


Bloggen fyllde såklart också 3 år, vilket känns häftigt. Även att jag varit tyst på senaste tiden har jag aldrig haft en och samma blogg så länge. Jag har efter något år oftast bytt, tröttnat eller något annat. Denna blogg lever vidare trots att den inte uppdateras lika oftare. Jag MÅSTE verkligen bli bättre på det. Jag har egentligen tiden att sätta mig ner 10 minuter som jag gjort nu och skriva. Jag skriver fort och när orden bara flödar tar det ingen tid alls för mig att få ihop ett inlägg.

Nu måste jag börja med maten eftersom mannen kommer hem snart, så jag får skriva mer en annan dag.

Lite nytt.

För ett tag sedan märkte min man att det inte fanns varken header eller profilbild på min blogg. Har ingen aning om varför detta försvann men det såg himla tråkigt ut. Har inte orkat fixa det men idag kände jag att det var dags eftersom det verkar göra så att inte många personer vill besöka, dessutom har jag ju blivit dålig på att skriva här. Dels har jag de senaste dagarna njutit av det underbara vädret ute och mitt härliga sommarlov. Annars har det bara inte blivit mycket tid varken vid datorn eller telefonen, vilket är rätt skönt.

Fast denna regniga dag tänkte jag att det var väl tid att piffa till lite och skriva ett inlägg. Ska skriva lite mer i morgon då jag har en hel del tankar som jag vill ha ur mig.

Hur närvarande är du i nuet?

Läste ett inlägg av Kemikaliepappan och där var det ett filmklipp om hur närvarande man är: kolla här.

Jag har många gånger fått höra av min man och dotter att jag håller på för mycket med min telefon. Självklart är jag medveten om detta men med all teknologi runt omkring så gör det saken svår för mig som har ADD att bara ignorera när mobilen låter eller att man vill lägga upp en bild. Jag har de senaste veckorna låtit mobilen vara allt mer, men jag känner ändå att jag vill kunna gå ut och lämna telefonen hemma. Tyvärr känner man sig ganska utsatt av någon anledning, tankar om att det kan hända något och jag inte har min telefon gör mig lite rädd, speciellt om jag är ensam ute med dottern. Samtidigt det här att man förväntas vara nåbar överallt gör det ännu svårare, har du ett jobb där du är timvikarie och kan bli inringd när som helst måste du ha med telefonen för att inte missa samtal därifrån. Eller alla samtal ifrån andra viktiga ställen.

Men jag skulle vilja gå ut en solig dag nu i sommar, lämna telefonen hemma och bara vara närvarande med min dotter och njuta av allt runt omkring. Samtidigt känns det som i vår teknologiska vardag är det nästan omöjligt. Även om önskan finns, så finns det många runt omkring som vill kunna få tag i mig. Min man vill höra av mig när han jobbar.

Ibland vill jag gå tillbaka bara 5-6 år när telefonen inte betydde mer än sms och samtal för mig. När den kunde ligga tyst och orörd en hel dag och det inte gjorde något att man lämnade den hemma i flera timmar, när man inte ens behövde ta med den till skolan. Den mesta kommunikationen skedde via internetsidor och MSN. Och när man loggade ut därifrån så var man utloggad och kunde endast nå via samtal eller sms. Och det var något man endast hade kontakt med sina vänner eller sin familj. Jag saknar faktiskt den sköna tiden väldigt mycket, även att jag älskar att kunna lägga upp bilder på instagram eller kunna kolla mitt konto snabbt på telefonen när jag står i affären.

Ibland vill jag ändå köpa en gammal skitmobil och återgå till det gamla, att tekniken inte är allt utan att jag är utanför dörren mer och lever mitt liv. Där all kontakt med andra sker mestadels på nätet, att jag skriver i min blogg när det är tankar jag har och inte korta inlägg på instagram med en bild som ska försöka få så många likes som möjligt eller på facebook så att endast mina vänner kan se.

Men hur gör man egentligen i en teknikgalen värld som den vi lever i? Hur närvarande är du egentligen i nuet?

Fina vän, du är saknad.

Ett år har gått sedan du lämnade oss i tårar. Jag kommer fortfarande ihåg hur glad jag var denna dagen för ett år sedan, men att jag dagen efter föll i chock och tårar när jag fick veta att du lämnat jordelivet. Att också få veta att det var cancer som tog dig ifrån oss gjorde det inte lättare. Den hemskaste sjukdomen som existerar och den som jag varit med om tagit många fina människor ifrån oss.

