Allmänt gråa elaka tankar.

Så det är nu jag duger? Det är nu ni kommer krypande och vill något. Kanske för jag eventuellt skulle ha några goda råd. För att vi nu har något gemensamt, som vi absolut inte hade förr. Varför skulle denna lilla saken göra oss mer till vänner, komma mer överens och ha mer att prata om. Fast visst jag är ingen taskig människa så jag vänder inte bara ryggen eller låter det gamla spela så stor roll i livet. Däremot så förstår jag inte varför jag nu skulle duga som vän, när jag då inte ens var värd ett hej.

Känns som att dagen började riktigt bra, men är nog på väg mot ett allmänt grått själv trakasserande om jag ska vara ärlig. Jag har kommit jävligt långt, men när man kollar på det sättet så känner jag mig så värdelös och mycket sämre än er och det gör ont. Jag kan inte hjälpa mina tankar men i jämförelse så känns det som jag har inte kommit så långt, jag är fortfarande miljoner nivåer under er och ni tittar fortfarande ner på mig och ni tycker lika illa om mig nu som förr.

Egentligen vet jag inte alls vad ni tycker och skulle ni bedöma mig efter den människa jag var då har ni antagligen fel. Jag har förändras en hel del under dessa år och jag är inte den personen jag var då. Kanske till utseende en del, men absolut inte till insidan.

Hur som helst, vill ni nu vara en del av mitt liv som vän eller vad ni nu tänkt så krävs det kanske lite mer än vad ni har åstadkommit hittills. Jag ger er trots allt en chans till, trots hur ni en gång i tiden behandlat mig eller vad man nu ska kalla det. Så varsegod och gör det bästa av detta!

Det rusar fram.

Tiden rusar iväg och Zoe blir bara större och klokare för varje dag som går. Hon älskar att vara ute så mycket av tiden spenderas ute i det underbara vädret. Igår gick vi hela tre promenader och sammanlagt blev det nog runt 9km. Var riktigt öm i det högra benet igår men kändes otroligt bra och känner att jag börjar få in en vana att röra mig mer.

I alla fall, nu under sommaren kommer mycket av tiden spenderas ute och jag kommer njuta av denna sommaren massor. Eftersom jag större delen av förra endast kunde hålla mig utanför huset och inte gå någonstans. Det var ju för att lilla fröken Zoe ville ut tidigare än vad alla andra tyckte. Så fick inte anstränga mig från slutet av maj tills hon kom ut i början av juli, sedan när hon kommit till världen hade jag svårt att gå någon månad så hela sommaren förflöt och jag sätt hemma nästan hela tiden. Och jag badade inte en enda gång ute, så ni kan gissa vad jag kommer göra i sommar.. BADA!

Idag blir det kanske någon promenad under förmiddagen, får se om tiden finns eftersom jag har lite annat att göra. Sedan blir det att ta sig upp till vår gamla granne som håller på att flytta, för där är det studentmiddag för hennes yngsta son. Kanske tar mig en promenad ikväll istället för nu under förmiddagen, det återstår att se.

61 dagar kvar..

tills jag äntligen blir fru Kapstad. Tiden bara rinner iväg, men det mesta är redan klart. Jag har klänningen, buketten är beställd, Zoes kläder är klara, maten är bestämd och korten är på väg ut. Så nu är det bara några saker kvar och två månaders väntan kvar.

Eftersom tiden hittills har gått så fort kommer väl det sista att slöa sig fram. Fast det är en hel del som ska fixas och en hel del som händer dom närmaste veckorna, så förhoppningsvis går det riktigt fort dit. Jag längtar så att jag nästan vill dra dit min finaste älskling och göra det idag, det känns så långt kvar fast det inte är det.

Så nu är det bara att njuta av sommaren fram tills jag äntligen står framme vid altaret och säger JA(!) till min underbara vackra älskade prins.

Mammas trollunge!

Den allra största kärleken är den för min dotter. Varje gång jag tittar henne fylls mitt hjärta av ett lyckorus som bara bubblar över. Att se henne bli en egen liten individ, med egna små saker som gör henne speciell och till den lilla ögonsten hon är, det finns inget som är mer underbart. Zoe Milla Kapstad, mammas egna lilla trollunge. Kommer alltid finnas här för dig och älska dig obeskrivligt i evighet!

Zoe, 11 månader

Framsteg:

• Klättrar ner för sängen
• Klättrar upp i sängen/soffan
• Har gått sina första steg
• Hon har sex stycken tänder
• Går stadigt med gå-vagnen
• Ger leksaker oss leksaker, vill sedan ha tillbaka dom
• Bläddrar mycket i böcker
• Fråga "va-dä" om saker och personer i telefonen
• Pekar ut och säger "dä" när hon vill ut, eller kryper till ytterdörren

Min finaste dotter.

Lika mysigt varje morgon när man vaknar upp till en solstråle som börjar dagen med att le och gosa med mamma. Dagarna kan aldrig börja bättre än så.

För jag vaknar också alltid upp bredvid den underbaraste fästmannen, längtar dock som bara den tills första dagen jag vaknar upp och han är min man!

Utan att veta..

Fick nyss en kommentar som inte kändes så trevlig, från en anonym person så självklart kan dom inte stå för vad dom skriver. Raderar bara sådan skit, men hur som helst skrev i alla fall personen att jag skulle sluta att diagnostisera mig själv, angående detta med social fobi.

Kan bara säga, även om du som skrev det läser eller inte, att det var inte jag som från början påpekade att jag verkade ha social fobi. När jag bodde hemma hos mina föräldrar påpekade dom att jag var väldigt blyg och undvek att gå ut bland människor. Nu när jag bor med min fästman hade han märkt ungefär samma saker, fast ännu värre eftersom det till och från är sämre än vad det var innan. Så vi sökte gemensamt på nätet, läste och han kom fram till att det lät rimligt att jag skulle ha det.

Läst om det mycket och det jag läst är skrämmande likt hur jag lever mitt liv, jag ska ta upp detta med min psykolog och be om att få utredas om det. Jag är nästan säker på att jag har social fobi, folk i min närhet håller med mig och tycker att jag borde få hjälp med det.

Så jag skriver inte om det för att få uppmärksamhet eller något, jag vill inte ha en massa diagnoser för att folk ska tycka synd om mig eller att jag ska verka cool. Det är sjukt jobbigt att leva så som jag gör, att inte våga gå ut för att jag kan råka träffa någon jag bara känner ytligt eftersom jag inte vet hur jag ska bete mig, eller att det ska vara mycket folk ute så att jag måste ta omvägar för att inte hamna mitt ibland dom. Jag vill inte ha social fobi om du nu tror det, utan jag vill kunna leva ett normalt liv och kunna gå vart jag vill utan att vara rädd och få panik.

Jag har inte valt att ha det såhär, utan det har blivit så. Nästa gång du skriver något du inte har en aning om, borde du nog tänka dig lite för. Bara för jag inte har på papper att jag har social fobi, betyder det inte att jag inte lider och har det sjukt jobbigt. Skulle jag kunna ta bort det, hade jag absolut gjort det!