Jag tänker på dig ofta min vän, på din underbara och klockrena humor. På hur du var som person och allt du älskade i livet. Denna dagen kommer alltid vara en dag av både glädje och sorg. När klockorna ringde ifrån kyrkan tidigare idag skrattade min man och sa att du säkert valde att gå bort denna dagen för att skylla på att det är för dig klockorna ringer varje år. Det var sådan du var, en person som spred glädje och som alltid såg positivt på det mesta.

Du är otroligt saknad av många här på jorden.

Fort fort, tiden går fort.

Häromdagen satt jag ute i solen när dottern lekte, jag läste en tidning och njöt av livet och att våren är på väg. Efter ett tag ville dottern springa iväg till sandlåda själv, som vi ser ifrån oss, så jag satt kvar i stolen och höll koll på henne men hon var där själv. Det är då man inser att dottern börjar bli stor och man inte behöver vakta lika mycket, det känns bra men samtidigt går tiden för fort.

Man känner verkligen en frihet när ens barn börjar bli mer självständiga, men samtidigt känner jag lite smått ångest eftersom det betyder att jag behövs mindre och mindre. Älskar verkligen att finnas där för min dotter och att kunna hjälpa henne med allt hon behöver hjälp med. Jag vet att det med tiden ändras och blir annorlunda, kan inte säga att jag riktigt hänger med eftersom det går så fort, men det är bara hålla i och följa med på resan.

Är i alla fall otroligt stolt över min älskade dotter och det är en välsignelse att få se henne växa, utvecklas och bli en självständig individ. Att få vara med och guida henne längs denna väg är något jag verkligen tycker om.

Att verkligen komma igång!

Träningen har sedan jag hade praktik varit ganska seg. Jag försöker ta tag i det men när man kommer ner i en svacka då kroppen säger ifrån och inte har orken känner man sig besviken. Jag försöker i alla fall få in 1-2 gånger i veckan för att inte känna mig alltför hemsk som stannar hemma.

Fast dom dagarna jag ändå stannar hemma vill jag ha något jag kan göra ändå. Just nu renoveras vårt badrum och det kommer pågå i cirka 2,5 vecka så det känns inte fånigt och helt lönlöst att göra något hemma. Jag hade tänkt köra lite yoga för att jag behöver lugnet ibland allt det stressiga som finns i vardagen, men när dom borrar i cement och vässnas kan man knappast köra igång med det. Ingenting går att göra genom detta oväsen. Kanske läsa lite med är man slä och har ont så man mest vill vila är koncentrationen inte den bästa.

Får passa på när jag går till toavagnen på andra sidan gården och slappna av lite. Men det är myror i hela kroppen för man vill röra på sig, men värken i kroppen säger ifrån.

Tur att det är fint väder så man kan dra ut sin lata röv på en vacker vårpromenad om det skulle finnas energi kvar till det. Eftersom dottern är hos mormor och morfar är det ju lättare att vara spontan och bara ge sig ut som man själv vill, i sin egen takt och vart mina ben bär mig. Ska nog samla kraft att gå ut efter lunchen och njuta lite av att våren är påväg.

Segt skrivande.

Har sedan jag skrivit sist haft en extrem torka av vad jag ska skriva. Har känt att allt det "vanliga" vardagslivet som småbarnsmamma inte har varit så extremt roligt. Dottern är extremt trotsig i allmänhet, men i synnerhet när det ska ätas då det är riktigt jobbigt att få henne att äta när det serveras mat. Hunnit läsa på lite om vad jag kan göra för små saker för att det ska bli lättare, funkar ibland men oftast inte alls.

Annars är det mest skola och plugg som gäller, till sommaren är jag färdig undersköterska men har de senaste veckorna känt att jag vill studera vidare till sjuksköterska och med stor sannolikhet även vidare efter det. Så har kollat upp vad jag behöver för att studera vidare, och med alla ämnen jag behöver så kommer det bli 2 terminer till på Komvux. Det gör inte mig något för det är så trevligt där uppe, men hade jag vetat det från början hade jag redan kunnat studera på Högskola.

Förövrigt är det inte mycket som händer hemma hos oss. Livet består av att vara mamma, studera, träna och njuta av alla små stunder i livet.